Röda rummets fortsatta rallarsvingar

Strindbergs Röda rummet från 1879 kallas Sveriges första moderna roman. Den har en spännande historia – inte minst typografiskt – som berättas i den Augustnominerade boken Strindbergs lilla röda: boken om boken och typerna.

Köp den t ex på Bokus eller Adlibris.

Röda rummet utkom 1879, när Strindberg var trettio år och innebar hans definitiva genombrott. Romanen är långt före sin tid. Den utdelar rallarsvingar mot samhällets orättvisor på ett sätt som aldrig förr skådats i svensk litteratur. Boken är uppkallad efter det röda rum i Berns salonger där de unga bohemerna samlades.

Röda rummet har kommit i över 150 upplagor. Den har översatts till ett trettiotal språk och blev genast ett stor succé. Numera är det Nationalutgåvans text som gäller som baseras på Strindbergs manuskript, inte på redigerade versioner. Senast i den långa raden av utgåvor är Bakhålls lyxutgåva med initierat efterord av Strindbergkännaren Björn Meidal.

Köp den t ex på Bokus eller Adlibris.

Kommunikation via flaskpost

Joar Gerhardssons debutroman Vi dricker drucket vatten är en skildring av hur natur och kultur omsluter oss alla och kräver något av oss – kräver balans och måtta, kräver medverkan. Vare sig vi vill det eller inte, vare sig vi vet om det eller inte. Inga linjära processer fungerar i längden. Allt är ett kretslopp. (Foto: Niclas Tilosius)

Flera av personerna i romanen har – eller har haft – stora kreativa ambitioner. De kämpar – eller har kämpat – för att förverkliga sina skapardrömmar. De vill så mycket. De vill prestera det stora, det nya, det geniala. Men med tiden inställer sig en annan känsla, ett beslutsamt och luttrat sinnestillstånd. En ny form av självständighet, en rör-mig-inte-autonomi, låt-mig-få-skapa-ifred, jag-är-trött-på-alla-förväntningar, jag-behöver-ingen-förståelse, jag-behöver-ingen-publik. Jag är en ö.

För det är bokstavligt talat på var sin ö de två huvudpersonerna befinner sig och därifrån kommunicerar de med varandra via flaskpost – ett sätt att samtala som i jämförelse med dagens smattrande smartphone-umgänge framstår som en närmast högtidlig gemenskapsform, ett själfullt och fridsamt utbyte av innersta tankar.

Medan Vincent utforskar sin ö, och tyvärr skadar sig allvarligt, nöjer sig Paula med att tänka tillbaka på tider som varit, på åren hon flängde runt i konstnärskretsarna i Berlin och Hamburg. Paula behöver komma underfund med vad hennes liv har handlat om, vad hon har råkat ut för, vad hon har gjort rätt och vad hon har gjort fel.

På det konkreta planet handlar romanen om Vincent, Paula, Allen och deras anhöriga och vänner, alla är mer eller mindre vinddrivna figurer. Paula är ung skådespelerska men har redan dragit sig tillbaka från scenen och skärmen. Hennes döde bror Salem var en berömd poet och hon retar sig på att hon ständigt får frågor om honom, om hur han var för dem som verkligen kände honom. Allen är en diversekonstnär som övergått från film till stillbilder. Han har författarambitioner och kämpar med ett manus. Bor i en enrumslägenhet i Neukölln i Berlin. Han äter knappt och är mycket mager. Salvatore/”Salty” är bror till Allen och bor i Hamburg med sin fru Diane. Salty får in sina pengar på att fotografera maträtter så att de ser aptitliga ut.

På det inre planet handlar romanen om något helt annat. Om sönderfall, om små skador och skavanker som leder till större skador, om obalanser som inte bringas i jämvikt utan snabbt leder till värre och värre störningar, kort sagt – det dysfunktionella problemet. Detta svårhanterliga läge som infinner sig när den livsnödvändiga gemenskapen ständigt måste framlevas med smärtan från några taggar i tassen, några taggar som aldrig verkar vilja ge med sig.

Men förhoppningarna till lösning finns, och dessa framskymtar hela tiden och föds successivt fram i denna synnerligen intressanta romans underliggande process. Personerna anstränger sig. Vardagen vrids runt runt tills det knakar och förändring sker. Och så till sist har vi något alldeles nytt att begrunda.

Tommy Terabyte

Köp boken t ex på Adlibris eller Bokus.

Att göra litteratur av sin egen skilsmässa

Geir Gulliksens roman Berättelse om ett äktenskap handlar om Jon och hans fru Timmy. De är drygt fyrtio, har två barn och bor i ett radhus i Oslo med en liten mysig trädgård med välskötta fruktträd. Timmy är utbildad läkare men jobbar nu i hälsodepartement, Jon är frilansande skribent. De har många år bakom sig i ett kärleksfullt äktenskap, ett mycket jämställt sådant, Jon utför det mesta av hushållsarbetet och han gör det med perfektion, Timmy är mitt i en framgångsrik karriär, hon jobbar ofta över och kommer ofta hem sent. Hon är vacker och välträndad, springer mycket, åker skidrundor på vinterkvällarna efter jobbet.

Så får hon en motionspartner, Harald, som bor i närheten. De börjar göra sina träningsrundor tillsammans. Jon och Timmy är så öppna mot varandra att Jon hela tiden får veta vad som sker. Att Timmy känner en stark attraktion till Harald, att hon börjar bli kär i honom. Jon reser inga hinder. Du ska låta dina känslor komma fram, säger han, försök inte hejda din fötjusning. Han nästan uppmuntrar sin fru att inleda en affär med en annan man. Vi är ju så fria och förstående, vi två, det här är ju bara en liten flört, en liten fling som strax är över. Din och min kärlek för varandra däremot, den är på riktigt, och den tål allt.

Som läsare blir jag smått upprörd. Men Jon, har jag lust att ropa, du måste sätta ner foten nu! Stoppa henne! Du håller på att förlora din kvinna! Hindra henne! Tillåt henne inte att springa iväg kväll efter kväll med en man som helt uppenbarligen är på väg att bli hennes älskare!

Steg för steg händer det som tydligen måste ske och som läsare har jag bara att följa med i turerna. Geir Gulliksen berättar med en utsökt känsla för relationerna, och med en mycket imponerande kunskap om hur det psykiska spelet fortskrider när ett äktenskap rasar ihop på just det här viset. Det måste vara självupplevt, tänker jag som läsare. Hur som helst är det spännande läsning, storartad romanframställning.

Diskussionen om boken har främst gällt hur mannen – alltså berättaren Jon som verkar stå författaren Geir Gulliksen mycket nära – kan anse sig veta vad kvinnan, frun Timmy, tänker, veta hur hon upplever allt detta och hur hon resonerar inom sig. För det är främst kvinnans inre värld vi följer. Några recensenter/läsare har reagerat på att Gulliksen tagit sig friheten att fästa sin kvinnas påstådda tankar på pränt och föra dem till tryck och hänga ut dem till allmänhetens beskådan. Han fabulerar ju! För han kan väl inte veta vad hon tänker! Mot en sådan anklagelse kan författaren förstås försvara sig med att detta är en roman. Det är inte en juridisk inlaga i en skilsmässotvist, Gulliksen har skapat en roman, han har skapat ett konstverk. Men vad är egentligen acceptabelt och vad är inte acceptabelt när man gör konst av något som är högst privat? När man offentliggör sitt eget och på samma gång sina anhörigas privatliv? Svår fråga.

I detta fall har dock gränsen för de uthärdliga inte överskridits, anser jag. Allt som Gulliksen berättar om hustrun i romanen är välvilligt, empatiskt och förstående. Det finns massvis av andra romaner där verkliga personer svartmålas å det grövsta och där kan det kanske finnas fog för någon form av ifrågasättande av konstnärens frihet. Knappast så här.  Verklighetens Timmy (om hon existerar) har ingen anledning att vara förbannad över hur hon framställs i denna alldeles lysande roman.

Tommy Terabyte

Köp boken t ex på Adlibris eller Bokus.
 

 

Stor livsroman – som man sträckläser

Anne Swärds nya roman Vera är briljant, i handlingen och personskildrandet, ända ut i minsta detalj. Det är samma skärpta stämning och samma precision i dialogen och personteckningen som i hennes föregående romaner, Polarsommar, Kvicksand och Till sista andetaget.

Den nya boken tar sin början i slutet av andra världskriget. Vi träffar huvudpersonen Sandrine som sjuttonåring, hon lever med sin mamma och sina sina syskon i en fransk hamnstad, där männen ofta är frånvarande, de arbetar långt ute på havet, och många förolyckas därute, vilket gör hemmahamnen till de handlingskraftiga kvinnornas räjong. Det är matronorna, de tuffa kvinnorna, de som klarar sig alldeles utmärkt utan män, som styr och ställer med det mesta. Men med kriget stramas allting åt. Sandrine flyr med sin hårdföra mamma och sina systrar till en bergsby i Polen, de hoppas komma undan, men hamnar bara i en ny omöjlighet. Sandrine blir purung hålldam åt ett nazibefäl, och när hon på nytt lyckas fly och kommer med de vita bussarna till Sverige är hon gravid. I Sverige förbarmar sig en förmögen läkare över henne, tar henne till sin överklassvärld i Stockholm, gifter sig med henne, genast är allt så annorlunda. Dottern Vera föds in i ekonomiskt mycket fördelaktiga omständigheter, men känslomässigt mycket tillknäppta. Så börjar denna stora livsroman – som man förstås sträckläser.

Alldeles extra upplyftande är alla de suveräna detaljerna. Tänk dig att en författare vill uttrycka att den stockholmska överklassen på slutet av 1940-talet var privilegierad, vill få det sagt med en helt kort mening. Hur kan det göras? Kanske något om deras toapapper. Kanske att deras toapapper var ”mjukare än bibelblad, bleka som rika kvinnors hud, väldoftande som deras puder”. Vad sägs om det? Så enkelt, så ledigt, så perfekt! Anne Swärd är en författare som till fullo behärskar detaljernas svåra konst, en författare som har alla sina litterära uttryckssätt under absolut kontroll. Som läsare har man bara att ge sig hän och njuta. Varenda mening, varenda formulering i hela boken är fulländad.

Låt mig ta något ytterligare exempel: Hur uttrycka att det är en fattig familj som flyr undan andra världskrigets fasor med sina saker? Kanske genom att räkna upp vad de har för föremål fastspända på det skrangliga flyttlasset? ”Ett par pinnstolar, några sardinhinkar, en sliten oäkta matta, en zinkbalja, ett tvättbräde och en gammal lavoar.” Så har man bilden klar för sig. Det är detaljerna som gör det.

Tommy Terabyte

Köp boken t ex på Adlibris eller Bokus.

Dylans roman fortsätter att förbrylla

Örjan Gerhardsson – Tarantulas förläggare och under pseudonymen Peter Glas även författare till bokens efterord – menar att detta mycket omdiskuterade Dylanverk har sin främsta styrka i att det alltjämt fortsätter att förbrylla sina läsare – lika mycket idag som när boken skrevs.

Bob Dylans roman Tarantula är ett mästerverk på så många vis:

Originaliteten – boken liknar inget annat. Inte Joyce – Joyces verk är som disciplinerade korsordskonstruktioner i jämförelse med Dylans intuitiva skapelse. Och inte absurdisterna, inte Beckett, inte Ionesco, inte Camus – de är alla ångesttyngda nihilister i jämförelse med den i grunden hoppfulle Dylan. Och inte andra utforskare av sina generationers själar som Salinger, Kerouac, Pirsig, Pynchon – de är alla strama och strukturerade i jämförelse med Dylan. Dylans beskrivning av tillvaron som kaos utgör just det spontana kaotiska flöde som det vill berätta om, i just de färger och med de klanger som Dylan vill få fram.

Klichéfriheten – det finns inte en enda kliché, inte en enda sliten fras i hela boken, varenda mening känns ny, innehåller en överraskning, och mer än så, till Dylans flödande genialitet hör att han ofta bjuder på FLERA överraskningar i en mening. Inte: ”en abraham lincoln-tavla faller ner från väggen”, utan: ”en abraham lincoln-tavla faller ner från taket”. Det är mycket lyckat, det får läsaren att rycka till och läsa meningen en gång till och verkligen se händelsen.

Tuffheten – till Dylans geni hör att han kan konsten att alltid uttrycka sig tufft, till och med när han skildrar uppsluppna saker, till och med när hans gestalter tumlar runt som i en fars. Den berättande rösten låter ändå 100 % tuff, tuff som Humphrey Bogart, tuff som Neil Armstrong när han sätter ner foten på månen. Både Tarantula och Dylans sånger rör sig i vardagliga sjabbiga miljöer med vinddrivna gestalter men hela tiden finns tuffheten där i den sjungande/berättande rösten, tuffheten som bär stämningen, tuffheten som skapar auran runt konstverket.

Rikedomen – boken är alldeles proppfull med material, med originella bilder, vändningar, paradoxer, de hundra sidorna är som ett ymnighetshorn, innehåller hur mycket som helst, det tar aldrig slut. Man kan slå upp boken var som helst och läsa tre rader – och man får garanterat en originell poetisk formulering att tampas med.

Det allra mest fascinerande att begrunda är att Tarantula med sitt totala kaos utgör starten på Dylans flera decennier långa forskningsresa efter icke-kaos, efter sanningar och meningar i livet.

Peter Glas

Om att springa till Salzburg

När natten kommerDekius Lack bjuder i romanen När natten kommer är vägarna mina in sina läsare till denna högst speciella värld av nästan evighetslångt springande. Här får man följa en ensamlöpares spännande färd genom Europa till Salzburg i Österrike.

Det handlar om den nyskilde Kristoffer som bestämmer sig för att rycka upp sig och ge sig ut på vägarna igen, precis som han har gjort så många gånger förr genom åren. Han är en nutidens flagellant som söker mening och innehåll i tillvaron genom detta tuffa gisslande av kroppen. Han springer från Lund till Trelleborg, tar färjan ner till Sassnitz för att sedan landvägen ta sig genom Europa.

Inte blir det lättare av att han rånas. Nästan helt utan pengar, fullkomligt utpumpad efter långa löppass, sover han på första bästa ställe när natten kommer, blåfrusen sluter han ofta ögonen under en blinkande stjärnhimmel. Han ger sig inte, kämpar envist vidare. Varje morgon reser han sig och springer vidare på sina allt mer skakiga ben. Som läsare inser man att detta är ett sökande inte bara efter löpningens innersta väsen utan också efter själva livets odelbara kärna.

På köpet får man sig en rejäl portion undervisning i löpningens fysiologi. Hur undviker man sura muskler? Hur gör man för att springa så långt? Är det rent av så att man bromsar åldrandet när man ger sig ut på vägarna?

Det bjuds också på kärlek och dramatik. Det är trots allt en väns bröllop som är det geografiska målet för färden. Flera av personerna känns igen från Dekius förra löparroman Springa med vingar.

Köp boken t ex på Adlibris eller Bokus.

Charles Dickens En julsaga för 66 900 kronor

s-l2252Litterära händelser följer spännande auktionsfynd på Ebay. Just nu kan man köpa förstaupplagan av Charles Dickens A Christmas Carol från 1843 för 66 900:-

Charles Dickens kortroman En julsaga har kommit i svensk nyöversättning av Bengt Samuelson och med efterord av Jan Lundius. Julberättelsen om Den rike men snåle Ebenezer Scrooge hör till världens mest lästa och mest filmatiserade berättelser. Om inte den engelska förstaupplagan passar plånboken så kanske priset 140:- för den svenska utgåvan passar bättre.

* * *

julsagab Ebenezer Scrooge får på julafton besök av de förflutna jularnas ande, den innevarande julens ande och de kommande jularnas ande. Andarna tar med den patologiskt snåle Scrooge på andliga flygturer så att han får skåda konsekvenserna av allt han gjort, eller inte gjort…

”Återigen upphävde spöket ett skri, rasslade med kedjan och vred sina genomskinliga händer.

– Du är fjättrad, sa Scrooge darrande. Varför?

– Jag släpar på den kedja som jag smidde i livet, svarade spöket. Jag smidde den länk för länk, aln för aln. Jag fjättrade mig vid den av egen fri vilja och bar den av fri vilja. Du ser kanske vad den är gjord av?

Scrooge darrade ännu häftigare.

– Du vill kanske rentav veta hur lång och tung din egen kedja är, den som du själv släpar på? fortsatte spöket. Redan för sju jular sedan var den lika lång och tung som denna. Du har arbetat flitigt på den sedan dess. Det är en bastant kedja du bär på.

Scrooge såg sig omkring på golvet, som om han hade väntat att se sig omgiven av en femtio eller sextio famnars järnkätting, men han kunde inte se någonting.”

Konsten att läsa Tarantula

orjan_gerhardsson_aka_peter_glas

Dylans roman Tarantula har rykte om sig att vara svår att läsa, svår att begripa sig på. Inget kan vara mer felaktigt. Boken är rena läsfesten och den går rätt in i hjärnan och hjärtat – bara man har kommit på knepet, bara man lärt sig Konsten att läsa Tarantula.

Vad handlar t ex första kapitlet om?

Scenen är ett långtradarfik. Servitrisen heter Aretha, och hon är inte en dam, dvs det händer att cafégästerna nyper henne i ändan och somnar på hennes hals. Hon är jukeboxdrottning, hon sjunger, hon sjunger schlagers. In på cafét kommer den ena udda gästen efter den andra, alla har smeknamn och vill vara någon annan än de är: han som kallas censorn vill vara en berömd soldat, han som kallas senatorn vill vara Bing Crosby, han som kallas den barmhärtige samariten vill vara artist osv. Samtalen vid caféborden är virriga och stolliga, ”tjockskallarna berömmer varandras styrka & grälar om finnar & deklamerar almanackor & pekar på varandras klädesplagg”, dvs det är vanligt vardagsprat. Över hela scenen vilar en typisk dylansk ”everything is broken”-stämning, dvs ingenting är självklart och pålitligt, ingenting är enkelt, inget är vad det synes vara, bakom samhällets påstått sunda strukturer hittar man slug korruption eller bara vanlig girighet eller rent kaos, ”krig orsakas av pengar & girighet & välgörenhetsorganisationer”, och ”hemmafrun är inte hemma. hon kandiderar till kongressen” – dvs det är inte bara samhällets höjdare som är korrupta, för samhällets höjdare rekryteras från det vanliga folket och alla är lika goda kålsupare. Det vill säga: allt är kaos.

Detta kaos är, tror jag, huvudmotivet i Tarantula. Och detta kaos är också huvudmotivet i Dylans sånger från denna period, från 1965-66. Om boken Tarantula vore ett album med Dylansånger skulle kapitlen påminna om alltifrån sången Subterranean Homesick Blues med sin hetsiga kaosbeskrivning, ”Johnny’s in the basement, fixing up the medicine, I’m on the pavement, thinking about the government…” till sången Visions of Johanna med sin dröjande känsla av att allt är över, allt är utom räckhåll, känslan av trött vila i uppgivenhetens kaos, ”We sit here stranded…”

Dylan upptäckte detta kaos och skildrade det och tillförde ytterligare en viktig dimension: ”I accept chaos, I am not sure whether it accepts me.”

Just accepterandet av kaos är det allra mest originella i sammanhanget, det ställer Dylan långt från andra banbrytande författare under 1900-talet, t ex absurdisterna, Beckett, Camus, vilka alla upplever kaos och meningslöshet som fruktansvärda problem. Istället beskriver Dylan tillvarons kaos med samma amerikanska värme som t ex Whitman och Kerouac beskriver den fungerande världen med.

Alla dessa vinddrivna och misslyckade figurer som Dylans sånger handlar om, alla dessa offer för kaos, skildras med varm känsla, nästan med ömhet. Figurerna kan vara elaka och simpla och kriminella, men eftersom de ingår i kaos, och Dylan accepterar kaos, blir de disharmoniska dragen hos gestalterna harmonierade. Kaos borde vara oharmoniskt, vad Dylan av 1965-66 gör är att han harmonierar kaos. Han finner sig i det. Allting är lumpet, trasigt, svekfullt, kaotiskt, men ändå OK. Det ordnar sig-reflexen står över kaossmärtan. Människan som varelse är OK, trots att hon är placerad i ett kaos, för Dylan känner trots kaos i grunden en förtröstan: ”If I don’t make it, you know my baby will”. Och: ”It’s alright, Ma, (I’m only bleeding)”.

Kerouac kallade sitt sätt att skriva för ”spontaneous prose” och det finns vissa likheter mellan Dylan av 1965-66 och Kerouac. Dylans verk från denna tid (det gäller både Tarantula och sångerna) är som ett flöde, en fors, ”my conscience explodes”. Notera interpunktionen i Tarantula: versaler undviks och meningarna binds samman med ”&” istället för punkter och ”och” – för att skynda på flödet. I Klas Burling-intervjun kallar Dylan sina sånger från denna tid ”mathematical” – vilket påminner om Kerouacs term ”spontaneous prose” – dvs sångerna är som en rak notering av det kaos Dylan upplever, metoden är straight notation. Dylan av 1965-66 är en strikt iakttagare av kaos och hans sånger är hans ”matematiska” protokoll från hans observation. (Kerouac å sin sida använder inte sin snabba flödande stil till att skildra kaos. Kerouac försöker snarare beskriva ordning, livets egen ordning, kosmos.)

Vad ser vi för inslag i den beskrivning av kaos som Dylan gör i Tarantula?

1) Begreppet identitet är i upplösning.
Alla har smeknamn, öknamn, alias. Dylan själv hade bytt namn från Zimmerman till Dylan några år tidigare, alltså inte bara tagit sig ett artistnamn utan verkligen bytt namn, juridiskt. Och identiteterna är upplösta mer än bara i namnen, alla verkar vilja vara någon annan än de är, många vill vara artister, äventyrare, förmögna, inflytelserika. Följden blir lögner, förställning, maskspel. Både upplevelsen av identitet och personnamnet är egentligen bara flyktiga tillfälligheter. Phombus Pucker (s. 57) ägnar timme efter timme åt att skriva sitt namn i sanden, tills både namnet och han själv sköljs ut i havet av en våg. ”de gaulle? pinocchio? lincoln? – – – i själva verket är en och samma person” (s. 67) Och följdriktigt är att berättaren, dvs första person, inte ser någon att vända sig till – ”det är bara det att det inte finns nån Andra person” (s. 173). Till sist är kanske ”jag” och ”du” bara ohållbara abstraktioner och individens upplevelse av identitet bara en illusion, som buddhisterna menar, i slutändan finns inga skilda identiteter, utan bara helheten, enheten, varat.

2) Alla tillvarons fundamentala strukturer är i upplösning.
Verksamheterna, yrkessysselsättningarna, tidningsartiklarna, samtalsämnena är underliga och löjliga. Ett typiskt Tarantulayrke är att jobba som ”dörrhandtagsgömmare” med ”bra lön” (s. 67) eller med att ”måla pennvässare” (s. 77). Bakom makthavarnas fagra politiska ord skymtar korruption och vinning för några få, eller bara vanlig allmänmänsklig girighet. Kung Midas sätter upp Jesusaffischer på Highway 61 (s. 115), dvs den amerikanska totala köpenskapen innebär profit och religion och teknologi i samverkan i full fart. Samhället (alltså det vi uppfattar som icke-kaos) skapar självt kaos – individerna försöker sköta sina liv vettigt, men samhällets regler och strukturer gör att individerna inte kan styra sina liv utan står maktlösa, ”twenty years of schoolin’ and they put you on the day shift”, ”they’ll stone ya when you’re trying to…” Och tillvarons relativitet och språkets blir ett och detsamma. ”schhhhh, ni väcker min Inga-husdjur-skylt” (s. 147) Och: ”gungstol & vattenmelon är samma ord fast med olika bokstäver” (s. 171).

Tarantula blir inte svårläst längre när man har insett att den handlar om detta, om kaos, att det är en poetisk beskrivning av vår okontrollerbara värld, en sång om oförutsägbarheten i livet, om att all kontroll över tillvaron och all begriplighet, all insikt i livets sammanhang är närapå omöjlig.

Och vad jag vill ha sagt med detta efterord har Dylan redan föregripit på s. 51: ”hjälp dom som inte kan förstå att inte förstå”, dvs att begripa att livet är obegripligt och att poängen med Tarantula är just denna obegriplighet. Och på s. 167: ”det finns helt enkelt inget jag kan ge dej annat än ett helt enkelt.”

Läs t ex kapitlet ”Sand i filmstjärnans mun” – här finns hela Dylans 1965-66-kaos i sammanfattning: Det handlar om mannen Helt Enkelt, alltså vem av oss som helst, som vaknar och upptäcker att ”va” står klottrat i hans trädgård, dvs frågan om tillvarons mening kommer plötsligt in i hans liv. Han tvättar sig i äggröra och stoppar glasögonen i kalsongerna – så ter sig våra vardagsgöromål när man öppnat sig för tanken att tillvaron är kaotisk. Vi utför en väldig massa rutinhandlingar varje dag, dricker kaffe, läser tidningen osv, utan att reflektera över om detta ingår i en nödvändig struktur eller om det är godtyckliga handlingar, vi ifrågasätter inte, vi ser inte. I själva verket är alla vardagens inslag, och just begreppet vardag, en illusion av ordning, ett påhitt, i en tillvaro som egentligen saknar ordning. En folkräknare knackar på Helt Enkelts dörr och hans dagorder är uppspikad på brevlådan, dvs det omgivande samhället gör sig påmint med dagens plikter. Det som gäller för Helt Enkelt idag är ”en liter mjuk frihet, en bok med zuluordspråk” osv, dvs alla dessa konstgjorda företeelser som samhället prackar på en, denna konstruerade ordning i kaos som har sken av nödvändighet, men är godtycklig. Helt Enkelt försöker hitta svaret på frågan om tillvarons mening i kulturen, han ”går på bergmanfilmer & tycker riktigt bra om stravinskij” och ”börjar läsa ‘En apelsins betydelse’ på tyska… men fram på kvällskröken är han uttråkad” – dvs frågan om meningen med tillvaron är inte lättbesvarad, och att bara slå upp en bok en stund hjälper inte. Dagen slutar med att Helt Enkelt går ut för att slå runt och ta en sexa konjak på en bar, men får stryk, och så rullar det på, nästa dag är fredag den 13:e, dvs enligt våra påhittade ordningar ännu värre.

Uppfattningen att tillvaron-i-sig är kaotisk och att alla strukturer, all form, all ordning, är något som människan själv skapar som olika raster som hon lägger över tillvaron får medhåll i klassisk filosofi, t ex hos Kant, och i modern naturvetenskap, t ex kärnfysiken, och liknar även något man kan uppleva med kraftiga droger. Dylan experimenterade under 60-talet med många olika droger. Det vore helt fel att säga att hans kaosbeskrivning är en drogprodukt, men troligt är att drogupplevelser har ingått i samman-hanget när han gjorde dessa evigt giltiga kaosupptäckter. Det må vara som det vill med frågan om konstverkets innebörd är en produkt av en drog eller inte, kvar finns ändå konstverket och på grund av konstverkets egen konstnärliga kraft vill vi undersöka det och ta det till oss, precis som det är, oavsett hur det har kommit till.

Tarantula är Dylans mest utförliga kaosbeskrivning, det är samma kaos som han beskriver i sånger som Subterranean Homesick Blues och Can You Please Crawl Out Your Window?, men här är det utförligare, här bildar det en hel roman. Det är Magnum Opus för Dylans kaosvision.

Tarantula med sitt totala kaos utgör den stora startplattan för Dylans långa resa, hans flera decennier långa sökande efter mening, efter livsinnehåll, efter strukturer i livet. I fortsättningen finns kaos alltjämt kvar i den värld Dylan skildrar, men bara som bakgrund, i förgrunden i alla hans fortsatta sånger finns sökandet efter motsatsen till kaos, efter mening, efter icke-kaos i kaos.

Dylan från 1967 och framåt är inte längre bara en strikt iakttagare av kaos utan mer en öppen sökare, en sökare efter sanningar, meningar, strukturer i kaos. Och han är öppen, han forskar ständigt vidare, han levererar skisser, han har inställningen att det finns många meningar, många sanningar, att sökandet är en process och att man ständigt ska söka vidare, ständigt fortsätta söka.

I hans mest religiösa sånger skymtar uppfattningen om Guds starka hand i kaos. ”Every hair is numbered like every grain of sand”, dvs en minutiös ordning och mening råder i världen, given av Gud – men det hjälper inte alltid människan, eftersom människan genom syndafallet och arvsynden är förtappad och befinner sig långt från Gud. Trots att Gud finns kan kaos finnas, precis som ondska kan finnas. Den sene Dylan sjunger i många sånger om nåden, om förhoppningen att hitta fram till Gud och meningen utan egen kraft, att få livsmeningen och gudsgemenskapen som gåva av Gud, utan att vara förtjänt av det – att det till syvende och sist verkar vara enda chansen. ”Tryin’ to get to heaven before they close the door.”

Tarantula är ett mästerverk på så många vis:

Originaliteten – boken liknar inget annat. Inte Joyce – Joyces verk är som disciplinerade korsordskonstruktioner i jämförelse med Dylans intuitiva skapelse. Och inte absurdisterna, inte Beckett, inte Ionesco, inte Camus – de är alla ångesttyngda nihilister i jämförelse med den i grunden hoppfulle Dylan. Och inte andra utforskare av sina generationers själar som Salinger, Kerouac, Pirsig, Pynchon – de är alla strama och strukturerade i jämförelse med Dylan. Dylans beskrivning av tillvaron som kaos utgör just det spontana kaotiska flöde som det vill berätta om, i just de färger och med de klanger som Dylan vill få fram.

Klichéfriheten – det finns inte en enda kliché, inte en enda sliten fras i hela boken, varenda mening känns ny, innehåller en överraskning, och mer än så, till Dylans flödande genialitet hör att han ofta bjuder på FLERA överraskningar i en mening. Inte: ”en abraham lincoln-tavla faller ner från väggen”, utan: ”en abraham lincoln-tavla faller ner från taket”. Det är mycket lyckat, det får läsaren att rycka till och läsa meningen en gång till och verkligen se händelsen.

Tuffheten – till Dylans geni hör att han kan konsten att alltid uttrycka sig tufft, till och med när han skildrar uppsluppna saker, till och med när hans gestalter tumlar runt som i en fars. Den berättande rösten låter ändå 100 % tuff, tuff som Humphrey Bogart, tuff som Neil Armstrong när han sätter ner foten på månen. Både Tarantula och Dylans sånger rör sig i vardagliga sjabbiga miljöer med vinddrivna gestalter men hela tiden finns tuffheten där i den sjungande/berättande rösten, tuffheten som bär stämningen, tuffheten som skapar auran runt konstverket.

Rikedomen – boken är alldeles proppfull med material, med originella bilder, vändningar, paradoxer, de hundra sidorna är som ett ymnighetshorn, innehåller hur mycket som helst, det tar aldrig slut. Man kan slå upp boken var som helst och läsa tre rader – och man får garanterat en originell poetisk formulering att tampas med.

Det allra mest fascinerande att begrunda är att Tarantula med sitt totala kaos utgör starten på Dylans flera decennier långa forskningsresa efter icke-kaos, efter sanningar och meningar i livet.

Peter Glas

Boken finns att köpa t ex på Adlibris och Bokus.