Dekius Lack: Karl Marx i New York

Ny roman av Dekius Lack: Ung man från Sverige reser till New York med drömmar om att göra världen mer rättvis. Redan första dagen stötar han ihop med en svenskbördig ung kvinna under dramatiska former. Av en händelse kommer de att träffas igen när han fått jobb som lågavlönad chaufför.

Han tillbringar mycket tid i ett fikarum långt nere i underjorden på en skyskrapas bensinångande garageplan. Vad han inte vet är att den unga kvinnan är ägare till ett av världens största företagskonglomerat och huserar i samma skyskrapa, men på den allra högsta våningen. Vad han heller inte vet är att det pågår ett intensivt arbete med att föra ihop henne med någon lämplig affärspartner, någon annan multimiljardär.

Det här är en lika spännande som lågmält rolig bok om samhällets orättvisor. Det är som om Tage Danielssons Karl Bertil Johnsson äntligen har vuxit upp och blivit en ung man som är beredd att utmana i större skala än han gör varje julafton på TV.

Arne Norlin: Europas försvunna kungahus

Arne Norlins bok Europas försvunna kungahus är en mycket intressant genomgång av alla europeiska kungahus som försvunnit under de senaste drygt hundra åren. Idag finns åtta monarkier kvar i Europa: Sverige, Norge, Danmark, England, Spanien, Nederländerna, Belgien och Luxemburg. 1910 fanns ytterligare tretton (beroende på hur man räknar). Det innebär också att det finns en hel del kungasläkter som fortfarande bär på tronpretendenter.

Boken går igenom dessa förlorade monarkier. Kungar som mördas, kungar som avrättas (dit räknas den ryska tsarfamiljen), kungar som avsätts, kungar som går i exil. Sammantaget blir det en lång rad europeiska kungaätter som blivit förvildade. En del utfattiga och så gott som glömda, andra har fått med sig stora förmögenheter när de kastats ut från sina respektive länder. Vissa av dem kanske till och med kan återinsättas, som Montenegros prins Nikola (en pensionerad arkitekt). Landets parlament har röstat fram en lag som bl a gör klart att det var olagligt att avskaffa monarkin 1918. Även Serbiens kronprins Alexander har sett ett ökat stöd för monarkin. 2001 fick han tillbaka sitt medborgarskap, vilket ses som ett första steg. Kungar som förlorat sin krona är nämligen sällan välkomna att stanna i sitt land. Även Rumäniens Margareta kan stå på tur. Hon har redan lyckats med konststycket att vara ”drottning” i en republik. Hennes ceremoniella uppgifter påminner idag om vår egen Carl XVI Gustafs. Särskilt konstig är hennes ställning med tanke på att det under monarkins tid enbart fanns manlig tronföljd.

Vissa länder har haft det extra krångligt på tronen. Greklands kungar har haft resväskans som viktigaste utrustningsdetalj, konstaterar Norlin. Monarkins förste kung, Otto I, tvingades avgå efter en militärkupp 1862. Konstantin II tvingades abdikera två gånger. Hans son Georg II skickades iväg hela tre gånger. Republiken som därefter bildades hade tjugotre regeringar, tretton statskupper och en diktatur på drygt tio år. Monarkin kom och gick, men röstades slutligen (för alltid?) bort i samband med juntans fall 1974.

Det finns stora pengar inblandade i dessa kungliga öden. Slott och förmögenheter som har lett till många juridiska turer under senaste seklet. Flera av dessa republiker har dessutom lämnat kungar som aldrig abdikerat efter sig. Kungar som kräver ersättning. Det finns även andra problem för många tronpretendenter. Eftersom ofta lång tid har gått sedan monarkins avskaffande har släktträden hunnit förgrena sig. Frankrike har till exempel tre ”officiella” tronpretendenter.

Arne Norlins bok svämmar över av intressanta historier om dessa kungliga öden och äventyr. Finlands tid som självständig monarki var till exempel särskilt kort. Den 9 oktober 1918 beslöt lantdagen att välja den tyska prinsen Fredrik Karl av Hessen till finsk kung. Redan den 14 december abdikerade han eftersom Tyskland förlorat första världskriget och västmakterna inte accepterade en tysk prins. Kungen hann inte ens komma till sitt nya land.

Sverige-Polen, tusen år av krig och kärlek

Herman Lindqvist bok Sverige-Polen, 1000 år av krig och kärlek – skriven i samarbete med hustrun Liliana Komorowska-Lindqvist – är en riktig pärla i senaste årens bokflod. Tusen år av svensk-polska relationer betas av i en rasande fart över 550 sidor. Inga longörer eller transportsträckor, boken är ihållande intressant och en delikat anrättning för den som uppskattar historia.

Polen hade sin guldålder på 1500-talet och en bit in på 1600-talet då Polen var ett av Europas största länder. En knutpunkt för handel och ekonomiskt välmående, kulturellt utvecklat med religionsfrihet och fritt från förföljelser och den tidens häxprocesser. Paret Lindqvist räknar 29 oktober 1611 som den absoluta höjdpunkten. Då var svenske kungen Johan III:s son Sigismund vald kung i Polen och Sigismunds femtonårige son utropad till tsar av Ryssland. Sigismunds slagrörde farbror Karl IX låg på dödsbädden och Sigismund ansåg sig själv stå på tur för att åter bli svensk kung.

Det var nu Sigismunds kusin, den blivande Gustav II Adolf, tog över makten i Sverige och inledde Sveriges marsch mot att bli en stormakt. Sverige låg redan i krig med Polen, Danmark och Ryssland, men det var Ryssland och Polen som angreps militärt och det skulle bli början till en lång räcka av svensk-polska krig. Sverige hade många krigarkungar som stod på tur: Karl X Gustav, Karl XI och Karl XII. Skadorna under Karl X Gustav grymma plundringståg i Polen var enligt en polsk historiker större än under första och andra världskriget tillsammans. Svenskarna lämnade gång efter annan ett land i spillror efter sig.

Ända in på 1700-talet var Gustav Vasas ättlingar i krig mot varandra. Sist i tur stod Karl XII och hans kusin Polens August den starke. Karl XII gjorde sig skyldig till upprepade krigsbrott, t ex när Staden Nieszava brändes och befolkningen avrättades.

Paret Lindqvist visar en härlig fingertoppskänsla när de kryddar berättandet med intressanta detaljer, som när franske kungen Ludvig XV:s drottning talade skånska med ett förvånat svenskt sändebud efter att som polsk prinsessa varit flykting i Skåne. Och hur Voltaire och Diderot köps av Rysslands Katarina den stora för att sprida fake news. Och att Marie Curie på 1800-talet gav polonium namnet efter Polen, som ett politiskt manifest för landet som inte fanns. Så var det verkligen: Polen försvann under lång tid från kartan. Från 1734 började uppdelningen på olika sätt, t ex blev en del av Polen tidigt ett lydrike under Katarina den stora. 1795 var Polen helt uppslukat. Det delades mellan Ryssland, Preussen och Österrike. Trots flera uppror och frihetskrig skulle det dröja ända till 1918 innan Polen fick tillbaka sin självständighet.

1918, efter första världskrigets slut, blev ett sargat Polen åter sammanfogat till ett eget land. Tre delar skulle bli en och det skulle visa sig besvärligt. Inget polisväsende fanns, skolsystemen skilde sig. Det polska språket hade utvecklats på olika sätt under uppdelningen. Det fanns sex valutor och det skulle krävas sex krig innan gränsdragningen var fastställd.

1939 startade andra världskriget och då var det åter dags för en uppdelning av Polen. Efter allt tragiskt som hände under kriget var landet återigen plundrat, först under den tyska ockupationen, sedan när ryssarna drog sig tillbaka med hela industrier nerpackade i flyttlådor. Ryssarna deporterade enligt vissa uppgifter 1,8 miljoner polacker och de utförde massavrättningar. Bland annat 14 000 officerare fick ett skott i nacken. En skoningslös polisstat infördes. Vad tyskarna ställde till med i Polen under kriget saknar förstås motstycke i världshistorien. Förutom förintelsen utförde de andra typer av massavrättningar. De dömde ut polackerna som en lägre stående ras med färre eller ofta inga rättigheter alls. Av landets 3 miljoner judar överlevde bara 250 000 utrotningen. (Fortsatt antisemitism ledde judar i exil även efter kriget. 1956 fanns bara 30 000 kvar i landet.)

Efter andra världskriget förvandlades Polen till en ”socialistisk totalitär enpartistat med systematisk hjärntvätt och inkompetent planekonomi.” Först med Solidaritetsrörelsen kunde Polen frigöra sig från Sovjetunionen. Boken avslutas med en svidande uppgörelse med det nationalsocialistiska partiet Lag och ordning och om hur de kom till makten.

Paret Lindqvist konstaterar: Inget land i Europa har anfallits, ockuperats och delats upp så många gånger som Polen: ”Men Polen har alltid rest sig igen. Och igen. Inget har kunnat utplåna Polen eller dess historia.”

Karin Månsdotter – drottningens revansch

Självklart intressant är det att få läsa David Lindéns bok om Karin Månsdotter. Om värdshusflickan som inte bara blev Erik XIV:s frilla utan även kröntes som drottning av Sverige. Att som kung gifta sig med någon ur folkdjupet var på den tiden en skandal som inte upprepades förrän vår egen kund Carl XVI Gustaf ingick äktenskap med sin Silvia Sommerlath 1976.

Tyvärr verkar det vara skralt med källmaterial om Karin, men spännande är det förstås att som läsare kastas in brödrafejden mellan Vasasönerna, Karins man Erik XIV (som inte blev förgiftad av just ärtsoppa som generationer av svenskar fått lära sig i skolan) och Johan III. Och att få uppleva en av Karins stora bedrifter – hennes så kallade ”revansch” – att ta sig helskinnad ur den blodiga kampen om makten (trots att hon aldrig svek sin man) och att sedan till och med få återvända till hovet när Johan III väl befäst sin position. Drottning fick hon däremot bara vara 87 dagar.

David Lindén är historiker och har bl a skrivit Hemming Gadh: Vasatidens gudfader (2016) och Johan Skytte: stormaktstidens lärare (2018).

Ulrika Linder: Återvinningscentralen

Kan en illustrerad bok om att jobba på en Återvinningscentral var något att läsa? Ja, det kan det. Om pennan befinner sig i konstnär Ulrika Linders hand så fungerar det alldeles utmärkt.

Jag har en vän som betraktar ett besök på återvinningscentralen likvärdigt med ett jobbigt behandlingsbesök hos tandläkaren. Speciellt ansträngande är det att bli utskälld för att man inte förstår att en pryl som till exempel innehåller nästan bara plast ska hamna i metallåtervinningen. I den här boken får man inte bara reglerna klara för sig, man får också sig en intressant genomgång av hur vi uppför oss när vi slänger våra prylar.

Boken är en sociologisk praktstudie över vår samtid, speciellt när det kommer till spelreglerna kring alla de sopberg som skapas av vårt vilsna sätt att leva. Återvinningscentralen är pedagogisk och i sin genre härligt nyskapande.

 Min vän är den första att få den här boken av mig som present. Kanske kan den lindra ångesten.

Astrid Lindgrens krigsdagböcker

Ett av bokreans verkliga fynd är Astrid Lindgrens Krigsdagböcker 1929-1945. Astrid skrev dagbok under hela andra världskriget. Det är totalt sjutton dagböcker som nu har publicerats i bokform. Blandat med Astrid Lindgrens egna anteckningar innehåller dagböckerna mängder av utklippta artiklar ur svenska tidningar som hon kommenterar. Spännande (och upphovsrättsligt märkligt) att även få läsa avskrifter av folks privata brev som Astrid fått med sig när hon arbetade i brevcensuren.

Främst avhandlas kriget. Astrid är tvåbarnsmamma, drygt trettio år och jobbar förutom i brevcensuren på advokatkontor. Hennes man är VD för Motormännen och de lever ett välbeställt liv i Stockholm. Men det är kriget och inte familjelivet som mest av allt fyller sidorna i dagböckerna. Hon berättar om vad som pågår i världen och hon gör det med stor inblick. Trupprörelser, fronter och taktik, blandas med funderingar om ondska och hat. Att Sverige och svenskarna inte visste något om koncentrationslägren, som vissa historiker försökt påstå, stämmer inte. Astrid förfasas över alla dessa grymheter.

Kerstin Ekman har skrivit förord och Karin Nyman, Astrids dotter, har skrivit efterord.

Ulf Lundells Vardagar


I Vardagar 2 fyller Ulf Lundell 69 år och året är 2018. Precis som Vardagar 1 är det ett dagboksformat som ofta elegant flödar över sidorna som fri vers. Det är avskalat och gripande, och till och med litterärt i all sin enkelhet. En självklar bok i bokhyllans Lundellavdelning.

Han lever ensam. Ofta mycket korthugget avhandlar han vad han ser på TV: Spännande fotbollsmatcher, snygga mål, Zlatan, friidrott, gymnastik, och katastrofer i världen och Antikrundan… Och vad han läser i tidningar: Trump, och krisen i Svenska Akademien med kulturprofilen, om valet, om Sverigedemokraterna, om Kinas välde och otäcka maktbegär och feminismens rallarsvingar. Och vad han ser utanför fönstret: fåglar, sorkar, getingar, träden, vädret. Och han berättar vilka böcker han läser, och vilka gamla favoritböcker som han läser på nytt (Boris Vian, Colin Wilson).

Han målar sina tavlor, klipper sig, ser till att bilen lagas och huset underhålls, och han skriver låtar och längtar söderut. Han citerar Patti Smith, Augustinus, Paulus, Joyce, Heidegger, Camus… Och lyssnar på musik: Dylan, Neil Young, Springsteen, men även Schubert…

Han funderar över kvinnorna i sitt liv. Tre äktenskap. Han vill hålla avståndet till f d flickvännen som sköter galleriet. De ska inte träffas, men tummar på regeln. Han går till terapeut några gånger. Medicinerar, tar en prozacvariant och sömntabletter för att kunna sova. Han funderar på om han har ADHD, tourettes. Han har hjärtrusningar.

Han köper grejer: Cd-skivor, t-shirtar, hälsokostpreparat, verktyg.

Han funderar över barndomen. Sin syster, sin mamma som just har gått bort, sin pappa. Vad är meningen meningen med allt? frågar han sig. Det är inte att skriva böcker, det är inte att spela inför 10 000 pers.

Han frågar sig också om vårt motstånd för döden är löjligt:

”Dö ska du,
Tro inget annat.
Du ska dö mens tid det är.
Du ska inte få se det du hoppas på att få se.
Å andra sidan:
Å andra sidan: Du
slipper en del.”

Vardagar 2 säljs just nu på årets bokrea. Nästa dagboksvolym Vardagar 3 har just kommit i pocket.

Vem har skrivit boken?

Det tog inte lång tid när jag läste Lydia Sandgrens Augustprisvinnande roman Samlade verk innan jag övertygades om att hon inte är författare till den. Vilken märklig upptäckt. Litterära händelser först i Sverige med att avslöja bluffen!?

Romanen handlar om den splittrade familjen Berg och kretsar kring bokförläggaren Martin, hans försvunna fru Cecilia, deras dotter Rakel, sonen Elis och familjevännen, den uppburne konstnären Gustav Becker. Jag tänker som en detektiv när jag läser den. Det manliga perspektivet dominerar boken, så pass mycket att det blir tydligt att den har skrivits av en man. En medelålders man, kommer jag fram till när jag funderar över språk och motivval. Varför skulle en 33-årig kvinnlig psykolog ha detta intresse för männens festande och diskussioner i universitetsvärlden på 80-talet? Vad är det som är så intressant med männens framtidsdrömmar med utgångspunkt i den tidens kulturscen, den tidens kulturtidskrifter, den tidens böcker och tv-program.

Med tanke på de filosofihistoriska referenser som används i berättelsen ser jag framför mig att den verklige författaren till årets Augustprisvinnande roman har sin utbildningsmässiga bakgrund i filosofi- och litteraturstudier på åttiotalet. Jag ställer mig frågan: Varför skulle en 33-årig psykolog hämta så många referenser och uppslag från framför allt filosofins värld? Varför inte från hennes egen utbildning som psykolog? Av psykologins hjältar är det nästan bara Freud som får några bisatser. Varför skulle en 33-årig psykolog fundera så mycket på en medelålders man som likt förläggare Berg skriver och skriver, men aldrig får sätta slutpunkt för ett projekt, om man inte är just en man som har ägnat en massa år åt skrivande, men inte riktigt hittat målet. Jag ser tydligt framför mig att den som skrivit den här romanen är en man på plus 55 år. Han har studerat filosofi och litteraturvetenskap 1980-talet, inte psykologi på 2000-talet.

Jag älskar pseudonymer och skulle därför inte bli upprörd om jag har rätt. Tvärtom, jag skulle skratta gott. Men efter att ha sett en intervju med Lydia Sandgren på TV måste jag helt enkelt kapitulera. Så skicklig skådespelerska kan väl ingen vara? Jag får i stället ta av mig hatten och buga. Det är ingen bluff. Referenserna är perfekt hopplockade. Boken är ett slags mästerverk, tidsfärgen fullkomligt övertygande.