Jag är en snobb… ser svenska filmer… dricker whisky à gogo…


Boris Vian levde det jazziga pariserlivet på 1950-talet, skrev kultromaner som Dagarnas skum och Hjärtkniparen och hade stora framgångar med visor som Le déserteur och Je suis snob. Lars Forssell berättar dråpligt om sitt besök hos Vian i boken Vänner.

I visan Je suis snob (Jag är en snobb) raljerar Vian över sin tids hipstertyp, en figur i det parisiska 50-talsvimlet – snobben som är så mån om att vara inne, som går på bio och ser svenska filmer (”J´vais au cinéma voir des films suédois”)  och sen går till baren och dricker ”whisky à gogo”, han har italiensk slips och en liten näsduk i bröstfickan och varje tisdag går han på snobbparty och äter camembert med tesked och när han dör vill han ha en svepning från Dior.

Lars Forssell berättar i boken Vänner om hur han söker upp Vian i Paris när denne bor i ett litet krypin högt uppe i det hus som varit det gamla nöjespalatset Moulin Rouge, beläget på bigatan Cité Veron nära det nya Moulin Rouge. Forssell och Carl-Fredrik Reuterswärd tar sig upp för en bred trappa i mörkret, så långt det går, och sedan uppför ytterligare en trappa, en smal knirkande trätrappa och när Vians dörr slår upp väller ett moln av stinkande rök ut.

Forssell och Reuterswärd tar fram sina näsdukar och täcker mun och näsa och pressar sig in. Det är Vian som inte fått fason på den kamin han själv just har konstruerat. Han bjuder på whisky och de samtalar med svidande, rinnande ögon. Vian berättar om sina knep som författare, att börja med vad som helst, t ex en kamin, och sedan improvisera sig vidare. Forssell ber om tillstånd att få översätta Le déserteur till svenska och Vian erbjuder sig på fläcken att sälja de skandinaviska rättigheterna till Forssell för ”- han tänker efter länge – en centime”.

Forssell träffade Vian ännu några gånger och iakttog hur han mot slutet av sitt liv blev som ”en skugga,  en genomskinlighet, en gestalt av glas överklädd med stram tunn vit hud”. Vian hade svagt hjärta. Läkaren hade förbjudit honom att fortsätta med trumpetspelandet. Skulle han blåsa ett enda c till skulle han falla död ner, hette det. Vian dog 1959, helt plötsligt i en biofåtölj under förhandsvisningen av filmatiseringen av hans roman Jag ska spotta på era gravar. Han blev bara 39 år.

Forssells bok Vänner kan hittas på antikvariat, eller på nätet hos t ex på Antikvariat.net eller Bokbörsen.

Peter Glas

 

 

 

Boris Vians Dagarnas skum har gått upp på svenska biografer

Dagarnas_skumHet filmnyhet! Boris Vians Dagarnas skum har gått upp på svenska biografer. Det är Michel Gondrys som regisserat och filmen får fina recensioner. För oss bokälskare kan meddelas att Dagarnas skum även släppts i ny pocketutgåva.

Dagarnas skum handlar om Colin som är ung, god, rik och vacker. Han lever i Paris med sin mästerkock Nicolas som tillagar de mest fantastiska depraverade rätter. Hans fattige vän Chick är ingenjör och dyrkar författaren Jean-Sol Partre. Colin träffar den sköna Chloë och Chick den sköna Alise. De blir förälskade och gifter sig. Allt verkar underbart förutom Chloës tilltagande sjukdom, och vid ett läkarbesök får de veta att Chloë har en näckros i lungan som hotar hennes liv. Hon blir allt sjukare, rummen i Colins lägenhet blir mindre, hans pengar försvinner i allt snabbare takt, Nicolas mat blir av allt enklare slag, Chicks maniska samlande på allt som har med Partre att göra driver honom in i fattigdomen, och hela världen runt omkring dem mörknar och sluts kring dem i allt snabbare takt.

På svenska finns även ett annat av Boris Vians mästerverk: Hjärtkniparen. Det är berättelsen om Jacquemort, kringvandrande psykoanalytiker, som kommer till en underlig by där folk gör sig skyldiga till de mest groteska saker, helt utan skamkänslor. Jacquemort vill psykoanalysera dem men ingen ställer upp. Han har lätt att komma den yppiga ljushyllta pigan in på livet, mycket lätt, hon tillfredställer obekymrat hans köttsliga lustar, men hon vill inte prata. En kvinna ska föda och Jacquemort hjälper till. Det blir trillingar, som döps till Noël, Joël och Citroën. De växer upp i rasande fart och Jacquemort följer deras psykedeliska barndom på nära håll. Mamman Clémentine är ängslig för deras hälsa och försöker göra huset med trädgård till en sluten värld, till en borg, men det hindrar inte grabbarna från att ständigt ge sig av på hisnande utflykter, att färdas helt fritt, ja, det är som alla vet omöjligt att stoppa själva livets längtan… Med boken följer en specialproducerad bonus-cd med Vian sjungande 4 av sina egna låtar: Le déserteur (”Desertören”, uppmaningen att inte gå ut i de franska krigen i Vietnam och Algeriet. Förbjöds i radio men skivan blev ändå en storsäljare), Cinématograph (”Bio”, rolig biohyllning), J’suis snob (”Jag är en snobb”, raljerande sång om snobbarna som glider omkring och tror sig äga hela Paris) och La java des chaussettes – clous (”Dans med dubbade kängor”, frän nidvisa om våldsamma poliser).