Om etniska fördomar

Min Jin Lees roman Pachinko handlar om en koreansk släkts exiltillvaro i Japan under perioden 1910-1989.

Om en del svenskar i dagens Sverige anklagas för att vara långsamma med att acceptera nysvenskar som fullödiga medborgare så är det ingenting av den bild av Japan som tecknas i den här boken.  Här kan man vara fjärde generationen invandrare utan att accepteras som japan. Det räcker alltså inte att vara född i Japan, klä sig som Japan, se ut som en japan, prata perfekt japanska, vara gift med en japan, bara misstanken att man har koreanskt påbrå räcker för att man ska räknas som andra klassens medborgare. En smutsig korean som inte går att lita på.

Pachinko är ett automatspel, ett mellanting mellan flipper och enarmad bandit, som är ett mycket populärt spel i Japan och som många har förlorat sina surt förvärvade pengar på.  I boken är ägandet av en pachinkohall ett av få sätt för koreaner att bli rika i det japanska samhället, men knappast att komma upp sig på ett accepterat sätt. Pachinko är förknippat med maffian och smutsiga pengar. Det spelar ingen roll hur rik man blir på detta ägande. En korean är och förblir en korean.

I Lees roman får vi möta fyra generationer av en exilfamilj vars liv på ett eller annat sätt kretsar kring dessa panchinkohallar och kampen för de unga för att tvätta bort sitt ursprung.

Boken är en svidande uppgörelse med den japanska samhällets syn på integration, särskilt dess känsliga förhållande till Korea som i bokens inledning hålls ockuperat av den kejserliga armén.

Romanen har nominerats till Årets Bok.

 

Vem har skrivit boken?

Det tog inte lång tid när jag läste Lydia Sandgrens Augustprisvinnande roman Samlade verk innan jag övertygades om att hon inte är författare till den. Vilken märklig upptäckt. Litterära händelser först i Sverige med att avslöja bluffen!?

Romanen handlar om den splittrade familjen Berg och kretsar kring bokförläggaren Martin, hans försvunna fru Cecilia, deras dotter Rakel, sonen Elis och familjevännen, den uppburne konstnären Gustav Becker. Jag tänker som en detektiv när jag läser den. Det manliga perspektivet dominerar boken, så pass mycket att det blir tydligt att den har skrivits av en man. En medelålders man, kommer jag fram till när jag funderar över språk och motivval. Varför skulle en 33-årig kvinnlig psykolog ha detta intresse för männens festande och diskussioner i universitetsvärlden på 80-talet? Vad är det som är så intressant med männens framtidsdrömmar med utgångspunkt i den tidens kulturscen, den tidens kulturtidskrifter, den tidens böcker och tv-program.

Med tanke på de filosofihistoriska referenser som används i berättelsen ser jag framför mig att den verklige författaren till årets Augustprisvinnande roman har sin utbildningsmässiga bakgrund i filosofi- och litteraturstudier på åttiotalet. Jag ställer mig frågan: Varför skulle en 33-årig psykolog hämta så många referenser och uppslag från framför allt filosofins värld? Varför inte från hennes egen utbildning som psykolog? Av psykologins hjältar är det nästan bara Freud som får några bisatser. Varför skulle en 33-årig psykolog fundera så mycket på en medelålders man som likt förläggare Berg skriver och skriver, men aldrig får sätta slutpunkt för ett projekt, om man inte är just en man som har ägnat en massa år åt skrivande, men inte riktigt hittat målet. Jag ser tydligt framför mig att den som skrivit den här romanen är en man på plus 55 år. Han har studerat filosofi och litteraturvetenskap 1980-talet, inte psykologi på 2000-talet.

Jag älskar pseudonymer och skulle därför inte bli upprörd om jag har rätt. Tvärtom, jag skulle skratta gott. Men efter att ha sett en intervju med Lydia Sandgren på TV måste jag helt enkelt kapitulera. Så skicklig skådespelerska kan väl ingen vara? Jag får i stället ta av mig hatten och buga. Det är ingen bluff. Referenserna är perfekt hopplockade. Boken är ett slags mästerverk, tidsfärgen fullkomligt övertygande.

Kapitalet och ideologin

Thomas Piketty2013 gav den franske nationalekonomen Thomas Piketty ut sitt epokgörande verk Kapitalet i tjugoförsta århundradet. Här synas kapitalismen i all dessa former. Förändringar i förmögenhets- och inkomstfördelning från 1700-talet och framåt undersöks, och den tilltagande förmögenhetskoncentrationen i den industrialiserade delen av världen sedan mitten av 1900-talet och hur själva demokratin står spel. I sin nya bok Kapitalet och ideologin tar Piketty itu med de ideologier som genom århundrade formats för att motivera dessa ojämlikheter. Han menar att den förhärskande globaliseringsideologin befinner sig i kris.

Kapitalansamlingen leder till att världens rika samlar på sig astronomiska förmögenheter. Orättvisorna blir allt tydligare. Hur kan exempel en liten klick av Amerikas befolkning äga huvuddelen av kapitalet? Ännu värre är det i många asiatiska ekonomier.

De rika har i alla tider formulerat ideologiskt försvar till sin rikedom. Anledningarna har genom århundradenas lopp förändrats. Tidigare kunde adligt blod räcka för att motivera orättvisorna, på senare tid förväntas man att acceptera orättvisor för att en person är en smart affärsman. De rika har så klart haft fullt sjå med fila på sina ideologier. Om ojämlikheten inte accepteras av det stora flertalet kan det gå illa, då kan revolutionen stå för dörren.

Piketty går förtjänstfullt igenom hur kapitalet och äganderätten varit en helig ko för alla icke-socialistiska system. Han utgår från de trifunktionella samhällena (adeln, präster och tredje ståndet) till dagens renodlade ägarsamhällen. För alla typer av så kallade demokratiska samhällen har kapitalet varit något man inte velat mixtra med. Inte ens efter franska revolutionen infördes progressiva skatter, trots krav på frihet, broderskap och rättvisa. Det var makten borgarna var ute efter, inte kapitalet. Likadant var det när slavhandeln avskaffades. Då kompenserades slavhandlarna ekonomiskt, ingen hade en tanke på att det var slavarna som lidit störst skada och borde kompenseras. På samma sätt var det när livegenskapen avskaffades i Ryssland. De livegna tvingades betala ersättning till staten och sina forna ägare.

Boken ger många intressanta exempel på hur kapitalet fått styra genom århundradena. Första opiumkriget i Kina, 1839-1842, utkämpades för att Kina hade fräckheten att motsätta sig att England hämtade opium från sin koloni Indien och sålde i Kina. När Kina förstörde opiumlagret kom kanonbåtarna från väst och löste problemet, som krigsskadestånd fick England juridiska och fiskala rättigheter för Hong Kong. När Kina en tid senare som nytt motdrag förbjöd opiumförsäljning tog England åter till vapen i ett andra opiumkrig, 1856-1860. Nu tvingades Kina att legalisera drogen och ovanpå det betala ett svidande krigsskadestånd.

Sveriges används som skräckexempel i boken. Det gäller rösträttsreglerna under 1800-talet då rösträtt gavs efter hur mycket skatt man betalade. I vissa svenska kommuner hade en enda person rösträtt och kunde styra efter eget gottfinnande. Men Sverige är också med som ett föredömligt exempel när socialdemokraterna under folkhemsperioden skapade det kanske mest rättvisa system världen någonsin skådat. Ett system som sedan avvecklades i tidens anda genom avskaffandet av arvsskatt, gåvoskatt, fastighetsskatt och så vidare.

Piketty kommer fram till att det rättvisa samhället också är det mest välmående samhället. Det finns ingen anledning att acceptera den accelererande kapitalansamling som pågår runt om i vår värld. Ett land där en procent av befolkningen äger huvuddelen av alla tillgångar bakbinder den fattiga halvan av befolkningen. Inte bra för innovationer och framåtanda. Det är heller inget konstigt med progressiva skatter. Den som har blivit rik har samhällets resurser att tacka för sin rikedom, vilket ofta glöms bort i debatten.

Han diskuterar lösningar: Rättvisa är ett resultat av ett ständigt kollektivt överläggande. Demokratin får inte sättas ur spel. Vi har alla lika rösträtt, kapitalet får inte ställas i vägen för demokratiska beslut. Utbildningsnivån är viktig för ett jämlikt och välmående samhälle. Den ska ha alla lika tillgång till. Det är en grundläggande rättighet. Precis som sjukvård, pensioner o s v. Temporärt ägande pratar han mycket om, vilket innebär progressiv arvsskatt och andra progressiva skatter. Deltagande socialism förordas och med det menar Piketty bl a annat maktdelning i företag genom arbetarrepresentation i företagens styrelser. Universell kapitaldonationer till alla vuxna, d v s en basinkomst eller medborgarlön är också ett lämpligt medel. Basinkomsten är naturligtvis inte något som gör att staten får avsvära sig ansvar för utbildning, sjukvård och andra nödvändigheter. Kapitalet får ej heller styra politiska valkampanjer som i USA. Transparens behövs för vad skatterna används till. Social federalism, talar han om. Vilket innebär ett samarbete mellan länder med ett gemensamt skattesystem och transnationell rättvisa.

Piketty menar sig inte ha alla lösningar, men är övertygad om att kapitalansamlingen är något vi måste göra något åt, annars kommer det gå illa.

Om zen och konsten att hantera sitt liv

Dags att sjunka ner i läsfåtöljen när Dekius Lack för minst trettionde gången låter publicera en bok. Den här gången en roman om människans existentiella sökande och zenbuddhism.

Året är 1980. Sverige har fått en ny socialtjänstlag. Ungdomsfängelser heter inte ungdomsfängelser längre. Ungdomarna ska i stället vårdas under ”hemliknande” förhållanden i speciella ungdomshem. Men mycket är sig likt från förr. Samma lokaler, samma personal och taggtråden sitter kvar på murarna som en påminnelse. Den enda skillnaden är att man enklare kan få föräldrar att frivilligt gå med på att låta sina besvärliga tonåringar byta ”hem” för en tid.

Conny som är fjorton år hamnar på ett särskilt dysfunktionellt ungdomshem för att hans föräldrar låtit sig övertalas av socialen. Hans föräldrar som passar på att åka till Japan för att genom zenbuddhismen finna sig själva. Hemma i Sverige tvingas deras son ta fighten med alla värstingar på boendet. Conny är ensam och utlämnad, men vägrar ge upp. Vad föräldrarna inte förstår är att det är pojken som är den sanne zenbuddhisten.

Ovanligt att en präst och en socialarbetare för en gångs skull kan få vara hjältar. Det är också en ovanlig form av introspektion för att vara en modern svensk roman. Normalt är huvudkaraktärerna uppfyllda av sig själva, sin ångest, sin dåliga självkänsla. Här befolkas romanen i stället av personer som ställer de riktigt stora frågorna.

Köp boken t ex på Bokus eller Adlibris.

Jana Kippos öden och äventyr

Karin Smirnoff har skrivit tre delar om Jana Kippo: Jag for ner till bror, Vi for upp med mor, Sen for jag hem. Den norrländska landsbygden skildras med en smärtsam röra av smuts, kyla, dödande, självmord, incest, galenskap, otrohet och bottenlösa svek. Definitivt inget för  Västerbottens turistförening men otroligt spännande och intressant.

Första delen Jag for ner till bror, som är författarens debutbok, nominerades till Augustpriset 2018. Boksviten inleds med att Jana Kippo åker till sin tvillingbror i norrländska inlandet. En håla som Gud sällan har tid med. Brodern är alkoholiserad och på väg att bryta ihop, inte blir det bättre av att hon får ihop den med mannen i granngården som också är på väg att gå under och att hon tar jobb i hemtjänsten bara för att få möta ett självmord och efter det sin svårt cancersjuka väninna från skoltiden. Och det är ändå bara början på allt som ramlar över henne. Jana är ingen superhjälte, men hon kavlar upp ärmarna och strävar på. Någonstans där framme måste ljuset finnas.

Tredje delen Sen for jag hem utkommer i pocket nu i dagarna. Det ryktas om en fjärde del. Litterära händelser följer sviten med spänning.

Pesten i Stockholm 1710

Magnus Västerbro berättar i sin bok Pestens år – Döden i Stockholm 1710 om dåtidens mest fruktade sjukdom.

1710 är året efter slaget vid Poltava. Sveriges stormaktstid är snart förbi och ovanpå alla militära motgångar drar pesten in över vår huvudstad. Det tar ett tag innan den får fäste, läkare slå larm och myndigheterna har möjlighet att sätta igång motåtgärder som karantän men väljer att blunda. Man vill inte att folk ska drabbas av panik, man oroar sig över livsmedelsförsörjning och så vidare. Men det ska visa sig leda till katastrof. Av stadens 55 000-60 000 invånare dör mellan 35 och 40 procent under det följande halvåret.

Intressant att läsa om den tidens läkarvetenskap. Man hade ingen aning om att det var råttor, löss och loppor som var de värsta smittbärarna. Läkarkollegiet hade fullt upp med att rensa ut kvacksalvare, t ex alla dessa kloka gummor som trodde sig kunna fördriva sjukdomar med hjälp av örter utan att ha en aning om att sjukdomar beror på obalans mellan de fyra kroppsvätskorna:  blodet, svarta och gula gallan, och slemmet. Numera vet vi att det är antibiotika som behövs för att bota pesten, då på den tiden förlitade man sig på att försöka röka ut smittan ur hemmet och till det hade man diverse improviserade och mestadels verkningslösa kurer.

Som vanligt är det förstås de fattiga som drabbas värst. De rika bor inte lika trångt, de har större möjlighet att sköta hygienen och framför allt räddar sig många genom att lämna staden och sätta sig i säkerhet någon annanstans.

En riktig page-turner.

Litterära händelser har tidigare rekommenderat Magnus Västerbros bok Svälten – hungeråren som formade Sverige. I den boken blir vi påminda om att det inte var särskilt länge sedan Sverige drabbades av svälten. Missväxten 1869-70 ledde till en fruktansvärd hungersnöd och massemigration. Då var det omvärlden som samlade in pengar och nödhjälp till Sverige – och inte tvärtom som det har varit det senaste århundradet – då var det svenskarna som lämnade sina hem för att hitta lyckan någon annanstans.

Vi blir också påminda om hur kallhamrade de rika och besuttna var, hur synen på de fattiga som lata och mindre värda var den förhärskande. Landshövdingar kunde undanbe sig hjälp från kungen för att vanligt folk inte skulle skämmas bort i onödan. Den fria marknaden ansågs viktigare än ett visst mått av svält. Boken visar också hur felaktiga politiska beslut och andra misstag staplades på varandra. Sverige var långt ifrån en demokrati på den tiden och det var uppenbart ett av de stora problemen när krisen väl kom.

Västerbro har alltså även här skrivit en pager-turner som är svår att lägga ifrån sig. Han belönades med Augustpriset för sin insats.

Om att bli svenskare än svenskarna

Arash Sanaris bok Sverigevänner: historien om hur pappa och jag försökte bli svenskast på Tjörn berättar om en iransk akademikerfamilj som flyr Irans diktatur och kommer till Sverige i början av 1980-talet. En familj som gör sitt bästa för att så snabbt som möjligt komma in i det svenska samhället. En bok om härliga kulturkrockar, men också en skickligt berättad och viktig ögonöppnare om vad invandring kan innebära på alla möjliga olika plan.

Sanari är numera en välkänd läkare som syns i media. Han berättar med humor och ger sin pappa stort utrymme genom att låta varje kapitel i boken inledas med utdrag ur pappans dagbok från tiden då det begav sig. Pappan, disputerad kemist i Iran, som särskilt kämpade med att familjen skulle låta sig assimileras, men som för egen del hade svårt att få jobb och svenska vänner. Dagboksanteckningar med imponerande träffsäkerhet om utvandring, invandring och det svenska samhället.

En fullträff till bok som varmt rekommenderas. Filmrättigheter är sålda.

 

Ålevangeliet handlar om världens mest gåtfulla fisk


Patrik Svenssons bok, den Augustprisvinnande fackboken Ålevangeliet trycks i upplaga efter upplaga. Vem hade kunnat ana att en bok om en fisk skulle erövra den svenska bokmarknaden?

Här får vi en spännande historia om en av de mest mytomspunna varelserna i världshaven. Våra svenska ålar (den europiska arten Anguilla Anguilla) föds i Saragossohavet, de följer strömmarna till våra breddgrader, byter skepnad flera gånger och letar sig uppför våra vattendrag. De vandrar från saltvatten till sötvatten och när det är dags för fjärde och sista skepnaden vandrar de till havets saltvatten igen. Då har de levt i vårt land femton till trettio år, plötsligt fått nog och simmar ett halvår nonstop tillbaka Saragossohavet utan att äta. De kommer fram som fullvuxna blankålar som slutligen kan para sig och dö. Men precis som ålen är en mytologisk varelse i våra berättelser är den lika mystisk och svåråtkomlig för den vetenskapliga forskningen. Trots att man gjort oräkneliga experiment, trots att man placerat radiosändare på mängder med ålar har ingen lyckats se en levande ål i Saragossohavet, inte heller sett dem leka. Inte ens i fångenskap har man sett dem föröka sig. Nu är det dags att ta reda på mer, säger författaren. För ålen är utrotningshotad. Inte minst därför måste vi lära oss förstå den, för att veta hur vi ska förhindra det.

Ålevangeliet bärs också upp av en innerlig berättelse om författarens eget fiskande i barndomen tillsammans med sin ålintresserade pappa. En hejdlöst intressant bok, väl värd sitt Augustpris.

Länk till Omnible.