Om etniska fördomar

Min Jin Lees roman Pachinko handlar om en koreansk släkts exiltillvaro i Japan under perioden 1910-1989.

Om en del svenskar i dagens Sverige anklagas för att vara långsamma med att acceptera nysvenskar som fullödiga medborgare så är det ingenting av den bild av Japan som tecknas i den här boken.  Här kan man vara fjärde generationen invandrare utan att accepteras som japan. Det räcker alltså inte att vara född i Japan, klä sig som Japan, se ut som en japan, prata perfekt japanska, vara gift med en japan, bara misstanken att man har koreanskt påbrå räcker för att man ska räknas som andra klassens medborgare. En smutsig korean som inte går att lita på.

Pachinko är ett automatspel, ett mellanting mellan flipper och enarmad bandit, som är ett mycket populärt spel i Japan och som många har förlorat sina surt förvärvade pengar på.  I boken är ägandet av en pachinkohall ett av få sätt för koreaner att bli rika i det japanska samhället, men knappast att komma upp sig på ett accepterat sätt. Pachinko är förknippat med maffian och smutsiga pengar. Det spelar ingen roll hur rik man blir på detta ägande. En korean är och förblir en korean.

I Lees roman får vi möta fyra generationer av en exilfamilj vars liv på ett eller annat sätt kretsar kring dessa panchinkohallar och kampen för de unga för att tvätta bort sitt ursprung.

Boken är en svidande uppgörelse med den japanska samhällets syn på integration, särskilt dess känsliga förhållande till Korea som i bokens inledning hålls ockuperat av den kejserliga armén.

Romanen har nominerats till Årets Bok.

 

Vem har skrivit boken?

Det tog inte lång tid när jag läste Lydia Sandgrens Augustprisvinnande roman Samlade verk innan jag övertygades om att hon inte är författare till den. Vilken märklig upptäckt. Litterära händelser först i Sverige med att avslöja bluffen!?

Romanen handlar om den splittrade familjen Berg och kretsar kring bokförläggaren Martin, hans försvunna fru Cecilia, deras dotter Rakel, sonen Elis och familjevännen, den uppburne konstnären Gustav Becker. Jag tänker som en detektiv när jag läser den. Det manliga perspektivet dominerar boken, så pass mycket att det blir tydligt att den har skrivits av en man. En medelålders man, kommer jag fram till när jag funderar över språk och motivval. Varför skulle en 33-årig kvinnlig psykolog ha detta intresse för männens festande och diskussioner i universitetsvärlden på 80-talet? Vad är det som är så intressant med männens framtidsdrömmar med utgångspunkt i den tidens kulturscen, den tidens kulturtidskrifter, den tidens böcker och tv-program.

Med tanke på de filosofihistoriska referenser som används i berättelsen ser jag framför mig att den verklige författaren till årets Augustprisvinnande roman har sin utbildningsmässiga bakgrund i filosofi- och litteraturstudier på åttiotalet. Jag ställer mig frågan: Varför skulle en 33-årig psykolog hämta så många referenser och uppslag från framför allt filosofins värld? Varför inte från hennes egen utbildning som psykolog? Av psykologins hjältar är det nästan bara Freud som får några bisatser. Varför skulle en 33-årig psykolog fundera så mycket på en medelålders man som likt förläggare Berg skriver och skriver, men aldrig får sätta slutpunkt för ett projekt, om man inte är just en man som har ägnat en massa år åt skrivande, men inte riktigt hittat målet. Jag ser tydligt framför mig att den som skrivit den här romanen är en man på plus 55 år. Han har studerat filosofi och litteraturvetenskap 1980-talet, inte psykologi på 2000-talet.

Jag älskar pseudonymer och skulle därför inte bli upprörd om jag har rätt. Tvärtom, jag skulle skratta gott. Men efter att ha sett en intervju med Lydia Sandgren på TV måste jag helt enkelt kapitulera. Så skicklig skådespelerska kan väl ingen vara? Jag får i stället ta av mig hatten och buga. Det är ingen bluff. Referenserna är perfekt hopplockade. Boken är ett slags mästerverk, tidsfärgen fullkomligt övertygande.

Om zen och konsten att hantera sitt liv

Läsfest! Dags att sjunka ner i läsfåtöljen när Dekius Lack för minst trettionde gången låter publicera en bok. Den här gången en roman om människans existentiella sökande och zenbuddhism.

Året är 1980. Sverige har fått en ny socialtjänstlag. Ungdomsfängelser heter inte ungdomsfängelser längre. Ungdomarna ska i stället vårdas under ”hemliknande” förhållanden i speciella ungdomshem. Men mycket är sig likt från förr. Samma lokaler, samma personal och taggtråden sitter kvar på murarna som en påminnelse. Den enda skillnaden är att man enklare kan få föräldrar att frivilligt gå med på att låta sina besvärliga tonåringar byta ”hem” för en tid.

Conny som är fjorton år hamnar på ett särskilt dysfunktionellt ungdomshem för att hans föräldrar låtit sig övertalas av socialen. Hans föräldrar som passar på att åka till Japan för att genom zenbuddhismen finna sig själva. Hemma i Sverige tvingas deras son ta fighten med alla värstingar på boendet. Conny är ensam och utlämnad, men vägrar ge upp. Vad föräldrarna inte förstår är att det är pojken som är den sanne zenbuddhisten.

Ovanligt att en präst och en socialarbetare för en gångs skull kan få vara hjältar. Det är också en ovanlig form av introspektion för att vara en modern svensk roman. Normalt är huvudkaraktärerna uppfyllda av sig själva, sin ångest, sin dåliga självkänsla. Här befolkas romanen i stället av personer som ställer de riktigt stora frågorna.

Köp boken t ex på Bokus eller Adlibris.

Jana Kippos öden och äventyr

Karin Smirnoff har skrivit tre delar om Jana Kippo: Jag for ner till bror, Vi for upp med mor, Sen for jag hem. Den norrländska landsbygden skildras med en smärtsam röra av smuts, kyla, dödande, självmord, incest, galenskap, otrohet och bottenlösa svek. Definitivt inget för  Västerbottens turistförening men otroligt spännande och intressant.

Första delen Jag for ner till bror, som är författarens debutbok, nominerades till Augustpriset 2018. Boksviten inleds med att Jana Kippo åker till sin tvillingbror i norrländska inlandet. En håla som Gud sällan har tid med. Brodern är alkoholiserad och på väg att bryta ihop, inte blir det bättre av att hon får ihop den med mannen i granngården som också är på väg att gå under och att hon tar jobb i hemtjänsten bara för att få möta ett självmord och efter det sin svårt cancersjuka väninna från skoltiden. Och det är ändå bara början på allt som ramlar över henne. Jana är ingen superhjälte, men hon kavlar upp ärmarna och strävar på. Någonstans där framme måste ljuset finnas.

Tredje delen Sen for jag hem utkommer i pocket nu i dagarna. Det ryktas om en fjärde del. Litterära händelser följer sviten med spänning.

Röda rummets fortsatta rallarsvingar

Strindbergs Röda rummet från 1879 kallas Sveriges första moderna roman. Den har en spännande historia – inte minst typografiskt – som berättas i den Augustnominerade boken Strindbergs lilla röda: boken om boken och typerna.

Köp den t ex på Bokus eller Adlibris.

Röda rummet utkom 1879, när Strindberg var trettio år och innebar hans definitiva genombrott. Romanen är långt före sin tid. Den utdelar rallarsvingar mot samhällets orättvisor på ett sätt som aldrig förr skådats i svensk litteratur. Boken är uppkallad efter det röda rum i Berns salonger där de unga bohemerna samlades.

Röda rummet har kommit i över 150 upplagor. Den har översatts till ett trettiotal språk och blev genast ett stor succé. Numera är det Nationalutgåvans text som gäller som baseras på Strindbergs manuskript, inte på redigerade versioner. Senast i den långa raden av utgåvor är Bakhålls lyxutgåva med initierat efterord av Strindbergkännaren Björn Meidal.

Köp den t ex på Bokus eller Adlibris.

Kommunikation via flaskpost

Joar Gerhardssons debutroman Vi dricker drucket vatten är en skildring av hur natur och kultur omsluter oss alla och kräver något av oss – kräver balans och måtta, kräver medverkan. Vare sig vi vill det eller inte, vare sig vi vet om det eller inte. Inga linjära processer fungerar i längden. Allt är ett kretslopp. (Foto: Niclas Tilosius)

Flera av personerna i romanen har – eller har haft – stora kreativa ambitioner. De kämpar – eller har kämpat – för att förverkliga sina skapardrömmar. De vill så mycket. De vill prestera det stora, det nya, det geniala. Men med tiden inställer sig en annan känsla, ett beslutsamt och luttrat sinnestillstånd. En ny form av självständighet, en rör-mig-inte-autonomi, låt-mig-få-skapa-ifred, jag-är-trött-på-alla-förväntningar, jag-behöver-ingen-förståelse, jag-behöver-ingen-publik. Jag är en ö.

För det är bokstavligt talat på var sin ö de två huvudpersonerna befinner sig och därifrån kommunicerar de med varandra via flaskpost – ett sätt att samtala som i jämförelse med dagens smattrande smartphone-umgänge framstår som en närmast högtidlig gemenskapsform, ett själfullt och fridsamt utbyte av innersta tankar.

Medan Vincent utforskar sin ö, och tyvärr skadar sig allvarligt, nöjer sig Paula med att tänka tillbaka på tider som varit, på åren hon flängde runt i konstnärskretsarna i Berlin och Hamburg. Paula behöver komma underfund med vad hennes liv har handlat om, vad hon har råkat ut för, vad hon har gjort rätt och vad hon har gjort fel.

På det konkreta planet handlar romanen om Vincent, Paula, Allen och deras anhöriga och vänner, alla är mer eller mindre vinddrivna figurer. Paula är ung skådespelerska men har redan dragit sig tillbaka från scenen och skärmen. Hennes döde bror Salem var en berömd poet och hon retar sig på att hon ständigt får frågor om honom, om hur han var för dem som verkligen kände honom. Allen är en diversekonstnär som övergått från film till stillbilder. Han har författarambitioner och kämpar med ett manus. Bor i en enrumslägenhet i Neukölln i Berlin. Han äter knappt och är mycket mager. Salvatore/”Salty” är bror till Allen och bor i Hamburg med sin fru Diane. Salty får in sina pengar på att fotografera maträtter så att de ser aptitliga ut.

På det inre planet handlar romanen om något helt annat. Om sönderfall, om små skador och skavanker som leder till större skador, om obalanser som inte bringas i jämvikt utan snabbt leder till värre och värre störningar, kort sagt – det dysfunktionella problemet. Detta svårhanterliga läge som infinner sig när den livsnödvändiga gemenskapen ständigt måste framlevas med smärtan från några taggar i tassen, några taggar som aldrig verkar vilja ge med sig.

Men förhoppningarna till lösning finns, och dessa framskymtar hela tiden och föds successivt fram i denna synnerligen intressanta romans underliggande process. Personerna anstränger sig. Vardagen vrids runt runt tills det knakar och förändring sker. Och så till sist har vi något alldeles nytt att begrunda.

Tommy Terabyte

Köp boken t ex på Adlibris eller Bokus.