Ulf Lundells Vardagar

Copyright: Ulf LundellUlf Lundells Vardagar är en tegelstenstjock inbjudande vacker bok med vardagsfunderingar. Den är skriven i ett dagboksformat som ofta elegant flödar över sidorna som fri vers. Det är avskalat, men ändå intressant, och till och med litterärt i all sin enkelhet. Han befinner sig på sin gård på Österlen i Skåne och han är ofta ensam. Det blir tankar nedrafsade om tofsvipan på biltaket, melodifestivalen, Sverigedemokraternas sorgliga framfart, böckerna han läser och Trump-eländet. Vilka låtar han lyssnar på. Youtube-klipp som får honom att skratta eller njuta. Det blir mycket sport på TV. Den gamla bilen (eller rättare sagt bilarna) som hela tiden konstrar och går sönder.

Han skriver mycket om åldrandet – han är sextioåtta och konstaterar: ”Ju äldre man blir desto mindre förstår man vem man är. Och framför allt vem man varit.”

Han håller på med låtskrivande, han laddar mentalt för en eventuell turné. Målandet, galleriet finns också i fonden. Precis som Kivik Art Center. Funderingar kring #metoo och Svenska Akademien-skandalen duggar tätt.

Mornar som startar med C-brus för hälsans skull, kroppsvikten som han vill hålla i schack. Stavgång. Roddmaskinen och träningscykeln finns i något rum och väntar på honom. Olika dieter. Sömnpiller. Han vill vara nykter: ”Full kan vem som helst vara, men nykter, det är en annan sak.” Men det blir ändå att han ”hinkar rosévin ibland”.

Han skriver om ensamheten. Om saknaden. Om den senaste skilsmässan som juridiskt blir klar under bokens gång. Hans fyra barn som han har dålig kontakt med. Och hans flykt undan offentligheten.

”Jo det är klart att jag vill inbilla mej att jag kan ta den här världen, det här livet, den här tillvaron ensam. Jo, jag vet att det inte går, men vad fan går egentligen? Att vara ensam är en fantastisk blandning av frihet och leda intill benmärgen. Det är den ledan man ska försöka omvandla till något större än flykten.”

Det är rått och rätt på. Så rått att till exempel Trettondagshelgen av någon anledning hamnar i september, men även det fungerar fint. En bok vars största problem är att den tar slut och lämnar ett gapande tomrum efter sig.

Köp den t ex på Bokus eller Adlibris.

Att göra litteratur av sin egen skilsmässa

Geir Gulliksens roman Berättelse om ett äktenskap handlar om Jon och hans fru Timmy. De är drygt fyrtio, har två barn och bor i ett radhus i Oslo med en liten mysig trädgård med välskötta fruktträd. Timmy är utbildad läkare men jobbar nu i hälsodepartement, Jon är frilansande skribent. De har många år bakom sig i ett kärleksfullt äktenskap, ett mycket jämställt sådant, Jon utför det mesta av hushållsarbetet och han gör det med perfektion, Timmy är mitt i en framgångsrik karriär, hon jobbar ofta över och kommer ofta hem sent. Hon är vacker och välträndad, springer mycket, åker skidrundor på vinterkvällarna efter jobbet.

Så får hon en motionspartner, Harald, som bor i närheten. De börjar göra sina träningsrundor tillsammans. Jon och Timmy är så öppna mot varandra att Jon hela tiden får veta vad som sker. Att Timmy känner en stark attraktion till Harald, att hon börjar bli kär i honom. Jon reser inga hinder. Du ska låta dina känslor komma fram, säger han, försök inte hejda din fötjusning. Han nästan uppmuntrar sin fru att inleda en affär med en annan man. Vi är ju så fria och förstående, vi två, det här är ju bara en liten flört, en liten fling som strax är över. Din och min kärlek för varandra däremot, den är på riktigt, och den tål allt.

Som läsare blir jag smått upprörd. Men Jon, har jag lust att ropa, du måste sätta ner foten nu! Stoppa henne! Du håller på att förlora din kvinna! Hindra henne! Tillåt henne inte att springa iväg kväll efter kväll med en man som helt uppenbarligen är på väg att bli hennes älskare!

Steg för steg händer det som tydligen måste ske och som läsare har jag bara att följa med i turerna. Geir Gulliksen berättar med en utsökt känsla för relationerna, och med en mycket imponerande kunskap om hur det psykiska spelet fortskrider när ett äktenskap rasar ihop på just det här viset. Det måste vara självupplevt, tänker jag som läsare. Hur som helst är det spännande läsning, storartad romanframställning.

Diskussionen om boken har främst gällt hur mannen – alltså berättaren Jon som verkar stå författaren Geir Gulliksen mycket nära – kan anse sig veta vad kvinnan, frun Timmy, tänker, veta hur hon upplever allt detta och hur hon resonerar inom sig. För det är främst kvinnans inre värld vi följer. Några recensenter/läsare har reagerat på att Gulliksen tagit sig friheten att fästa sin kvinnas påstådda tankar på pränt och föra dem till tryck och hänga ut dem till allmänhetens beskådan. Han fabulerar ju! För han kan väl inte veta vad hon tänker! Mot en sådan anklagelse kan författaren förstås försvara sig med att detta är en roman. Det är inte en juridisk inlaga i en skilsmässotvist, Gulliksen har skapat en roman, han har skapat ett konstverk. Men vad är egentligen acceptabelt och vad är inte acceptabelt när man gör konst av något som är högst privat? När man offentliggör sitt eget och på samma gång sina anhörigas privatliv? Svår fråga.

I detta fall har dock gränsen för de uthärdliga inte överskridits, anser jag. Allt som Gulliksen berättar om hustrun i romanen är välvilligt, empatiskt och förstående. Det finns massvis av andra romaner där verkliga personer svartmålas å det grövsta och där kan det kanske finnas fog för någon form av ifrågasättande av konstnärens frihet. Knappast så här.  Verklighetens Timmy (om hon existerar) har ingen anledning att vara förbannad över hur hon framställs i denna alldeles lysande roman.

Tommy Terabyte

Köp boken t ex på Adlibris eller Bokus.
 

 

Stor livsroman – som man sträckläser

Anne Swärds nya roman Vera är briljant, i handlingen och personskildrandet, ända ut i minsta detalj. Det är samma skärpta stämning och samma precision i dialogen och personteckningen som i hennes föregående romaner, Polarsommar, Kvicksand och Till sista andetaget.

Den nya boken tar sin början i slutet av andra världskriget. Vi träffar huvudpersonen Sandrine som sjuttonåring, hon lever med sin mamma och sina sina syskon i en fransk hamnstad, där männen ofta är frånvarande, de arbetar långt ute på havet, och många förolyckas därute, vilket gör hemmahamnen till de handlingskraftiga kvinnornas räjong. Det är matronorna, de tuffa kvinnorna, de som klarar sig alldeles utmärkt utan män, som styr och ställer med det mesta. Men med kriget stramas allting åt. Sandrine flyr med sin hårdföra mamma och sina systrar till en bergsby i Polen, de hoppas komma undan, men hamnar bara i en ny omöjlighet. Sandrine blir purung hålldam åt ett nazibefäl, och när hon på nytt lyckas fly och kommer med de vita bussarna till Sverige är hon gravid. I Sverige förbarmar sig en förmögen läkare över henne, tar henne till sin överklassvärld i Stockholm, gifter sig med henne, genast är allt så annorlunda. Dottern Vera föds in i ekonomiskt mycket fördelaktiga omständigheter, men känslomässigt mycket tillknäppta. Så börjar denna stora livsroman – som man förstås sträckläser.

Alldeles extra upplyftande är alla de suveräna detaljerna. Tänk dig att en författare vill uttrycka att den stockholmska överklassen på slutet av 1940-talet var privilegierad, vill få det sagt med en helt kort mening. Hur kan det göras? Kanske något om deras toapapper. Kanske att deras toapapper var ”mjukare än bibelblad, bleka som rika kvinnors hud, väldoftande som deras puder”. Vad sägs om det? Så enkelt, så ledigt, så perfekt! Anne Swärd är en författare som till fullo behärskar detaljernas svåra konst, en författare som har alla sina litterära uttryckssätt under absolut kontroll. Som läsare har man bara att ge sig hän och njuta. Varenda mening, varenda formulering i hela boken är fulländad.

Låt mig ta något ytterligare exempel: Hur uttrycka att det är en fattig familj som flyr undan andra världskrigets fasor med sina saker? Kanske genom att räkna upp vad de har för föremål fastspända på det skrangliga flyttlasset? ”Ett par pinnstolar, några sardinhinkar, en sliten oäkta matta, en zinkbalja, ett tvättbräde och en gammal lavoar.” Så har man bilden klar för sig. Det är detaljerna som gör det.

Tommy Terabyte

Köp boken t ex på Adlibris eller Bokus.