Hur man gör succé på dårhus

Nytt på pockethyllan: Emma Abrahamsons roman Hur man gör succé på dårhus. Vi får följa Majas ståuppande och hennes kamp mot sitt inre ångestspöke Sven och hur det är att bli tvångsintagen på psyket.

Maja bryter ihop hos sin terapeut. Ett rejält sammanbrott som leder till att polisen sex timmar senare kommer och hämtar henne. 200 sidor rapp snabbskjutande ståuppkomiker-prosa om depression följer:

”Poliserna är snygga. Väldigt snygga. Den kvinnliga polisen har fotomodellskropp och hennes långa blonda hår är samlat i lös hästsvans.  Den manliga polisen har en simmares smala midja och bredda axlar… Om det inte vore för det faktum att de kommit för att spärra in mig skulle det här ha kunnat vara början på en väldigt lovande porrfilm.”

Vad Maja möter är en sjukvård som inte har någonting annat att erbjuda än psykofarmaka. Hon får knappt träffa en läkare och samtalsterapi, eller ens ett litet samtal, finns det inte minsta plats för.

Samtidigt som Maja går sina duster med ångestspöket Sven måste hon hantera sin karriär som ståuppare och man kan fråga sig om denna berättarteknisk mixtur fungerar för detta allvarliga ämne, och ja, det gör den. Det blir både en tänkvärd och underhållande bok.

 

Tre löparromaner om att springa långt

Löparens guide till galaxenDekius Lack har i dagarna kommit ut med sin tredje löparroman, Löparens guide till galaxen. Den här gången är det hela jordklotet som Kristoffer och hans vänner drömmer om att erövra. På två år ska nästan tvåtusen landmil längs 40:e breddgraden avverkas.

Det här är tredje romanen om Kristoffer och hans vänner. De två föregående är Springa med vingar och När natten kommer är vägarna mina. Böckerna är fristående och går att läsa var för sig. Tre romaner som är omöjliga att lägga ifrån sig.

Löparens guide är precis som föregångarna full av funderingar om kroppen, kärleken, livet och universum. Som vanligt får man sig en rejäl portion undervisning i löpningens fysiologi.

Ulf Lundells Vardagar

Copyright: Ulf LundellUlf Lundells Vardagar är en tegelstenstjock inbjudande vacker bok med vardagsfunderingar. Den är skriven i ett dagboksformat som ofta elegant flödar över sidorna som fri vers. Det är avskalat, men ändå intressant, och till och med litterärt i all sin enkelhet. Han befinner sig på sin gård på Österlen i Skåne och han är ofta ensam. Det blir tankar nedrafsade om tofsvipan på biltaket, melodifestivalen, Sverigedemokraternas sorgliga framfart, böckerna han läser och Trump-eländet. Vilka låtar han lyssnar på. Youtube-klipp som får honom att skratta eller njuta. Det blir mycket sport på TV. Den gamla bilen (eller rättare sagt bilarna) som hela tiden konstrar och går sönder.

Han skriver mycket om åldrandet – han är sextioåtta och konstaterar: ”Ju äldre man blir desto mindre förstår man vem man är. Och framför allt vem man varit.”

Han håller på med låtskrivande, han laddar mentalt för en eventuell turné. Målandet, galleriet finns också i fonden. Precis som Kivik Art Center. Funderingar kring #metoo och Svenska Akademien-skandalen duggar tätt.

Mornar som startar med C-brus för hälsans skull, kroppsvikten som han vill hålla i schack. Stavgång. Roddmaskinen och träningscykeln finns i något rum och väntar på honom. Olika dieter. Sömnpiller. Han vill vara nykter: ”Full kan vem som helst vara, men nykter, det är en annan sak.” Men det blir ändå att han ”hinkar rosévin ibland”.

Han skriver om ensamheten. Om saknaden. Om den senaste skilsmässan som juridiskt blir klar under bokens gång. Hans fyra barn som han har dålig kontakt med. Och hans flykt undan offentligheten.

”Jo det är klart att jag vill inbilla mej att jag kan ta den här världen, det här livet, den här tillvaron ensam. Jo, jag vet att det inte går, men vad fan går egentligen? Att vara ensam är en fantastisk blandning av frihet och leda intill benmärgen. Det är den ledan man ska försöka omvandla till något större än flykten.”

Det är rått och rätt på. Så rått att till exempel Trettondagshelgen av någon anledning hamnar i september, men även det fungerar fint. En bok vars största problem är att den tar slut och lämnar ett gapande tomrum efter sig.

Köp den t ex på Bokus eller Adlibris.

Där ute går världen under

Daniel Ahlgren – en av Sveriges mest prisbelönta serietecknare som tilldelats branschpriserna Urhunden och Adamsonstatyetten – har kommit med ett nytt superhjälte-seriealbum. Missa inte hans roliga album-trailer som har letat sig ut på YouTube.

Den här gången riskerar inte bara världen att gå under utan själva ALLTET står på spel. Precis alla parallella universum håller på kollidera och hoppet står till Alfamannen som måste gripa in för att rädda tillvaron från TOTAL UTPLÅNING! Han och hans superhjälte-vänner jobbar förtvivlat i intraversum – mellanrummet mellan alla olika universum – på en lösning.

 

Kommunikation via flaskpost

Joar Gerhardssons debutroman Vi dricker drucket vatten är en skildring av hur natur och kultur omsluter oss alla och kräver något av oss – kräver balans och måtta, kräver medverkan. Vare sig vi vill det eller inte, vare sig vi vet om det eller inte. Inga linjära processer fungerar i längden. Allt är ett kretslopp. (Foto: Niclas Tilosius)

Flera av personerna i romanen har – eller har haft – stora kreativa ambitioner. De kämpar – eller har kämpat – för att förverkliga sina skapardrömmar. De vill så mycket. De vill prestera det stora, det nya, det geniala. Men med tiden inställer sig en annan känsla, ett beslutsamt och luttrat sinnestillstånd. En ny form av självständighet, en rör-mig-inte-autonomi, låt-mig-få-skapa-ifred, jag-är-trött-på-alla-förväntningar, jag-behöver-ingen-förståelse, jag-behöver-ingen-publik. Jag är en ö.

För det är bokstavligt talat på var sin ö de två huvudpersonerna befinner sig och därifrån kommunicerar de med varandra via flaskpost – ett sätt att samtala som i jämförelse med dagens smattrande smartphone-umgänge framstår som en närmast högtidlig gemenskapsform, ett själfullt och fridsamt utbyte av innersta tankar.

Medan Vincent utforskar sin ö, och tyvärr skadar sig allvarligt, nöjer sig Paula med att tänka tillbaka på tider som varit, på åren hon flängde runt i konstnärskretsarna i Berlin och Hamburg. Paula behöver komma underfund med vad hennes liv har handlat om, vad hon har råkat ut för, vad hon har gjort rätt och vad hon har gjort fel.

På det konkreta planet handlar romanen om Vincent, Paula, Allen och deras anhöriga och vänner, alla är mer eller mindre vinddrivna figurer. Paula är ung skådespelerska men har redan dragit sig tillbaka från scenen och skärmen. Hennes döde bror Salem var en berömd poet och hon retar sig på att hon ständigt får frågor om honom, om hur han var för dem som verkligen kände honom. Allen är en diversekonstnär som övergått från film till stillbilder. Han har författarambitioner och kämpar med ett manus. Bor i en enrumslägenhet i Neukölln i Berlin. Han äter knappt och är mycket mager. Salvatore/”Salty” är bror till Allen och bor i Hamburg med sin fru Diane. Salty får in sina pengar på att fotografera maträtter så att de ser aptitliga ut.

På det inre planet handlar romanen om något helt annat. Om sönderfall, om små skador och skavanker som leder till större skador, om obalanser som inte bringas i jämvikt utan snabbt leder till värre och värre störningar, kort sagt – det dysfunktionella problemet. Detta svårhanterliga läge som infinner sig när den livsnödvändiga gemenskapen ständigt måste framlevas med smärtan från några taggar i tassen, några taggar som aldrig verkar vilja ge med sig.

Men förhoppningarna till lösning finns, och dessa framskymtar hela tiden och föds successivt fram i denna synnerligen intressanta romans underliggande process. Personerna anstränger sig. Vardagen vrids runt runt tills det knakar och förändring sker. Och så till sist har vi något alldeles nytt att begrunda.

Tommy Terabyte

Köp boken t ex på Adlibris eller Bokus.

Stor livsroman – som man sträckläser

Anne Swärds nya roman Vera är briljant, i handlingen och personskildrandet, ända ut i minsta detalj. Det är samma skärpta stämning och samma precision i dialogen och personteckningen som i hennes föregående romaner, Polarsommar, Kvicksand och Till sista andetaget.

Den nya boken tar sin början i slutet av andra världskriget. Vi träffar huvudpersonen Sandrine som sjuttonåring, hon lever med sin mamma och sina sina syskon i en fransk hamnstad, där männen ofta är frånvarande, de arbetar långt ute på havet, och många förolyckas därute, vilket gör hemmahamnen till de handlingskraftiga kvinnornas räjong. Det är matronorna, de tuffa kvinnorna, de som klarar sig alldeles utmärkt utan män, som styr och ställer med det mesta. Men med kriget stramas allting åt. Sandrine flyr med sin hårdföra mamma och sina systrar till en bergsby i Polen, de hoppas komma undan, men hamnar bara i en ny omöjlighet. Sandrine blir purung hålldam åt ett nazibefäl, och när hon på nytt lyckas fly och kommer med de vita bussarna till Sverige är hon gravid. I Sverige förbarmar sig en förmögen läkare över henne, tar henne till sin överklassvärld i Stockholm, gifter sig med henne, genast är allt så annorlunda. Dottern Vera föds in i ekonomiskt mycket fördelaktiga omständigheter, men känslomässigt mycket tillknäppta. Så börjar denna stora livsroman – som man förstås sträckläser.

Alldeles extra upplyftande är alla de suveräna detaljerna. Tänk dig att en författare vill uttrycka att den stockholmska överklassen på slutet av 1940-talet var privilegierad, vill få det sagt med en helt kort mening. Hur kan det göras? Kanske något om deras toapapper. Kanske att deras toapapper var ”mjukare än bibelblad, bleka som rika kvinnors hud, väldoftande som deras puder”. Vad sägs om det? Så enkelt, så ledigt, så perfekt! Anne Swärd är en författare som till fullo behärskar detaljernas svåra konst, en författare som har alla sina litterära uttryckssätt under absolut kontroll. Som läsare har man bara att ge sig hän och njuta. Varenda mening, varenda formulering i hela boken är fulländad.

Låt mig ta något ytterligare exempel: Hur uttrycka att det är en fattig familj som flyr undan andra världskrigets fasor med sina saker? Kanske genom att räkna upp vad de har för föremål fastspända på det skrangliga flyttlasset? ”Ett par pinnstolar, några sardinhinkar, en sliten oäkta matta, en zinkbalja, ett tvättbräde och en gammal lavoar.” Så har man bilden klar för sig. Det är detaljerna som gör det.

Tommy Terabyte

Köp boken t ex på Adlibris eller Bokus.