Jag har läst två böcker parallellt. I Magnus Västerbros bok Vålnadernas historia står mycket att läsa om västerlandets andlighet. Flera existentiella frågor söker sina svar. Finns spöken? Har människan en odödlig själ? Vad har man trott genom tiderna om detta? Västerbro bjuder på en mycket intressant genomgång. Lite konstigt känns det dock att han slår fast att den andliga delen av verkligheten numera är motbevisad. Den andra boken jag läste är skogsmunken Björn Natthiko Lindeblads självbiografiska Jag kan ha fel (skriven med hjälp av Carloine Bankler och David Modri). I den boken är det andliga betydligt mer att räkna med.

Västerbro inleder sin bok med att förvånat konstatera att 20 procent av svenskarna än idag anser sig vara övertygade om att de döda kan visa sig eller på annat sätt ta kontakt med de levande. Han bjuder på en härlig anrättning i sin historiska exposé. För- och motargument om tro och tvivel genom århundradena. Han berättar om andlighet och ateism under antiken, han berättar om hur Luther på 1500-talet gör upp med spöktron,”djävulens bländverk”. Han berättar om Descartes på 1600-talet som finner själens hemvist i tallkottkörteln, och om Thomas Hobbes mekaniska världsbild, där allt styrs mekaniskt, trots att teorin accepterar att Gud och själen finns. Han berättar vidare om Swedenborgs kontakt med andevärlden på 1700-talet, och upplysningsfilosofernas kristendomskritik. Och han berättar om spiritismen på 1800-talet, framför allt om alla bluffmakare på den tiden. En idéhistorisk studie som avslutas med ett slags rationell dom. Förnuftets seger, kanske Västerbro skulle kalla det när han konstaterar:

”Det betyder i så fall att vi en gång för alla måste acceptera vad många förstod redan i antiken, det vill säga att vi efter döden inte finns till, inte ens som skuggor. Och att världen vi lever i inte är besjälad, att våra liv inte har en mening som föreskrivs av en yttre kraft…”

I den andra boken, Jag kan ha fel, där före detta skogsmunken Björn Natthiko Lindeblad berättar om sina 13 år som skogsmunk, ges en helt annan ingång till det andliga. Man ska var försiktig med att vara så tvärsäker på sin sak, föreslår Lindeblad. ”Jag kan ha fel, jag kan ha fel”, kan vare ett lämpligt mantra att upprepa för sig själv när en diskussion hettar till. Lindeblad berättar en anekdot om det hinsides som Västerbro kanske borde ta till sig.

Den handlar om ateisten som faller över ett stup. Med dåligt grepp om lite växtlighet hänger han och dinglar över en säker död. Han ropar desperat på hjälp, men ingen människa finns i närheten. Först då söker han efter annan hjälp. Tänk om Gud finns?

”Hallå Gud! Finns du? Om du finns, kan du hjälpa mig?”

Till mannens förvåning svarar Gud.

”Det är jag som är Gud. Jag kan hjälpa dig. Men du måste göra precis som jag säger.”

Mannen: ”Vad som helst, Gud, vad som helst.”

Gud: ”Släpp taget.”

Mannen avvaktar i några sekunder och säger sedan: ”öööh… Finns det någon annan där uppe?”

Det är lätt att hamna i den situationen när man har en tvärsäker övertygelse, konstaterar Lindblad. Och man kan läsa anekdoten som ett tips till Västerbro. Om du tänker undersöka det andliga en gång till kanske du ska försöka släppa taget.