Om Nordkoreas terror

Flickan med sju namn – min flykt från Nordkorea av Hyeonseo Lee och Yeonmi Parks bok För att kunna leva – en nordkoreansk flickas resa till frihet är bara två böcker i en strid ström av böcker om Nordkoreas diktatur. Två böcker skrivna av unga kvinnor som med risk för eget liv utmanar regimen.

I båda böckerna får vi följa extrema missförhålladena i Nordkorea, hur en ung flicka flyr landet för att hamna i kinesisk trafficking, flykten vidare till Sydkorea och hur deras historia når världssamfundet. Det är gripande bladvändande berättelser som knappast lämnar någon oberörd. Kvinnorna har inte nöjt sig med att skriva böcker. De ägnar sig numera åt att berätta om vad som pågår i världens mest slutna land.

Några exempel:

Inför Trumps möte med Kim Jong-un frågar sig Yeoni Park om han verkligen vet vad han ger sig in i: https://youtu.be/HVPjoEN1a8k

Hyeonseo Lee håller ett Ted-talk om allt hon varit med om: https://youtu.be/PdxPCeWw75k

 

Om att springa 184 mil genom Iran

Kristina Palténs bok Den rädda löparen är den senaste i en lång rad spännande löparböcker som har kommit på senare år. Den svenska rekordhållaren på löpband bestämmer sig för att springa rakt genom Iran – 184 mil – för att lära känna landet och inte minst ta itu med sina egna rädslor.

Hon avråds från att genomföra projektet, till och med av sina iranska vänner. Det anses helt enkelt för farligt att som ensam kvinna springa på de här sättet. Det är en mångbottnad historia som vänder upp och ner på många av hennes föreställningar. Hon möter gästfrihet som hon sällan skådat. Sätter hon sig på en restaurang blir hon som utlänning bjuden på maten, vart hon än kommer ställer folk upp och tar hand om henne. Hon får kost, logi och alla möjliga presenter, och massor av nya vänner. Samtidigt vet hon att hon balanserar på slak lina. Myndigheterna är i allra högsta grad medvetna om vad hon håller på med och hon får därför vara försiktig med vad hon säger. Det här är ett land där kvinnan enligt regimen ska underställa sig mannen. Det här är också ett land där folk kan fängslas av minsta svepskäl och ett land där hon som kvinna inte räknas som ett helt tillförlitligt vittne om någonting händer.

Kristina Paltén (tillsammans med Desirée Wahren Stattin) har lyckats återskapa ett formidabelt spännande äventyr. Det här är en bok som man med svårighet lägger ifrån sig.

Litterära händelser har tidigare tipsat om bl a Dekius Lacks löparromaner Springa med vingar och När natten kommer är vägarna mina; och  Springa – Jean Echenoz bok om den tjeckiska löparen Zapotek.

Köp boken t ex på Bokus eller Adlibris.

Jag är en snobb… ser svenska filmer… dricker whisky à gogo…


Boris Vian levde det jazziga pariserlivet på 1950-talet, skrev kultromaner som Dagarnas skum och Hjärtkniparen och hade stora framgångar med visor som Le déserteur och Je suis snob. Lars Forssell berättar dråpligt om sitt besök hos Vian i boken Vänner.

I visan Je suis snob (Jag är en snobb) raljerar Vian över sin tids hipstertyp, en figur i det parisiska 50-talsvimlet – snobben som är så mån om att vara inne, som går på bio och ser svenska filmer (”J´vais au cinéma voir des films suédois”)  och sen går till baren och dricker ”whisky à gogo”, han har italiensk slips och en liten näsduk i bröstfickan och varje tisdag går han på snobbparty och äter camembert med tesked och när han dör vill han ha en svepning från Dior.

Lars Forssell berättar i boken Vänner om hur han söker upp Vian i Paris när denne bor i ett litet krypin högt uppe i det hus som varit det gamla nöjespalatset Moulin Rouge, beläget på bigatan Cité Veron nära det nya Moulin Rouge. Forssell och Carl-Fredrik Reuterswärd tar sig upp för en bred trappa i mörkret, så långt det går, och sedan uppför ytterligare en trappa, en smal knirkande trätrappa och när Vians dörr slår upp väller ett moln av stinkande rök ut.

Forssell och Reuterswärd tar fram sina näsdukar och täcker mun och näsa och pressar sig in. Det är Vian som inte fått fason på den kamin han själv just har konstruerat. Han bjuder på whisky och de samtalar med svidande, rinnande ögon. Vian berättar om sina knep som författare, att börja med vad som helst, t ex en kamin, och sedan improvisera sig vidare. Forssell ber om tillstånd att få översätta Le déserteur till svenska och Vian erbjuder sig på fläcken att sälja de skandinaviska rättigheterna till Forssell för ”- han tänker efter länge – en centime”.

Forssell träffade Vian ännu några gånger och iakttog hur han mot slutet av sitt liv blev som ”en skugga,  en genomskinlighet, en gestalt av glas överklädd med stram tunn vit hud”. Vian hade svagt hjärta. Läkaren hade förbjudit honom att fortsätta med trumpetspelandet. Skulle han blåsa ett enda c till skulle han falla död ner, hette det. Vian dog 1959, helt plötsligt i en biofåtölj under förhandsvisningen av filmatiseringen av hans roman Jag ska spotta på era gravar. Han blev bara 39 år.

Forssells bok Vänner kan hittas på antikvariat, eller på nätet hos t ex på Antikvariat.net eller Bokbörsen.

Peter Glas

 

 

 

Ett jävla solsken

Ester Blenda NordströmFatima Bremmers bok Ett jävla solsken om Ester Blenda Nordström har utkommit i dagarna. En så omtumlande läsupplevelse att det känns fullkomligt obegripligt att en stor biografi om denna superintressanta person låtit vänta på sig över ett halvsekel.

Möt kvinnan som wallraffade långt före Günter Wallraff föddes, 26-åringen som blev krigshjälte när hon skickades ut i finska inbördeskriget av Finlandshjälpen för att mildra svälten, hon som tog sig över bandithärjade Anderna med mula och revolver och finkalibrigt Winchestergevär i packningen. Hon som lärde sig finska och levde som samelärare under de mest primitiva omständigheter, hon som luffade runt i Amerika och tjuvåkte med tåg genom att gömma sig på bromsstängerna under vagnen. Hon som bodde två år i Kamtjatka i det bortersta av Sibirien i dåvarande Sovjetunionen, och fick uppleva bitande vinter, björnjakt och livsfarliga färder med hundspann genom snöstorm. Kompis med kungahuset (Prins Eugen), Zorn målade hennes porträtt, Evert Taube skrev en visa till henne. Och goda vänner hade hon också i Elin Wägner, Selma Lagerlöf och många, många andra av den tidens uppburna kulturpersonligheter. Hyllad journalist, vuxenförfattare och senare även barnboksförfattare, och den som verkligen skapade den moderna barnboken med sina böcker om Ann-Mari, Pippi Långstrumps föregångare, samtidigt som hon kämpade mot alkoholism och den förbjudna kärleken till en annan kvinna.

En spännande, välskriven och skickligt komponerad bok om ett på alla sätt gripande människoöde. Nästan omöjlig att lägga ifrån sig, men när man väl tvingas har den sin självklara plats i bokhyllan bredvid Ester Blendas egna böcker.

Fanny höll Robert vid liv

RobertLouisStevensonRobert Louis Stevensons liv försvårades av en envis lungsjukdom som varje gång den förvärrades var nära att utplåna honom helt. Han kräktes blod, hostade blod, hade feber, kunde inte behålla maten, hade ont i njurarna och andra organ och var mager som ett skelett.

Men tack vare att hans tio år äldre kvinna Fanny Osbourne tog så väl hand om honom kunde han fortsätta, ofattbart nog, att hålla sig själsligt stark och litterärt produktiv.

Under en period bodde de i England, i Bournemouth, i huset som kallades Skerryvore. Det var där han i inspiration skapade kortromanen Dr Jekyll och mr Hyde. Hela berättelsen kom till honom i en feberdröm och han satte genast igång att skriva ner den, i sängen, sjuk, han skrev i rasande fart ut hela historien som i automatisk skrift. Den publicerades kort därefter och blev en omedelbar succé i både England och USA och innebar hans definitiva genombrott. På bara ett halvår såldes 300 000 exemplar. Raskt skrev han ytterligare en succéberättelse, romanen Kidnappad.

Därmed var Stevenson berömd och reste till USA tillsammans med Fanny och hennes barn – dottern Belle och sonen Lloyd. I New York mottogs de av hundra journalister på kajen. Efter några veckor i medias rampljus reste de för vintern till en stuga vid sjön Saranac i norra delen av staten New York.

Där växte tankarna på Det Stora Uppbrottet fram, att lämna den förkättrade civilisationen bakom sig och fly till det ospolierade Söderhavet, det drömda paradiset. Under den kalla vintern i stugan hopade sig hugskotten och formades till en konkret handlingsplan. Robert och Fanny var båda fast beslutna att genomföra projektet, mot alla odds, Robert med sin desperata uppgivna ödesinställning till sin sjukdom, Fanny med sin handlingskraftiga jag-kan-klara-vad-som-helst-inställning. Hon insåg mycket väl att hon under så primitiva förhållanden som väntade, t ex månader till sjöss utan tillgång till läkare, skulle bli tvungen att utföra veritabla bragder för att hålla maken vid liv, men det blinkade hon inte för.

I juni 1888 styrde de ut från San Francisco i ett litet hyrt segelfartyg med fyra mans besättning med riktning Söderhavet. Robert skulle aldrig mer återvända till USA eller Europa. Resans första delmål var Marquesasöarna som de nådde efter elva dygn. De välkomnades av gästfria öbor i kanoter och det genomgående mönstret för alla möten som skulle komma var redan skönjbart: öbornas naiva vänlighet och deras skyddslöshet inför nykomlingarnas moderniteter, som i slutändan alltid leder till att det ursprungliga exploateras och går under.

Sedan till Tahiti (det var tre år innan Gauguin kom dit), sedan till Hawaii där de stannade över vintern. Robert skrev hela tiden, mest om resan och om de främmande kulturerna. Särskilt på Tahiti och Hawaii var det tydligt att den så kallade civilisationen – representerad av affärsmännen och missionärerna – redan kommit långt i sitt nedtrumlande av den ursprungliga kulturen och att den ursprungliga kulturen på sikt var dödsdömd, ett faktum som gjorde Stevenson djupt bedrövad och fick honom att höja sin röst i många kritiska essäer och reseskildringar. Sedan till Gilbert-öarna, sedan till vad som blev slutmålet, Samoa-öarna, dit de nådde i december 1889.

På ön Upolu köpte de mark på en bergssluttning och lät bygga hus. Platsen kallades Vailima, ”fem vatten” – namnet syftade på att området genomflöts av fem bäckar. Här stannade de, med undantag för några kortvariga resor till bl a Australien, under de fem år som återstod av Roberts liv.

Stevenson trivdes i Söderhavet. Han var förstås fortfarande sjuk, men han såg friskare ut än förr om åren, han var fortfarande förskräckligt mager, men nu i alla fall solbränd. Det hände att journalister och författarkollegor från Europa och USA tog sig den långa vägen till Samoaön för att intervjua honom. Han publicerade sig fortfarande, genom att skicka sina manuskript till England, till sin vän Sidney Colvin som placerade dem, och han korresponderade med sina gamla vänner, men utväxlingen av åsikter blev trög eftersom det tog mer än två månader att få svar på ett brev till Europa.

Kanske blev han med tiden verkligen friskare av att vistas i Söderhavet. Han tyckte att hans sköra kropp började få en ny styrka, den envisa viljemaskinen tuffade stadigt på, som om den vägrade gå sönder, kanske skulle han leva länge till – det var då han plötsligt drabbades av en hjärnblödning.

Han befann sig på terrassen tillsammans med Fanny. De skulle hjälpas åt att röra ihop lite majonnäs som tillbehör till middagen, den ene rörde, den andre hällde i olja och ägg, när han segnade ner med ett ”vad är det som händer?” och förlorade medvetandet. Han dog några timmar senare, 44 år gammal, det var i december 1894. Gravplats var redan utsedd, en platå på bergssluttningen ovanför Vailima.

Peter Glas

Lästips: Robert Louis Stevenson: Dr Jekyll och mr Hyde. Köp boken t ex på Bokus eller Adlibris.

En levande eld

Milena Jesenska
1991 kom den spännande franska filmen Milena av Véra Belmont som berättar om Milena Jesenskás öden och äventyr, men filmen känns som en stilla bris vid jämförelse med Hans Blomqvists nyutkomna biografi om Milena: En levande eld.

Milena Jesenska är översättaren som Kafka hade ett passionerat kärleksförhållande med, men Milena borde vara känd för så mycket annat. Hennes dramatiska liv blev en omvänd klassresa från lyx till misär, med stormande uppgörelser – allt från att kastas på dårhus av fadern till att aktivt delta i kampen mot nazismen genom att smuggla ut judar ur landet och skriva orädda artiklar.

Till att börja med var hon överklassjäntan som roade sig i nöjesvimlet i Prag. Hon var bara 21 när hon gifte sig med den tio år äldre Ernst Pollak och flyttade till Wien. När Milena bröt med sin rike far blev hon tvungen att ta alla ströjobb hon kunde komma över för att få mat för dagen. Hon bar väskor på stationen, hon skrev tidningsartiklar – och hon översatte. Det var som översättare hon mötte Kafka. Kafka bröt sin förlovning med Julie Wohryzek för att flytta samman med Milena, men Milena ångrade sig.

Under den nazistiska ockupationen av Tjeckoslovakien blev Milenas fullständigt orädda artiklar ett viktigt inslag i kampen mot nazisterna. Hon greps av Gestapo och skickades till koncentrationslägret Ravensbrück där hon gav nya prov på sitt enastående mod.

En bok att älska!

Tommy T

Köp boken t ex på Adlibris eller Bokus.