I år opererades för första gången ett grishjärta in i en levande människa. Patienten överlevde bara två månader, men det visar ändå hur långt vi har nått på läkedomens område. Vill man fundera vidare över detta ämne kan man med garanterat stor behållning läsa Nils Uddenbergs tvåbandsverk Medicinens historia.

Uddenberg inleder band 1, som sträcker sig fram till 1800-talet, med forntidens magi och religion, men hoppar raskt vidare till Hippokrates, Galenos och den arabiska läkekonsten. Han berättar om farsoterna: Pesten på 1300-talet; smittkopporna på 1700-talet; koleran och tuberkulosen på 1800-talet; spanska sjukan, polio och AIDS på 1900-talet. Han berättar vidare om den kantiga vägen mot vetenskap, om den framväxande läkemedelskunskapen och mycket annat.

Band 2 fortsätter fram till 1950. Nu växer vetenskapen fram. Universiteten med läkarutbildning, sjukhus, förbättrade instrument som mikroskopet, febertermometern, blodtrycksmätaren och allt man kan lära av att ta blodprov. Upptäckten av bakterier, virus, immunförsvaret, vaccin och så vidare. Boken avslutas med ett spännande avsnitt om själens sjukdomar.

Särskilt intressant är det att fundera över hur svårt det i alla tider har varit att få andra att acceptera att någon har hittat rätt. Tanken på levande sjukdomsalstrande frön fanns redan i antiken. De talades även om sådana ”frön” under digerdödens dagar, men det skulle dröja ända till 1800-talet innan man upptäckte bakterier. På mitten av 1800-talet kom Semmelweis på att det inte var särskilt lämpligt att obducera lik när man stunden senare skulle förlösa kvinnor med slarvigt tvättade händer. Hans kollegor till och med motarbetade honom. De ville inte tro att det låg någonting i dessa noggrant belagda påståenden. Inte heller Flemming fick något gensvar från sina kollegor när han upptäckte penicillinet. Intressant också att läsa om det kirurgiraseri som utbröt under andra halvan av 1800-talet, när man kommit längre när det gällde sövning och antiseptik. Nu skulle allt möjligt opereras, t ex stamning och sådana laster som kvinnlig masturbation och nymfomani. Inte undra på att det skulle dröja innan kirurgernas status höjdes.

Två band om medicinens historia, bäddat för läsfest med andra ord. Märkligt bara att i en annars diger källförteckning få läsa att författaren ”kontrollerat och berikat uppgifter med hjälp av Wikipedia”.