Dolda gudar

2022 av Litterära händelser

Nils Håkansons Augustprisvinnande bok De dolda gudarna handlar om översättandets historia och tillkomsten av halva vår nationallitteratur. De dolda gudarna syftar på alla de översättare som ofta i det tysta jobbat fram denna halva. Håkansson går långt tillbaka i tiden: Lagsamlingarna, Bibeln, psalmboken, religiösa texter och jobbar sig fram till våra dagar.

Det är en bok med många citerade textavsnitt som ger tydliga exempel på hur översättandet har gått till, och i vissa fall fortfarande går till. Vi bjuds på rikliga exempel på hur översättare genom alla tider, nästan ända fram till våra dagar, tillåtit sig nästan vilka friheter som helst. Känsliga avsnitt i källtexten har censurerats, nya avsnitt har lagts till, originalets stilnivå har förändrats för att passa översättarens eller beställarens syfte. Det är till och med så att när man går igenom översatta texter från förr och jämför med källtexten så kan det visa sig att originalet nästan helt har gått förlorat.

Håkanson gör många nedslag i det han kallar översättandets industriepok, en period som han väljer att lägga mellan 1820-1940 då professionella författare med urusla villkor tvingades översätta stora textmängder. Kommersialiseringen hade nått litteraturen och kvaliteten blev därefter. Dålig ersättning ger dålig översättning, svårare än så är det inte. Översättaryrket hade under denna period särskilt låg status, så låg att förlagen inte alltid brydde sig om att berätta vem som gjort översättningen och så dålig att en översättare fritt kunde putsa en gammal översättning och lägga fram den som sin egen. Fortfarande 1944 var det så illa med statusen att översättarna uteslöts ur Författarföreningen, bl a för att de ansågs försvaga författarnas förhandlingsposition.

Numera har översättarna betydligt bättre villkor, numera gäller det att vara originalet troget och det är inte konstigt att våra klassiker behöver översättas om. Den nödvändiga tolkning som behövs handlar om att få fram författarens intentioner, inte beställarens. Översättaren censurerar inte längre och lägger inte till efter eget gottfinnande. Moderna översättare har dessutom nätet till hjälp. Nästan vilket uttryck som helst kan få sin förklaring genom några knapptryckningar. En omöjlighet bara för några årtionden sedan.

Den här boken borde tjäna som obligatorisk läsning för alla som recenserar böcker. Håkanson tillåter sig att ge direkta anvisningar till den som ska bedöma en översättning. Här är några:

1) Den som vill bedöma en översättning bör försöka undvika att läsa den som ett original. Den text man läser är ju resultatet av en viss tolkning av originalet.

2) Jämför originalet med översättningen. Det räcker med att jämföra några stilistiskt och innehållsintressanta avsnitt.

3) Är det en klassiker? Jämför med äldre översättningar.

4) Jämför längden mellan originalbok och översättning. Hur är det med meningslängder och tempusväxlingar? Finns substantivsjuka?

5) Leta efter förenklingar. Har ”en talgoxe” blivit ”en liten fågel”?

6) Fungerar bildspråket? Dialogen?

7) Som recensent ska man som översättningskritiker inte begå Kardinalfelet, det småaktiga felfinnandet. Det är inte svårt att slå ner på enstaka ställen. Sådana ställen kommer alltid att finnas.

8) Undvik de tråkiga klyschorna i dina recensioner. ”Imponerande”, ”helgjuten”, är bättre än ingenting, men någon översättningskritik är det inte.

Jag kommer på mig själv att det är just dessa ord jag vill använda om den här boken. Den är verkligen imponerande! Den är helgjuten! Och en fröjd att läsa!

Senaste inläggen