Yoko Ono fortsätter att slå världen med häpnad. Nu senast i Manchester då hennes nya konceptkonstverk Bells for Peace hade premiär. Hon har låtit tillverka 4000 handgjorda keramiska klockor som ringer för freden.
Litterära händelser passar på att tipsa om Yoko Onos bok Grapefruit. Hennes konstnärliga loggbok och huvudnyckeln till hennes konstnärskap. Den är redan en klassiker inom den moderna konsten. Den utkom första gången i en liten upplaga i Japan 1964 och sedan i successivt utökade versioner. Det är en tjock katalogartad bok med ett myller av inspirerande instruktioner till konstverk, anvisningar som läsaren föreslås följa, sammanlagt flera hundra.
Yoko Onos galna-geniala grundidé är att 1) konstverken inte behöver utföras av avsändaren/konstnären utan mycket hellre av mottagarna/publiken och att 2) konstverken inte behöver utföras handgripligen utan mycket hellre bara i tankarna. Det är så man kan ta ut svängarna helt och hållet, det är så man kan bli gränslöst kreativ. Själva begreppet konst förvandlas därmed radikalt: istället för traditionella målningar som stilla beskådas av passiva betraktare blir konsten något dynamiskt-föränderligt-oavslutat-växande, konsten blir publikens kreativa tänkande.
Strindbergs Röda rummet från 1879 kallas Sveriges första moderna roman. Den har en spännande historia – inte minst typografiskt – som berättas i den Augustnominerade boken Strindbergs lilla röda: boken om boken och typerna.
Röda rummet har kommit i över 150 upplagor. Den har översatts till ett trettiotal språk och blev genast ett stor succé. Numera är det Nationalutgåvans text som gäller som baseras på Strindbergs manuskript, inte på redigerade versioner. Senast i den långa raden av utgåvor är Bakhålls lyxutgåva med initierat efterord av Strindbergkännaren Björn Meidal.
