Dylans roman fortsätter att förbrylla

Örjan Gerhardsson – Tarantulas förläggare och under pseudonymen Peter Glas även författare till bokens efterord – menar att detta mycket omdiskuterade Dylanverk har sin främsta styrka i att det alltjämt fortsätter att förbrylla sina läsare – lika mycket idag som när boken skrevs.

Bob Dylans roman Tarantula är ett mästerverk på så många vis:

Originaliteten – boken liknar inget annat. Inte Joyce – Joyces verk är som disciplinerade korsordskonstruktioner i jämförelse med Dylans intuitiva skapelse. Och inte absurdisterna, inte Beckett, inte Ionesco, inte Camus – de är alla ångesttyngda nihilister i jämförelse med den i grunden hoppfulle Dylan. Och inte andra utforskare av sina generationers själar som Salinger, Kerouac, Pirsig, Pynchon – de är alla strama och strukturerade i jämförelse med Dylan. Dylans beskrivning av tillvaron som kaos utgör just det spontana kaotiska flöde som det vill berätta om, i just de färger och med de klanger som Dylan vill få fram.

Klichéfriheten – det finns inte en enda kliché, inte en enda sliten fras i hela boken, varenda mening känns ny, innehåller en överraskning, och mer än så, till Dylans flödande genialitet hör att han ofta bjuder på FLERA överraskningar i en mening. Inte: ”en abraham lincoln-tavla faller ner från väggen”, utan: ”en abraham lincoln-tavla faller ner från taket”. Det är mycket lyckat, det får läsaren att rycka till och läsa meningen en gång till och verkligen se händelsen.

Tuffheten – till Dylans geni hör att han kan konsten att alltid uttrycka sig tufft, till och med när han skildrar uppsluppna saker, till och med när hans gestalter tumlar runt som i en fars. Den berättande rösten låter ändå 100 % tuff, tuff som Humphrey Bogart, tuff som Neil Armstrong när han sätter ner foten på månen. Både Tarantula och Dylans sånger rör sig i vardagliga sjabbiga miljöer med vinddrivna gestalter men hela tiden finns tuffheten där i den sjungande/berättande rösten, tuffheten som bär stämningen, tuffheten som skapar auran runt konstverket.

Rikedomen – boken är alldeles proppfull med material, med originella bilder, vändningar, paradoxer, de hundra sidorna är som ett ymnighetshorn, innehåller hur mycket som helst, det tar aldrig slut. Man kan slå upp boken var som helst och läsa tre rader – och man får garanterat en originell poetisk formulering att tampas med.

Det allra mest fascinerande att begrunda är att Tarantula med sitt totala kaos utgör starten på Dylans flera decennier långa forskningsresa efter icke-kaos, efter sanningar och meningar i livet.

Peter Glas

%d bloggare gillar detta: