Fanny höll Robert vid liv

RobertLouisStevensonRobert Louis Stevensons liv försvårades av en envis lungsjukdom som varje gång den förvärrades var nära att utplåna honom helt. Han kräktes blod, hostade blod, hade feber, kunde inte behålla maten, hade ont i njurarna och andra organ och var mager som ett skelett.

Men tack vare att hans tio år äldre kvinna Fanny Osbourne tog så väl hand om honom kunde han fortsätta, ofattbart nog, att hålla sig själsligt stark och litterärt produktiv.

Under en period bodde de i England, i Bournemouth, i huset som kallades Skerryvore. Det var där han i inspiration skapade kortromanen Dr Jekyll och mr Hyde. Hela berättelsen kom till honom i en feberdröm och han satte genast igång att skriva ner den, i sängen, sjuk, han skrev i rasande fart ut hela historien som i automatisk skrift. Den publicerades kort därefter och blev en omedelbar succé i både England och USA och innebar hans definitiva genombrott. På bara ett halvår såldes 300 000 exemplar. Raskt skrev han ytterligare en succéberättelse, romanen Kidnappad.

Därmed var Stevenson berömd och reste till USA tillsammans med Fanny och hennes barn – dottern Belle och sonen Lloyd. I New York mottogs de av hundra journalister på kajen. Efter några veckor i medias rampljus reste de för vintern till en stuga vid sjön Saranac i norra delen av staten New York.

Där växte tankarna på Det Stora Uppbrottet fram, att lämna den förkättrade civilisationen bakom sig och fly till det ospolierade Söderhavet, det drömda paradiset. Under den kalla vintern i stugan hopade sig hugskotten och formades till en konkret handlingsplan. Robert och Fanny var båda fast beslutna att genomföra projektet, mot alla odds, Robert med sin desperata uppgivna ödesinställning till sin sjukdom, Fanny med sin handlingskraftiga jag-kan-klara-vad-som-helst-inställning. Hon insåg mycket väl att hon under så primitiva förhållanden som väntade, t ex månader till sjöss utan tillgång till läkare, skulle bli tvungen att utföra veritabla bragder för att hålla maken vid liv, men det blinkade hon inte för.

I juni 1888 styrde de ut från San Francisco i ett litet hyrt segelfartyg med fyra mans besättning med riktning Söderhavet. Robert skulle aldrig mer återvända till USA eller Europa. Resans första delmål var Marquesasöarna som de nådde efter elva dygn. De välkomnades av gästfria öbor i kanoter och det genomgående mönstret för alla möten som skulle komma var redan skönjbart: öbornas naiva vänlighet och deras skyddslöshet inför nykomlingarnas moderniteter, som i slutändan alltid leder till att det ursprungliga exploateras och går under.

Sedan till Tahiti (det var tre år innan Gauguin kom dit), sedan till Hawaii där de stannade över vintern. Robert skrev hela tiden, mest om resan och om de främmande kulturerna. Särskilt på Tahiti och Hawaii var det tydligt att den så kallade civilisationen – representerad av affärsmännen och missionärerna – redan kommit långt i sitt nedtrumlande av den ursprungliga kulturen och att den ursprungliga kulturen på sikt var dödsdömd, ett faktum som gjorde Stevenson djupt bedrövad och fick honom att höja sin röst i många kritiska essäer och reseskildringar. Sedan till Gilbert-öarna, sedan till vad som blev slutmålet, Samoa-öarna, dit de nådde i december 1889.

På ön Upolu köpte de mark på en bergssluttning och lät bygga hus. Platsen kallades Vailima, ”fem vatten” – namnet syftade på att området genomflöts av fem bäckar. Här stannade de, med undantag för några kortvariga resor till bl a Australien, under de fem år som återstod av Roberts liv.

Stevenson trivdes i Söderhavet. Han var förstås fortfarande sjuk, men han såg friskare ut än förr om åren, han var fortfarande förskräckligt mager, men nu i alla fall solbränd. Det hände att journalister och författarkollegor från Europa och USA tog sig den långa vägen till Samoaön för att intervjua honom. Han publicerade sig fortfarande, genom att skicka sina manuskript till England, till sin vän Sidney Colvin som placerade dem, och han korresponderade med sina gamla vänner, men utväxlingen av åsikter blev trög eftersom det tog mer än två månader att få svar på ett brev till Europa.

Kanske blev han med tiden verkligen friskare av att vistas i Söderhavet. Han tyckte att hans sköra kropp började få en ny styrka, den envisa viljemaskinen tuffade stadigt på, som om den vägrade gå sönder, kanske skulle han leva länge till – det var då han plötsligt drabbades av en hjärnblödning.

Han befann sig på terrassen tillsammans med Fanny. De skulle hjälpas åt att röra ihop lite majonnäs som tillbehör till middagen, den ene rörde, den andre hällde i olja och ägg, när han segnade ner med ett ”vad är det som händer?” och förlorade medvetandet. Han dog några timmar senare, 44 år gammal, det var i december 1894. Gravplats var redan utsedd, en platå på bergssluttningen ovanför Vailima.

Peter Glas

Lästips: Robert Louis Stevenson: Dr Jekyll och mr Hyde. Köp boken t ex på Bokus eller Adlibris.

%d bloggare gillar detta: