I maj 1890 fick van Gogh för första och enda gången en tavla såld – två månader senare tog han sitt liv

Efter en tid av svirande i Paris tillsammans med bland andra Toulouse-Lautrec begav sig Vincent Van Gogh i februari 1888 söderut, till Provence, till småstaden Arles där han till låg kostnad lyckades hyra ett litet gult hus som kombinerad ateljé och bostad. Kanske skulle han där få den stabilitet och det lugn som han hoppades på. Han försökte dricka mindre och äta mer. Han gick ofta på bordell för, som han uttryckte det, den hälsostärkande effekten.

Han målade mycket och kraftfullt, landskapen runt Arles, blommande fruktträd, solrosor, porträtt. Han uppfylldes av en längtan att få grunda en konstnärskoloni i Arles, ett kollektiv, en arbetsgemenskap. Han ville bjuda in konstnärer som han lärt känna genom åren. I första hand tänkte han på Gauguin, som han började uppvakta med inbjudningar per brev. Gauguin tackade efter viss tvekan ja till att komma, men praktikaliteter låg ivägen så det dröjde. Samtidigt misströstade van Gogh över hela sin situation, allt kändes oöverstigligt, han var utmärglad, ensam, missförstådd, hånad och han kände hur livskrafterna sinade.

I slutet av oktober anlände Gauguin. Den allra första tiden verkade drömmen om ett konstnärskollektiv gå mot sitt förverkligande. De båda genierna arbetade som kamrater sida vid sida, målade, diskuterade, donade med praktiska ting. Gauguin försökte skapa en smula ordning runt den kaotiskt bohemiske van Gogh. Men ganska snart började gemenskapen gnissla, främst beroende på van Goghs många psykotiska vredesutbrott. Deras måttlighetsdrickande övergick i supande och deras diskussioner i gräl. Efter ett av van Goghs alltför många aggressiva anfall meddelade Gauguin att han bestämt sig för att resa.

På kvällen den 23 december var stämningen outhärdlig och Gauguin gick iväg på en promenad. Ute på torget hörde han steg. Han vände sig om och fick se van Gogh komma rusande mot honom med en uppfälld rakkniv i handen som om han tänkte hugga ner Gauguin. Gauguin gav honom bara en betvingande blick och van Gogh hejdade sig, vände om och gick tillbaka. Gauguin tog in på hotell och återvände inte till ateljén förrän nästa morgon. Då var uppståndelsen stor. Polis och grannar var där. Man hade hittat van Gogh kollapsad bland blodiga handdukar och trasor. Han hade skurit av sig örat. När han hade hotat Gauguin på torget hade han gått tillbaka till ateljén och skurit av sig en stor del av vänstra ytterörat. Blodet hade forsat. Han hade förbundit sig med en handduk och slagit in örat i tidningspapper och begett sig till bordellen och lämnat in paketet med örat som en gåva till en prostituerad vid namn Rachel (som, när hon öppnade paketet och såg örat, svimmade av förskräckelse). Sen hade han gått tillbaka till ateljén och fallit ihop på golvet, där han hittades på morgonen.

Han togs in på sjukhus i Arles. Såret efter örat läkte bra men han var i ett bedrövligt psykiskt skick. Han betedde sig förvirrat och fick epilepsiartade anfall. Två gånger skrevs han ut på försök och fick återvända till ateljén men båda gångerna uppträdde han som en galning och skrämde grannarna och måste tvångsintas igen. I början av maj flyttades han till ett litet sinnessjukhus i Saint-Rémy norr om Arles. Vardagsrutinerna och den stabila kosten i Saint-Rémy gjorde att hans allmäntillstånd steg för steg förbättrades. Han började måla igen, starka kämpande tavlor, spjärnande olivträd, virvlande skyar, resoluta självporträtt som tydligt visar hur han ansträngde sig för att ta sig samman. Han drabbades av flera nervösa sammanbrott. Två gånger försökte han ta livet av sig genom att sluka stora mängder färg, men båda gångerna kunde man rädda honom genom att framkalla kräkning. Mellan anfallen uppförde han sig sansat och förnuftigt och i slutet av våren 1890, efter två år i Saint-Rémy, började man planera för hans utskrivning. Samtidigt ordnades, i Paris genom brodern Theos försorg, hans första riktiga utställningar. För första gången blev han recenserad av konstkritiker i pressen och fick erkännanden.

Han lämnade sinnessjukhuset i Saint-Rémy i maj och reste till Auvers där det var tänkt att han skulle få möjlighet att arbeta under lugna förhållanden och få behandling av läkaren Paul Gachet som bodde i byn och var specialist på depressioner och därtill mycket konstintresserad. Allt såg hoppfullt ut. Theo rapporterade att han för första gången lyckats sälja en av Vincents tavlor, för 400 francs – det blev den enda av van Goghs tavlor som såldes under hans livstid.

Van Gogh arbetade mycket intensivt under tiden i Auvers. På 70 dagar målade han mer än 70 stora oljemålningar, mer än en tavla om dagen. Blommor, trädgårdar, landskap, porträtt. Flera av hans främsta mästerverk tillkom under denna slutspurt i konstnärskapet. En av hans mest kända tavlor, Sädesfält med kråkor, tillhörde förmodligen det allra sista han målade.

Efter måltiden på värdshuset på söndagskvällen den 27 juli tog han staffli och penslar och gick ut på fälten för att måla. Han ställde upp staffliet och började arbeta, men avbröt sig och gick ett stycke längre ut på fältet. Där drog han upp en revolver som han lånat av en av byborna för att skrämma bort kråkor med och sköt sig själv i bröstet. Han föll ihop men reste sig efter ett tag och gick tillbaka till värdshuset. Värdfamiljen tyckte inte att han betedde sig mycket underligare än vanligt när han stapplade genom matsalen och upp på sitt rum och föll i säng, men någon såg blodspår i trappan och rusade in till honom och fick veta vad som hänt. Byns två läkare tillkallades och undersökte skadan. De kom fram till att kulan fanns kvar inne i bröstkorgen, den hade möjligen punkterat lungsäcken, men inga andra vitala organ verkade skadade. De ansåg att det var bättre att avvakta än att genast operera. Theo tillkallades och anlände under måndagen. Vincent var då svag men vid medvetande. Han dog ett drygt dygn efter skottskadan, under natten till tisdagen den 29 juli 1890 och begravdes dagen därpå i Auvers. Han blev endast 37 år gammal. Theo, som länge varit krasslig och blev ytterligare försvagad av sorgen, överlevde honom bara med ett halvår och dog i januari 1891, 34 år gammal.

Peter Glas