Ulrika Linder: Återvinningscentralen

Kan en illustrerad bok om att jobba på en Återvinningscentral var något att läsa? Ja, det kan det. Om pennan befinner sig i konstnär Ulrika Linders hand så fungerar det alldeles utmärkt.

Jag har en vän som betraktar ett besök på återvinningscentralen likvärdigt med ett jobbigt behandlingsbesök hos tandläkaren. Speciellt ansträngande är det att bli utskälld för att man inte förstår att en pryl som till exempel innehåller nästan bara plast ska hamna i metallåtervinningen. I den här boken får man inte bara reglerna klara för sig, man får också sig en intressant genomgång av hur vi uppför oss när vi slänger våra prylar.

Boken är en sociologisk praktstudie över vår samtid, speciellt när det kommer till spelreglerna kring alla de sopberg som skapas av vårt vilsna sätt att leva. Återvinningscentralen är pedagogisk och i sin genre härligt nyskapande.

 Min vän är den första att få den här boken av mig som present. Kanske kan den lindra ångesten.

Astrid Lindgrens krigsdagböcker

Ett av bokreans verkliga fynd är Astrid Lindgrens Krigsdagböcker 1929-1945. Astrid skrev dagbok under hela andra världskriget. Det är totalt sjutton dagböcker som nu har publicerats i bokform. Blandat med Astrid Lindgrens egna anteckningar innehåller dagböckerna mängder av utklippta artiklar ur svenska tidningar som hon kommenterar. Spännande (och upphovsrättsligt märkligt) att även få läsa avskrifter av folks privata brev som Astrid fått med sig när hon arbetade i brevcensuren.

Främst avhandlas kriget. Astrid är tvåbarnsmamma, drygt trettio år och jobbar förutom i brevcensuren på advokatkontor. Hennes man är VD för Motormännen och de lever ett välbeställt liv i Stockholm. Men det är kriget och inte familjelivet som mest av allt fyller sidorna i dagböckerna. Hon berättar om vad som pågår i världen och hon gör det med stor inblick. Trupprörelser, fronter och taktik, blandas med funderingar om ondska och hat. Att Sverige och svenskarna inte visste något om koncentrationslägren, som vissa historiker försökt påstå, stämmer inte. Astrid förfasas över alla dessa grymheter.

Kerstin Ekman har skrivit förord och Karin Nyman, Astrids dotter, har skrivit efterord.

Ulf Lundells Vardagar


I Vardagar 2 fyller Ulf Lundell 69 år och året är 2018. Precis som Vardagar 1 är det ett dagboksformat som ofta elegant flödar över sidorna som fri vers. Det är avskalat och gripande, och till och med litterärt i all sin enkelhet. En självklar bok i bokhyllans Lundellavdelning.

Han lever ensam. Ofta mycket korthugget avhandlar han vad han ser på TV: Spännande fotbollsmatcher, snygga mål, Zlatan, friidrott, gymnastik, och katastrofer i världen och Antikrundan… Och vad han läser i tidningar: Trump, och krisen i Svenska Akademien med kulturprofilen, om valet, om Sverigedemokraterna, om Kinas välde och otäcka maktbegär och feminismens rallarsvingar. Och vad han ser utanför fönstret: fåglar, sorkar, getingar, träden, vädret. Och han berättar vilka böcker han läser, och vilka gamla favoritböcker som han läser på nytt (Boris Vian, Colin Wilson).

Han målar sina tavlor, klipper sig, ser till att bilen lagas och huset underhålls, och han skriver låtar och längtar söderut. Han citerar Patti Smith, Augustinus, Paulus, Joyce, Heidegger, Camus… Och lyssnar på musik: Dylan, Neil Young, Springsteen, men även Schubert…

Han funderar över kvinnorna i sitt liv. Tre äktenskap. Han vill hålla avståndet till f d flickvännen som sköter galleriet. De ska inte träffas, men tummar på regeln. Han går till terapeut några gånger. Medicinerar, tar en prozacvariant och sömntabletter för att kunna sova. Han funderar på om han har ADHD, tourettes. Han har hjärtrusningar.

Han köper grejer: Cd-skivor, t-shirtar, hälsokostpreparat, verktyg.

Han funderar över barndomen. Sin syster, sin mamma som just har gått bort, sin pappa. Vad är meningen meningen med allt? frågar han sig. Det är inte att skriva böcker, det är inte att spela inför 10 000 pers.

Han frågar sig också om vårt motstånd för döden är löjligt:

”Dö ska du,
Tro inget annat.
Du ska dö mens tid det är.
Du ska inte få se det du hoppas på att få se.
Å andra sidan:
Å andra sidan: Du
slipper en del.”

Vardagar 2 säljs just nu på årets bokrea. Nästa dagboksvolym Vardagar 3 har just kommit i pocket.

Korta svar på stora frågor

Stephen Hawking ger i sin bok Korta svar på stora frågor andligt avskalade svar på stora frågor. Det är en bok fullpumpad med fysik som helt i avsaknad av varje form av övernaturligt tänkande använder sig av fysikens grundlagar för att förklara vår existens.

Han besvarar tio stora frågor:

1) Finns Gud?
2) Varifrån kommer vi?
3) Finns det annat intelligent liv i universum?
4) Kan vi förutsäga framtiden?
5) Vad finns inuti ett svart hål?
6) Är tidsresor möjliga?
7) Kommer vi att överleva på jorden?
8) Bör vi kolonisera rymden?
9) Kommer artificiell intelligens att över trumfa vår egen?
10) Hur ska vi forma framtiden?

Några exempel:

Finns Gud? Svaret är nej, enligt Hawkings. Big Bang är en självklarhet och det behövs inget före Big Bang. Kvantmekaniken och vår subatomära verklighet visar oss att någonting kan uppstå ur ingenting utan att någon känd naturlag bryts. Före Big Bang fanns ingenting. Inte ens tiden. Han funderar: ”Om Gud finns varför skulle han då komma på något så komplicerat som M-teori i 11 dimensioner.”

Och varför ska vi kolonisera rymden? Hawkings förutspår att vi inom de närmaste 1000 åren kommer att göra jorden obeboelig. Antingen kommer en kärnvapenkatastrof göra slut på vår värld eller också en miljökatastrof. Han är övertygad om att människan kommer att behöva lämna jorden. Inom en radie av 30 ljusår finns det omkring tusen solsystem. Någonstans där kommer vi att kunna slå ner våra bopålar. Vi ska bara lära oss att resa i rymden med större hastighet.

En intressant och tänkvärd bok, men den känns en aning naken. Vart tog de andliga dimensionerna vägen? För dessa finns väl också?

Om etniska fördomar

Min Jin Lees roman Pachinko handlar om en koreansk släkts exiltillvaro i Japan under perioden 1910-1989.

Om en del svenskar i dagens Sverige anklagas för att vara långsamma med att acceptera nysvenskar som fullödiga medborgare så är det ingenting av den bild av Japan som tecknas i den här boken.  Här kan man vara fjärde generationen invandrare utan att accepteras som japan. Det räcker alltså inte att vara född i Japan, klä sig som Japan, se ut som en japan, prata perfekt japanska, vara gift med en japan, bara misstanken att man har koreanskt påbrå räcker för att man ska räknas som andra klassens medborgare. En smutsig korean som inte går att lita på.

Pachinko är ett automatspel, ett mellanting mellan flipper och enarmad bandit, som är ett mycket populärt spel i Japan och som många har förlorat sina surt förvärvade pengar på.  I boken är ägandet av en pachinkohall ett av få sätt för koreaner att bli rika i det japanska samhället, men knappast att komma upp sig på ett accepterat sätt. Pachinko är förknippat med maffian och smutsiga pengar. Det spelar ingen roll hur rik man blir på detta ägande. En korean är och förblir en korean.

I Lees roman får vi möta fyra generationer av en exilfamilj vars liv på ett eller annat sätt kretsar kring dessa panchinkohallar och kampen för de unga för att tvätta bort sitt ursprung.

Boken är en svidande uppgörelse med den japanska samhällets syn på integration, särskilt dess känsliga förhållande till Korea som i bokens inledning hålls ockuperat av den kejserliga armén.

Romanen har nominerats till Årets Bok.