Ulf Lundells Vardagar


I Vardagar 2 fyller Ulf Lundell 69 år och året är 2018. Precis som Vardagar 1 är det ett dagboksformat som ofta elegant flödar över sidorna som fri vers. Det är avskalat och gripande, och till och med litterärt i all sin enkelhet. En självklar bok i bokhyllans Lundellavdelning.

Han lever ensam. Ofta mycket korthugget avhandlar han vad han ser på TV: Spännande fotbollsmatcher, snygga mål, Zlatan, friidrott, gymnastik, och katastrofer i världen och Antikrundan… Och vad han läser i tidningar: Trump, och krisen i Svenska Akademien med kulturprofilen, om valet, om Sverigedemokraterna, om Kinas välde och otäcka maktbegär och feminismens rallarsvingar. Och vad han ser utanför fönstret: fåglar, sorkar, getingar, träden, vädret. Och han berättar vilka böcker han läser, och vilka gamla favoritböcker som han läser på nytt (Boris Vian, Colin Wilson).

Han målar sina tavlor, klipper sig, ser till att bilen lagas och huset underhålls, och han skriver låtar och längtar söderut. Han citerar Patti Smith, Augustinus, Paulus, Joyce, Heidegger, Camus… Och lyssnar på musik: Dylan, Neil Young, Springsteen, men även Schubert…

Han funderar över kvinnorna i sitt liv. Tre äktenskap. Han vill hålla avståndet till f d flickvännen som sköter galleriet. De ska inte träffas, men tummar på regeln. Han går till terapeut några gånger. Medicinerar, tar en prozacvariant och sömntabletter för att kunna sova. Han funderar på om han har ADHD, tourettes. Han har hjärtrusningar.

Han köper grejer: Cd-skivor, t-shirtar, hälsokostpreparat, verktyg.

Han funderar över barndomen. Sin syster, sin mamma som just har gått bort, sin pappa. Vad är meningen meningen med allt? frågar han sig. Det är inte att skriva böcker, det är inte att spela inför 10 000 pers.

Han frågar sig också om vårt motstånd för döden är löjligt:

”Dö ska du,
Tro inget annat.
Du ska dö mens tid det är.
Du ska inte få se det du hoppas på att få se.
Å andra sidan:
Å andra sidan: Du
slipper en del.”

Vardagar 2 säljs just nu på årets bokrea. Nästa dagboksvolym Vardagar 3 har just kommit i pocket.

Vem har skrivit boken?

Det tog inte lång tid när jag läste Lydia Sandgrens Augustprisvinnande roman Samlade verk innan jag övertygades om att hon inte är författare till den. Vilken märklig upptäckt. Litterära händelser först i Sverige med att avslöja bluffen!?

Romanen handlar om den splittrade familjen Berg och kretsar kring bokförläggaren Martin, hans försvunna fru Cecilia, deras dotter Rakel, sonen Elis och familjevännen, den uppburne konstnären Gustav Becker. Jag tänker som en detektiv när jag läser den. Det manliga perspektivet dominerar boken, så pass mycket att det blir tydligt att den har skrivits av en man. En medelålders man, kommer jag fram till när jag funderar över språk och motivval. Varför skulle en 33-årig kvinnlig psykolog ha detta intresse för männens festande och diskussioner i universitetsvärlden på 80-talet? Vad är det som är så intressant med männens framtidsdrömmar med utgångspunkt i den tidens kulturscen, den tidens kulturtidskrifter, den tidens böcker och tv-program.

Med tanke på de filosofihistoriska referenser som används i berättelsen ser jag framför mig att den verklige författaren till årets Augustprisvinnande roman har sin utbildningsmässiga bakgrund i filosofi- och litteraturstudier på åttiotalet. Jag ställer mig frågan: Varför skulle en 33-årig psykolog hämta så många referenser och uppslag från framför allt filosofins värld? Varför inte från hennes egen utbildning som psykolog? Av psykologins hjältar är det nästan bara Freud som får några bisatser. Varför skulle en 33-årig psykolog fundera så mycket på en medelålders man som likt förläggare Berg skriver och skriver, men aldrig får sätta slutpunkt för ett projekt, om man inte är just en man som har ägnat en massa år åt skrivande, men inte riktigt hittat målet. Jag ser tydligt framför mig att den som skrivit den här romanen är en man på plus 55 år. Han har studerat filosofi och litteraturvetenskap 1980-talet, inte psykologi på 2000-talet.

Jag älskar pseudonymer och skulle därför inte bli upprörd om jag har rätt. Tvärtom, jag skulle skratta gott. Men efter att ha sett en intervju med Lydia Sandgren på TV måste jag helt enkelt kapitulera. Så skicklig skådespelerska kan väl ingen vara? Jag får i stället ta av mig hatten och buga. Det är ingen bluff. Referenserna är perfekt hopplockade. Boken är ett slags mästerverk, tidsfärgen fullkomligt övertygande.

Om zen och konsten att hantera sitt liv

Läsfest! Dags att sjunka ner i läsfåtöljen när Dekius Lack för minst trettionde gången låter publicera en bok. Den här gången en roman om människans existentiella sökande och zenbuddhism.

Året är 1980. Sverige har fått en ny socialtjänstlag. Ungdomsfängelser heter inte ungdomsfängelser längre. Ungdomarna ska i stället vårdas under ”hemliknande” förhållanden i speciella ungdomshem. Men mycket är sig likt från förr. Samma lokaler, samma personal och taggtråden sitter kvar på murarna som en påminnelse. Den enda skillnaden är att man enklare kan få föräldrar att frivilligt gå med på att låta sina besvärliga tonåringar byta ”hem” för en tid.

Conny som är fjorton år hamnar på ett särskilt dysfunktionellt ungdomshem för att hans föräldrar låtit sig övertalas av socialen. Hans föräldrar som passar på att åka till Japan för att genom zenbuddhismen finna sig själva. Hemma i Sverige tvingas deras son ta fighten med alla värstingar på boendet. Conny är ensam och utlämnad, men vägrar ge upp. Vad föräldrarna inte förstår är att det är pojken som är den sanne zenbuddhisten.

Ovanligt att en präst och en socialarbetare för en gångs skull kan få vara hjältar. Det är också en ovanlig form av introspektion för att vara en modern svensk roman. Normalt är huvudkaraktärerna uppfyllda av sig själva, sin ångest, sin dåliga självkänsla. Här befolkas romanen i stället av personer som ställer de riktigt stora frågorna.

Köp boken t ex på Bokus eller Adlibris.

Jana Kippos öden och äventyr

Karin Smirnoff har skrivit tre delar om Jana Kippo: Jag for ner till bror, Vi for upp med mor, Sen for jag hem. Den norrländska landsbygden skildras med en smärtsam röra av smuts, kyla, dödande, självmord, incest, galenskap, otrohet och bottenlösa svek. Definitivt inget för  Västerbottens turistförening men otroligt spännande och intressant.

Första delen Jag for ner till bror, som är författarens debutbok, nominerades till Augustpriset 2018. Boksviten inleds med att Jana Kippo åker till sin tvillingbror i norrländska inlandet. En håla som Gud sällan har tid med. Brodern är alkoholiserad och på väg att bryta ihop, inte blir det bättre av att hon får ihop den med mannen i granngården som också är på väg att gå under och att hon tar jobb i hemtjänsten bara för att få möta ett självmord och efter det sin svårt cancersjuka väninna från skoltiden. Och det är ändå bara början på allt som ramlar över henne. Jana är ingen superhjälte, men hon kavlar upp ärmarna och strävar på. Någonstans där framme måste ljuset finnas.

Tredje delen Sen for jag hem utkommer i pocket nu i dagarna. Det ryktas om en fjärde del. Litterära händelser följer sviten med spänning.

Om att bli svenskare än svenskarna

Arash Sanaris bok Sverigevänner: historien om hur pappa och jag försökte bli svenskast på Tjörn berättar om en iransk akademikerfamilj som flyr Irans diktatur och kommer till Sverige i början av 1980-talet. En familj som gör sitt bästa för att så snabbt som möjligt komma in i det svenska samhället. En bok om härliga kulturkrockar, men också en skickligt berättad och viktig ögonöppnare om vad invandring kan innebära på alla möjliga olika plan.

Sanari är numera en välkänd läkare som syns i media. Han berättar med humor och ger sin pappa stort utrymme genom att låta varje kapitel i boken inledas med utdrag ur pappans dagbok från tiden då det begav sig. Pappan, disputerad kemist i Iran, som särskilt kämpade med att familjen skulle låta sig assimileras, men som för egen del hade svårt att få jobb och svenska vänner. Dagboksanteckningar med imponerande träffsäkerhet om utvandring, invandring och det svenska samhället.

En fullträff till bok som varmt rekommenderas. Filmrättigheter är sålda.

 

Karl Marx – en genomlysning

Den som läser Sven-Eric Liedmans 800-sidiga biografi om Karl Marx blir kanske besviken om hen räknar med en i första hand spännande historia om Marx liv. I stället får vi framför allt en spränglärd genomgång av vad Marx faktiskt skrev och inte skrev.

Liedman bjuder på en härlig neddykning i Marx rika produktion. Hur Marx låtit sig inspireras av Hegel, om inflytandet från Feurbach och Marx samarbete med parhästen Engels och om deras samlade i skrifter 39 band. Noggrant och exakt, Liedman vet vad han pratar om. Det är bara sätta sig ner och njuta.

Liedman förklarar alla grundläggande begrepp som produktivkrafter och produktionsförhållanden och bärande huvudtankar som materialistisk historieuppfattning, profitkvotens fallande tendens och mervärdeskvoten, bytesvärde och bruksvärde. Kommunistiska manifestet skärskådas, och vi får veta allt om Marx journalistiska och politiska bana. Och om Marx bidrag som idégivare till första internationalen. Marx var en nagel i ögat på den styrande klassen. Han förvisades tidigt från Frankrike, hamnade så småningom i England och Bismarck kallade honom för den farligaste mannen i Europa.

Särskilt intressant är det att se Marx som de ofullbordade verkens mästare. Bara första delen av Kapitalet kom ut under Marx levnad. Liedman gör det också tydligt att Marx var en tänkare som hela tiden omprövade sina egna teser.

Boken är ett måste för den som vill kunna sin Marx.