Om att springa långt

Dean Karnezes är välkänd inom långlöpningen för sina löparäventyr, som när han i boken 50/50 berättar om hur det är att springa 50 maratonlopp på 50 dagar. Karnazes har även skrivit en lång rad andra spännande böcker, den senast i raden bär titeln Runners’s High och nu kan han som äldre löpare (50+) berätta om hur det är att springa med en kropp som inte hänger med på samma sätt som förr.

Han berättar om nu och då och hans tillbakablickar på sitt löparliv är väldigt spännande, t ex när han sprang över amerikanska kontinenten. En färd som slutar med att Vita Husets vakter vinkar in honom. Michell Obama som följt hans färd på TV vill träffa honom.

Numera vinner han inga ultramaratonlopp längre. Nu springer han det urjobbiga och legendariska Western States 16-milalopp och kan läsa om vinnaren i morgontidningen innan han själv har nått målet. Mer än någonsin tidigare förstår han att det inte handlar om att vinna, men han misströstar inte, löpningen är så mycket mer än så: ”Running is not about racing or winning, it is about human challenge and the exploration of self.”

Mitt liv som råtta

Joyce Carol Oates är känd för sin otroliga produktivitet. Hon har skrivit åtminstone ett 70-tal romaner och ett drygt femtiotal noveller och kortromaner. Hon har även skrivit under pseudonymerna Rosamond Smith och Lauren Kelly. Litterära priser haglar över henne. Vill man läsa en otroligt spännande roman så är hennes Mitt liv som råtta inget dåligt val.

En familjetragedi som börjar med två bröder som misshandlar en oskyldig ung svart pojken så illa att han dör. Föräldrarna vägrar tro att deras barn kan göra något så hemskt. När sedan familjens yngsta dotter, trettonåriga Violet, avslöjar vad hon vet förskjuts hon och hamnar i tillvarons allra värsta odjurskäftar.

Rafflande och skickligt berättat. I den värld som Joyce Carol Otes målar upp är alla män våldsamma eller skitstövlar, eller både och. De är ovanpå det ofta stalkers och pedofiler på samma gång. Inget ont om boken, men nutidens skildring av män kan förstås bli en smula enformig.

Sverige-Polen, tusen år av krig och kärlek

Herman Lindqvist bok Sverige-Polen, 1000 år av krig och kärlek – skriven i samarbete med hustrun Liliana Komorowska-Lindqvist – är en riktig pärla i senaste årens bokflod. Tusen år av svensk-polska relationer betas av i en rasande fart över 550 sidor. Inga longörer eller transportsträckor, boken är ihållande intressant och en delikat anrättning för den som uppskattar historia.

Polen hade sin guldålder på 1500-talet och en bit in på 1600-talet då Polen var ett av Europas största länder. En knutpunkt för handel och ekonomiskt välmående, kulturellt utvecklat med religionsfrihet och fritt från förföljelser och den tidens häxprocesser. Paret Lindqvist räknar 29 oktober 1611 som den absoluta höjdpunkten. Då var svenske kungen Johan III:s son Sigismund vald kung i Polen och Sigismunds femtonårige son utropad till tsar av Ryssland. Sigismunds slagrörde farbror Karl IX låg på dödsbädden och Sigismund ansåg sig själv stå på tur för att åter bli svensk kung.

Det var nu Sigismunds kusin, den blivande Gustav II Adolf, tog över makten i Sverige och inledde Sveriges marsch mot att bli en stormakt. Sverige låg redan i krig med Polen, Danmark och Ryssland, men det var Ryssland och Polen som angreps militärt och det skulle bli början till en lång räcka av svensk-polska krig. Sverige hade många krigarkungar som stod på tur: Karl X Gustav, Karl XI och Karl XII. Skadorna under Karl X Gustav grymma plundringståg i Polen var enligt en polsk historiker större än under första och andra världskriget tillsammans. Svenskarna lämnade gång efter annan ett land i spillror efter sig.

Ända in på 1700-talet var Gustav Vasas ättlingar i krig mot varandra. Sist i tur stod Karl XII och hans kusin Polens August den starke. Karl XII gjorde sig skyldig till upprepade krigsbrott, t ex när Staden Nieszava brändes och befolkningen avrättades.

Paret Lindqvist visar en härlig fingertoppskänsla när de kryddar berättandet med intressanta detaljer, som när franske kungen Ludvig XV:s drottning talade skånska med ett förvånat svenskt sändebud efter att som polsk prinsessa varit flykting i Skåne. Och hur Voltaire och Diderot köps av Rysslands Katarina den stora för att sprida fake news. Och att Marie Curie på 1800-talet gav polonium namnet efter Polen, som ett politiskt manifest för landet som inte fanns. Så var det verkligen: Polen försvann under lång tid från kartan. Från 1734 började uppdelningen på olika sätt, t ex blev en del av Polen tidigt ett lydrike under Katarina den stora. 1795 var Polen helt uppslukat. Det delades mellan Ryssland, Preussen och Österrike. Trots flera uppror och frihetskrig skulle det dröja ända till 1918 innan Polen fick tillbaka sin självständighet.

1918, efter första världskrigets slut, blev ett sargat Polen åter sammanfogat till ett eget land. Tre delar skulle bli en och det skulle visa sig besvärligt. Inget polisväsende fanns, skolsystemen skilde sig. Det polska språket hade utvecklats på olika sätt under uppdelningen. Det fanns sex valutor och det skulle krävas sex krig innan gränsdragningen var fastställd.

1939 startade andra världskriget och då var det åter dags för en uppdelning av Polen. Efter allt tragiskt som hände under kriget var landet återigen plundrat, först under den tyska ockupationen, sedan när ryssarna drog sig tillbaka med hela industrier nerpackade i flyttlådor. Ryssarna deporterade enligt vissa uppgifter 1,8 miljoner polacker och de utförde massavrättningar. Bland annat 14 000 officerare fick ett skott i nacken. En skoningslös polisstat infördes. Vad tyskarna ställde till med i Polen under kriget saknar förstås motstycke i världshistorien. Förutom förintelsen utförde de andra typer av massavrättningar. De dömde ut polackerna som en lägre stående ras med färre eller ofta inga rättigheter alls. Av landets 3 miljoner judar överlevde bara 250 000 utrotningen. (Fortsatt antisemitism ledde judar i exil även efter kriget. 1956 fanns bara 30 000 kvar i landet.)

Efter andra världskriget förvandlades Polen till en ”socialistisk totalitär enpartistat med systematisk hjärntvätt och inkompetent planekonomi.” Först med Solidaritetsrörelsen kunde Polen frigöra sig från Sovjetunionen. Boken avslutas med en svidande uppgörelse med det nationalsocialistiska partiet Lag och ordning och om hur de kom till makten.

Paret Lindqvist konstaterar: Inget land i Europa har anfallits, ockuperats och delats upp så många gånger som Polen: ”Men Polen har alltid rest sig igen. Och igen. Inget har kunnat utplåna Polen eller dess historia.”

Karin Månsdotter – drottningens revansch

Självklart intressant är det att få läsa David Lindéns bok om Karin Månsdotter. Om värdshusflickan som inte bara blev Erik XIV:s frilla utan även kröntes som drottning av Sverige. Att som kung gifta sig med någon ur folkdjupet var på den tiden en skandal som inte upprepades förrän vår egen kund Carl XVI Gustaf ingick äktenskap med sin Silvia Sommerlath 1976.

Tyvärr verkar det vara skralt med källmaterial om Karin, men spännande är det förstås att som läsare kastas in brödrafejden mellan Vasasönerna, Karins man Erik XIV (som inte blev förgiftad av just ärtsoppa som generationer av svenskar fått lära sig i skolan) och Johan III. Och att få uppleva en av Karins stora bedrifter – hennes så kallade ”revansch” – att ta sig helskinnad ur den blodiga kampen om makten (trots att hon aldrig svek sin man) och att sedan till och med få återvända till hovet när Johan III väl befäst sin position. Drottning fick hon däremot bara vara 87 dagar.

David Lindén är historiker och har bl a skrivit Hemming Gadh: Vasatidens gudfader (2016) och Johan Skytte: stormaktstidens lärare (2018).

Tillräckligt bra

Veckans blänkare: Birgit Vanderbekes nya roman Tillräckligt bra handlar om mammarollen på ett annorlunda sätt, ändå är hon alltid lika träffsäker. Med Tillräckligt bra skapar hon ännu en oförglömlig roman. Rekommenderas varmt.

Boken börjar: ”Först hade jag inget barn. Sedan fick jag ett. Bra. Bra?”

Birgit Vanderbeke, född 1956 i forna Östtyskland, numera bor hon i Frankrike. Hon har fått en lång rad litterära priser, bl a Ingeborg Bachmann-priset. På svenska finns följande böcker utgivna: Musselmiddag, Fredliga tider, Jag är så glad att jag är född, Pengarna eller livet, och nu senast Tillräckligt bra. Samtliga böcker är kortromaner förtjänstfullt översatta till svenska av Ulrika Jannert Kallenberg.