Alex Schulmans och Sigge Eklunds senaste bok med livsfunderingar har fått titeln Rum – en roadtrip genom psyket och inleds med handritade kartor över deras respektive psykiska landskap. Alex karta har t ex platsnamn som Kontrollbehovets öken och Melankoliklippan, på Sigges karta finns t ex Nostalgins djungel och Släktanekdoternas berg och utmed Idolkusten ligger öar som Dylan-ön och Paul Simon-ön. Ett originellt och lyckat grepp för att ge överskådlighet åt den brainstorming som gissningsvis pågick när de båda författarna planerade boken.

Efter brainstormingen och formulerandet av bokens hållplatser började de – kan man gissa – glida omkring i de olika territorierna, se sig omkring i sina minnen, i sina erfarenheter, inventera sina hågkomster av aviga händelser de varit med om genom åren. Resultatet är mycket trivsamt, det är läsning man kan få impulser av, material att använda för egna grubblerier. Allt är flyhänt och skissartat, här finns inget djupborrande ända ner i regionerna som gör så ont att man kan dö, det är alltså aldrig fråga om särskilt nattsvart ångest och det är väl OK. Lättläst ångest är faktiskt oftast mer givande än tungläst och har dessutom fördelen att man som läsare slipper stå ut med typiska pretentiösa tonfall och stora anspråk som man redan har nog av från annat håll.

Även en bok som denna kan anses falla in i den väldiga trenden new sincerity, alltså trenden med självbiografiska ”sanningsenliga” försök att berätta om sitt eget liv från djupet av sitt inre. Störst av alla är naturligtvis Knausgård, han står i en klass för sig. Efter honom kan listan göras lång, var och varannan skönlitterär bok som kommit de senaste åren har utgjorts av försök att berätta ärligt om det egna dysfunktionella privatlivet. Att det så ofta gör succé kan bero på igenkänning (tänka sig, den som skrivit denna bok har haft det lika miserabelt som jag) eller kanske lika gärna på avståndstagande (ojdå, sådär extremt rubbad är i alla fall inte jag). Hursomhelst är behovet av ärlighet och uppriktiga redogörelser för hur livet kan te sig stort. Innerst inne är vi alla grubblare och såklart uppskattar vi alla den som berättar ärligt och osminkat. Ingen kan väl tycka illa om uppriktighet, om sincerity.

Tommy Terabyte