I sin bok Brev till mannen skriver Bianca Kronlöf 26 brev adresserade till män, bl a: ”Till dig som slår din flickvän”, ”Till dig som köper sex” och ”Till patriarkatet”. Här tar författaren upp allvarliga samhällsproblem. Det ena efter det andra. Sverige har fått en ny storsäljande bok som hyllas i media.

För egen del blir jag en smula konfunderad. I boken får vi t ex lära oss att ”män visar jättemycket känslor. Aggression, bitterhet och självömkan, det är känslor. Det vi saknar är: sårbarhet, ömhet och värme.” Det är hårda ord om manskollektivet.

Vi får också lära oss att samhället vill avhumanisera mannen: ”En av anledningarna är att vi ska skicka ut er i krig. Ni ska vara tappra tennsoldater utan individuella olikheter. Armén har inte känsla för känslor eller tvivel.”

Är det vårt svenska samhälle som skickar ut sina män i krig?

Kronlöf säger sig ha tvivlat på att män kan respektera andra människor. Att män kan engagera sig solidariskt för något när dom själva inte står i centrum. Att män kan känna sympati, och så vidare. Även det här är mycket hårda ord.

Jag sympatiserar med kvinnorörelsen och kan förstå att man måste kasta in en och annan brandfackla för att genusfrågan inte ska glömmas bort, men som läsare kan jag inte låta bli att fundera över hur tidstypisk den här boken är med alla sina generaliseringar om män. Kan det vara så att det numera är kulturellt tillåtet att ge sig på männen som grupp med vilka grepp som helst. Samtidigt kan man ställa sig frågan: Skulle det i dagens läge vara okej skriva en liknade bok om kvinnor, och använda sig av samma typ av svepande förenklingar. (Är det inte just sådant som kvinnor har fått utstå genom århundradens lopp, men betydligt mindre nu?) Skulle man kunna skriva en liknande bok om någon invandrargrupp idag? Tänk om Kronlöf bytte ut ”män” mot ”invandrare” i sin bok. Då skulle det stå: ”invandrare backar varandra om någon av dem anklagas för våldtäkt.” Skulle inte det kallas rasism?

I brevet till sin ofödde son skriver författaren: ”Du kommer bli slagen och andra har blivit slagna innan dig, trots detta finns det inte något engagemang från andra män i samhället för att försvara dig eller för att få stopp på våldet. Och det kanske är den mest tragiska meningen i min bok.”

Som sagt jag blir en smula konfunderad. Anstränger sig inte män för att få stopp på våldet?

Boken innehåller förstås också en hel del intressanta funderingar, men den här gången har mina ögon landat på fördomarna.