Sverige-Polen, tusen år av krig och kärlek

Herman Lindqvist bok Sverige-Polen, 1000 år av krig och kärlek – skriven i samarbete med hustrun Liliana Komorowska-Lindqvist – är en riktig pärla i senaste årens bokflod. Tusen år av svensk-polska relationer betas av i en rasande fart över 550 sidor. Inga longörer eller transportsträckor, boken är ihållande intressant och en delikat anrättning för den som uppskattar historia.

Polen hade sin guldålder på 1500-talet och en bit in på 1600-talet då Polen var ett av Europas största länder. En knutpunkt för handel och ekonomiskt välmående, kulturellt utvecklat med religionsfrihet och fritt från förföljelser och den tidens häxprocesser. Paret Lindqvist räknar 29 oktober 1611 som den absoluta höjdpunkten. Då var svenske kungen Johan III:s son Sigismund vald kung i Polen och Sigismunds femtonårige son utropad till tsar av Ryssland. Sigismunds slagrörde farbror Karl IX låg på dödsbädden och Sigismund ansåg sig själv stå på tur för att åter bli svensk kung.

Det var nu Sigismunds kusin, den blivande Gustav II Adolf, tog över makten i Sverige och inledde Sveriges marsch mot att bli en stormakt. Sverige låg redan i krig med Polen, Danmark och Ryssland, men det var Ryssland och Polen som angreps militärt och det skulle bli början till en lång räcka av svensk-polska krig. Sverige hade många krigarkungar som stod på tur: Karl X Gustav, Karl XI och Karl XII. Skadorna under Karl X Gustav grymma plundringståg i Polen var enligt en polsk historiker större än under första och andra världskriget tillsammans. Svenskarna lämnade gång efter annan ett land i spillror efter sig.

Ända in på 1700-talet var Gustav Vasas ättlingar i krig mot varandra. Sist i tur stod Karl XII och hans kusin Polens August den starke. Karl XII gjorde sig skyldig till upprepade krigsbrott, t ex när Staden Nieszava brändes och befolkningen avrättades.

Paret Lindqvist visar en härlig fingertoppskänsla när de kryddar berättandet med intressanta detaljer, som när franske kungen Ludvig XV:s drottning talade skånska med ett förvånat svenskt sändebud efter att som polsk prinsessa varit flykting i Skåne. Och hur Voltaire och Diderot köps av Rysslands Katarina den stora för att sprida fake news. Och att Marie Curie på 1800-talet gav polonium namnet efter Polen, som ett politiskt manifest för landet som inte fanns. Så var det verkligen: Polen försvann under lång tid från kartan. Från 1734 började uppdelningen på olika sätt, t ex blev en del av Polen tidigt ett lydrike under Katarina den stora. 1795 var Polen helt uppslukat. Det delades mellan Ryssland, Preussen och Österrike. Trots flera uppror och frihetskrig skulle det dröja ända till 1918 innan Polen fick tillbaka sin självständighet.

1918, efter första världskrigets slut, blev ett sargat Polen åter sammanfogat till ett eget land. Tre delar skulle bli en och det skulle visa sig besvärligt. Inget polisväsende fanns, skolsystemen skilde sig. Det polska språket hade utvecklats på olika sätt under uppdelningen. Det fanns sex valutor och det skulle krävas sex krig innan gränsdragningen var fastställd.

1939 startade andra världskriget och då var det åter dags för en uppdelning av Polen. Efter allt tragiskt som hände under kriget var landet återigen plundrat, först under den tyska ockupationen, sedan när ryssarna drog sig tillbaka med hela industrier nerpackade i flyttlådor. Ryssarna deporterade enligt vissa uppgifter 1,8 miljoner polacker och de utförde massavrättningar. Bland annat 14 000 officerare fick ett skott i nacken. En skoningslös polisstat infördes. Vad tyskarna ställde till med i Polen under kriget saknar förstås motstycke i världshistorien. Förutom förintelsen utförde de andra typer av massavrättningar. De dömde ut polackerna som en lägre stående ras med färre eller ofta inga rättigheter alls. Av landets 3 miljoner judar överlevde bara 250 000 utrotningen. (Fortsatt antisemitism ledde judar i exil även efter kriget. 1956 fanns bara 30 000 kvar i landet.)

Efter andra världskriget förvandlades Polen till en ”socialistisk totalitär enpartistat med systematisk hjärntvätt och inkompetent planekonomi.” Först med Solidaritetsrörelsen kunde Polen frigöra sig från Sovjetunionen. Boken avslutas med en svidande uppgörelse med det nationalsocialistiska partiet Lag och ordning och om hur de kom till makten.

Paret Lindqvist konstaterar: Inget land i Europa har anfallits, ockuperats och delats upp så många gånger som Polen: ”Men Polen har alltid rest sig igen. Och igen. Inget har kunnat utplåna Polen eller dess historia.”

Karin Månsdotter – drottningens revansch

Självklart intressant är det att få läsa David Lindéns bok om Karin Månsdotter. Om värdshusflickan som inte bara blev Erik XIV:s frilla utan även kröntes som drottning av Sverige. Att som kung gifta sig med någon ur folkdjupet var på den tiden en skandal som inte upprepades förrän vår egen kund Carl XVI Gustaf ingick äktenskap med sin Silvia Sommerlath 1976.

Tyvärr verkar det vara skralt med källmaterial om Karin, men spännande är det förstås att som läsare kastas in brödrafejden mellan Vasasönerna, Karins man Erik XIV (som inte blev förgiftad av just ärtsoppa som generationer av svenskar fått lära sig i skolan) och Johan III. Och att få uppleva en av Karins stora bedrifter – hennes så kallade ”revansch” – att ta sig helskinnad ur den blodiga kampen om makten (trots att hon aldrig svek sin man) och att sedan till och med få återvända till hovet när Johan III väl befäst sin position. Drottning fick hon däremot bara vara 87 dagar.

David Lindén är historiker och har bl a skrivit Hemming Gadh: Vasatidens gudfader (2016) och Johan Skytte: stormaktstidens lärare (2018).

Årets bok har redan kommit!

Willy Vlautin har gjort det igen! Romanen Mörkret som faller är ännu ett mästerverk från hans penna. Den här gången handlar det om trettioåriga Lynette som snabbt behöver skaffa fram en stor summa pengar för att rädda sin familj (bestående av desillusionerad mamma och förståndshandikappad storebror). Handlingen utspelas under två dygn och är så spännande att det inte går att lägga boken ifrån sig.

Det här är Vlautins sjätte roman och kanske hans allra bästa, om det nu är möjligt att välja bland dessa guldkorn. En kort sammanfattning av de andra böckerna:

Sviker dig aldrig: I Sviker dig aldrig möter vi den unge Horace Hopper, till häften vit, till hälften paiuteindian, som drömmer om en karriär som proffsboxare. Han arbetar på en ranch i Tonopah, Nevada, några timmar norr om Las Vegas. På ranchen föder man främst upp får, långt ute i det ödsliga, karga landskapet. Horace har blivit något av en högerhand åt ranchägaren Eldon Reese, men nu har han tröttnat på farmarlivet. Han vill ut i världen. Hans fullkomligt orealistiska dröm är att blir världsmästare i lättviktsboxning. Eldon förklarar för honom att om han stannar på ranchen kommer han en dag att få ärva den, men Horace lyssnar inte på det örat. Han har bestämt sig för att försöka förverkliga sin dröm och ger sig iväg till sin första match…

De fria: Får man tro nationalsången är USA de frias land – the land of the free. Läser man Willy Vlautin får man en fördjupad bild och man får anledning att fundera, flera extravarv, över hur det står till med den så vackert besjungna amerikanska friheten. I USA befinner sig vanligt folks ekonomiska trygghet numera mycket nära nollstrecket. Många har dubbeljobb men ligger ändå efter med både hyran och sjukhusräkningarna. De kan när som helst få sparken. Självklart har de inte råd med utbildning, varken åt sig själva eller sina barn. Det här låter som om romanen skulle jämra sig över eländets elände. Det gör den absolut inte. Och det beror på att Willy Vlautin kan se människorna i allt det här. Han ser individerna. De på djupet intressanta personerna. Han berättar om unika öden och det han berättar är så oerhört insiktsfullt, så upplysande, så gripande.

Lean on Pete: Huvudpersonen i Lean on Pete heter Charley Thompson. Han flyttar från stad till stad tillsammans med sin diversearbetande pappa. Sin mamma har han aldrig träffat. Pappan tillhör inte precis Guds fogligaste lamm. Ofta lämnar han Charley vind för våg flera dygn i sträck utan att ens ha försett honom med tjugo dollar till mat. Ska Charley klara sig måste han uppöva ett mästerskap i konsten att obemärkt stjäla färdiglagade maträtter i snabbköp. Pappans trashiga flickvänner – de avlöser varandra med någon månads mellanrum – verkar ytterst sällan fundera över hur Charley har det – så lyxen att ha familjeband, att ha ett socialt skyddsnät har Charley helt enkelt aldrig upplevt. Pappan har dessutom en repetitiv förmåga att komma på kant med folk – det är förklaringen till att de ständigt måste flytta. Charleys skolgång har på så vis blivit ordentligt upphackad, rentav kaotisk. Flyttandet har också medfört att han inte har en enda kompis. Charley får ett sorts jobb på en hästkapplöpningsbana. Först gäller det bara att mocka hästskit. Det är galopphästen Lean on Pete han sköter om. Men galoppsporten rymmer en hel del ljusskygga göromål som Charley obevekligt dras in i.

Willy Vlautin: Norrut. ”Willy Vlautin är en av de starkaste rösterna i nutida amerikansk litteratur, kanske den starkaste. Hans prosa är ren, klar, enkel, brutal, vacker, fylld av empati med de kantstötta karaktärer som försöker bygga sina liv på sand under en svart sol. Och musiken! Jag har skrivit mina fyra senaste romaner till Richmond Fontaine i bakgrunden, i förgrunden. I rest my case”, skriver Åke Edwardson på bokens baksida. Willy Vlautins gripande roman Norrut – berättelsen om 22-åriga servitrisen Allison – valdes av George Pelecanos i The Guardian till decenniets bästa roman.

Willy Vlautin: Motellivet. Romanen Motellivet handlar om två bröder – Frank och Jerry Lee Flannigan – som försöker göra det bästa av en till synes hopplös situation på samhällets absoluta botten. Det verkar till att börja med som om allting går dem emot, men hoppet är dess bättre det sista som överger människan… Motellivet har blivit en oerhört varm och livsnära berättelse, hoppfull och kärleksfull mitt i den bedrövliga misär den skildrar. ”En blivande klassiker” enligt flera kritiker, som redan jämför Willy Vlautin med John Steinbeck, Raymond Carver, Ernest Hemingway och andra storheter. Romanen har filmatiserats med Emile Hirsch, Dakota Fanning och Kris Kristofferson i rollerna.

Ulrika Linder: Återvinningscentralen

Kan en illustrerad bok om att jobba på en Återvinningscentral var något att läsa? Ja, det kan det. Om pennan befinner sig i konstnär Ulrika Linders hand så fungerar det alldeles utmärkt.

Jag har en vän som betraktar ett besök på återvinningscentralen likvärdigt med ett jobbigt behandlingsbesök hos tandläkaren. Speciellt ansträngande är det att bli utskälld för att man inte förstår att en pryl som till exempel innehåller nästan bara plast ska hamna i metallåtervinningen. I den här boken får man inte bara reglerna klara för sig, man får också sig en intressant genomgång av hur vi uppför oss när vi slänger våra prylar.

Boken är en sociologisk praktstudie över vår samtid, speciellt när det kommer till spelreglerna kring alla de sopberg som skapas av vårt vilsna sätt att leva. Återvinningscentralen är pedagogisk och i sin genre härligt nyskapande.

 Min vän är den första att få den här boken av mig som present. Kanske kan den lindra ångesten.

Ulf Lundells Vardagar


I Vardagar 2 fyller Ulf Lundell 69 år och året är 2018. Precis som Vardagar 1 är det ett dagboksformat som ofta elegant flödar över sidorna som fri vers. Det är avskalat och gripande, och till och med litterärt i all sin enkelhet. En självklar bok i bokhyllans Lundellavdelning.

Han lever ensam. Ofta mycket korthugget avhandlar han vad han ser på TV: Spännande fotbollsmatcher, snygga mål, Zlatan, friidrott, gymnastik, och katastrofer i världen och Antikrundan… Och vad han läser i tidningar: Trump, och krisen i Svenska Akademien med kulturprofilen, om valet, om Sverigedemokraterna, om Kinas välde och otäcka maktbegär och feminismens rallarsvingar. Och vad han ser utanför fönstret: fåglar, sorkar, getingar, träden, vädret. Och han berättar vilka böcker han läser, och vilka gamla favoritböcker som han läser på nytt (Boris Vian, Colin Wilson).

Han målar sina tavlor, klipper sig, ser till att bilen lagas och huset underhålls, och han skriver låtar och längtar söderut. Han citerar Patti Smith, Augustinus, Paulus, Joyce, Heidegger, Camus… Och lyssnar på musik: Dylan, Neil Young, Springsteen, men även Schubert…

Han funderar över kvinnorna i sitt liv. Tre äktenskap. Han vill hålla avståndet till f d flickvännen som sköter galleriet. De ska inte träffas, men tummar på regeln. Han går till terapeut några gånger. Medicinerar, tar en prozacvariant och sömntabletter för att kunna sova. Han funderar på om han har ADHD, tourettes. Han har hjärtrusningar.

Han köper grejer: Cd-skivor, t-shirtar, hälsokostpreparat, verktyg.

Han funderar över barndomen. Sin syster, sin mamma som just har gått bort, sin pappa. Vad är meningen meningen med allt? frågar han sig. Det är inte att skriva böcker, det är inte att spela inför 10 000 pers.

Han frågar sig också om vårt motstånd för döden är löjligt:

”Dö ska du,
Tro inget annat.
Du ska dö mens tid det är.
Du ska inte få se det du hoppas på att få se.
Å andra sidan:
Å andra sidan: Du
slipper en del.”

Vardagar 2 säljs just nu på årets bokrea. Nästa dagboksvolym Vardagar 3 har just kommit i pocket.

Korta svar på stora frågor

Stephen Hawking ger i sin bok Korta svar på stora frågor andligt avskalade svar på stora frågor. Det är en bok fullpumpad med fysik som helt i avsaknad av varje form av övernaturligt tänkande använder sig av fysikens grundlagar för att förklara vår existens.

Han besvarar tio stora frågor:

1) Finns Gud?
2) Varifrån kommer vi?
3) Finns det annat intelligent liv i universum?
4) Kan vi förutsäga framtiden?
5) Vad finns inuti ett svart hål?
6) Är tidsresor möjliga?
7) Kommer vi att överleva på jorden?
8) Bör vi kolonisera rymden?
9) Kommer artificiell intelligens att över trumfa vår egen?
10) Hur ska vi forma framtiden?

Några exempel:

Finns Gud? Svaret är nej, enligt Hawkings. Big Bang är en självklarhet och det behövs inget före Big Bang. Kvantmekaniken och vår subatomära verklighet visar oss att någonting kan uppstå ur ingenting utan att någon känd naturlag bryts. Före Big Bang fanns ingenting. Inte ens tiden. Han funderar: ”Om Gud finns varför skulle han då komma på något så komplicerat som M-teori i 11 dimensioner.”

Och varför ska vi kolonisera rymden? Hawkings förutspår att vi inom de närmaste 1000 åren kommer att göra jorden obeboelig. Antingen kommer en kärnvapenkatastrof göra slut på vår värld eller också en miljökatastrof. Han är övertygad om att människan kommer att behöva lämna jorden. Inom en radie av 30 ljusår finns det omkring tusen solsystem. Någonstans där kommer vi att kunna slå ner våra bopålar. Vi ska bara lära oss att resa i rymden med större hastighet.

En intressant och tänkvärd bok, men den känns en aning naken. Vart tog de andliga dimensionerna vägen? För dessa finns väl också?

Om etniska fördomar

Min Jin Lees roman Pachinko handlar om en koreansk släkts exiltillvaro i Japan under perioden 1910-1989.

Om en del svenskar i dagens Sverige anklagas för att vara långsamma med att acceptera nysvenskar som fullödiga medborgare så är det ingenting av den bild av Japan som tecknas i den här boken.  Här kan man vara fjärde generationen invandrare utan att accepteras som japan. Det räcker alltså inte att vara född i Japan, klä sig som Japan, se ut som en japan, prata perfekt japanska, vara gift med en japan, bara misstanken att man har koreanskt påbrå räcker för att man ska räknas som andra klassens medborgare. En smutsig korean som inte går att lita på.

Pachinko är ett automatspel, ett mellanting mellan flipper och enarmad bandit, som är ett mycket populärt spel i Japan och som många har förlorat sina surt förvärvade pengar på.  I boken är ägandet av en pachinkohall ett av få sätt för koreaner att bli rika i det japanska samhället, men knappast att komma upp sig på ett accepterat sätt. Pachinko är förknippat med maffian och smutsiga pengar. Det spelar ingen roll hur rik man blir på detta ägande. En korean är och förblir en korean.

I Lees roman får vi möta fyra generationer av en exilfamilj vars liv på ett eller annat sätt kretsar kring dessa panchinkohallar och kampen för de unga för att tvätta bort sitt ursprung.

Boken är en svidande uppgörelse med den japanska samhällets syn på integration, särskilt dess känsliga förhållande till Korea som i bokens inledning hålls ockuperat av den kejserliga armén.

Romanen har nominerats till Årets Bok.

 

Vem har skrivit boken?

Det tog inte lång tid när jag läste Lydia Sandgrens Augustprisvinnande roman Samlade verk innan jag övertygades om att hon inte är författare till den. Vilken märklig upptäckt. Litterära händelser först i Sverige med att avslöja bluffen!?

Romanen handlar om den splittrade familjen Berg och kretsar kring bokförläggaren Martin, hans försvunna fru Cecilia, deras dotter Rakel, sonen Elis och familjevännen, den uppburne konstnären Gustav Becker. Jag tänker som en detektiv när jag läser den. Det manliga perspektivet dominerar boken, så pass mycket att det blir tydligt att den har skrivits av en man. En medelålders man, kommer jag fram till när jag funderar över språk och motivval. Varför skulle en 33-årig kvinnlig psykolog ha detta intresse för männens festande och diskussioner i universitetsvärlden på 80-talet? Vad är det som är så intressant med männens framtidsdrömmar med utgångspunkt i den tidens kulturscen, den tidens kulturtidskrifter, den tidens böcker och tv-program.

Med tanke på de filosofihistoriska referenser som används i berättelsen ser jag framför mig att den verklige författaren till årets Augustprisvinnande roman har sin utbildningsmässiga bakgrund i filosofi- och litteraturstudier på åttiotalet. Jag ställer mig frågan: Varför skulle en 33-årig psykolog hämta så många referenser och uppslag från framför allt filosofins värld? Varför inte från hennes egen utbildning som psykolog? Av psykologins hjältar är det nästan bara Freud som får några bisatser. Varför skulle en 33-årig psykolog fundera så mycket på en medelålders man som likt förläggare Berg skriver och skriver, men aldrig får sätta slutpunkt för ett projekt, om man inte är just en man som har ägnat en massa år åt skrivande, men inte riktigt hittat målet. Jag ser tydligt framför mig att den som skrivit den här romanen är en man på plus 55 år. Han har studerat filosofi och litteraturvetenskap 1980-talet, inte psykologi på 2000-talet.

Jag älskar pseudonymer och skulle därför inte bli upprörd om jag har rätt. Tvärtom, jag skulle skratta gott. Men efter att ha sett en intervju med Lydia Sandgren på TV måste jag helt enkelt kapitulera. Så skicklig skådespelerska kan väl ingen vara? Jag får i stället ta av mig hatten och buga. Det är ingen bluff. Referenserna är perfekt hopplockade. Boken är ett slags mästerverk, tidsfärgen fullkomligt övertygande.