Mitt liv som råtta

Joyce Carol Oates är känd för sin otroliga produktivitet. Hon har skrivit åtminstone ett 70-tal romaner och ett drygt femtiotal noveller och kortromaner. Hon har även skrivit under pseudonymerna Rosamond Smith och Lauren Kelly. Litterära priser haglar över henne. Vill man läsa en otroligt spännande roman så är hennes Mitt liv som råtta inget dåligt val.

En familjetragedi som börjar med två bröder som misshandlar en oskyldig ung svart pojken så illa att han dör. Föräldrarna vägrar tro att deras barn kan göra något så hemskt. När sedan familjens yngsta dotter, trettonåriga Violet, avslöjar vad hon vet förskjuts hon och hamnar i tillvarons allra värsta odjurskäftar.

Rafflande och skickligt berättat. I den värld som Joyce Carol Otes målar upp är alla män våldsamma eller skitstövlar, eller både och. De är ovanpå det ofta stalkers och pedofiler på samma gång. Inget ont om boken, men nutidens skildring av män kan förstås bli en smula enformig.

Tillräckligt bra

Veckans blänkare: Birgit Vanderbekes nya roman Tillräckligt bra handlar om mammarollen på ett annorlunda sätt, ändå är hon alltid lika träffsäker. Med Tillräckligt bra skapar hon ännu en oförglömlig roman. Rekommenderas varmt.

Boken börjar: ”Först hade jag inget barn. Sedan fick jag ett. Bra. Bra?”

Birgit Vanderbeke, född 1956 i forna Östtyskland, numera bor hon i Frankrike. Hon har fått en lång rad litterära priser, bl a Ingeborg Bachmann-priset. På svenska finns följande böcker utgivna: Musselmiddag, Fredliga tider, Jag är så glad att jag är född, Pengarna eller livet, och nu senast Tillräckligt bra. Samtliga böcker är kortromaner förtjänstfullt översatta till svenska av Ulrika Jannert Kallenberg.

Årets bok har redan kommit!

Willy Vlautin har gjort det igen! Romanen Mörkret som faller är ännu ett mästerverk från hans penna. Den här gången handlar det om trettioåriga Lynette som snabbt behöver skaffa fram en stor summa pengar för att rädda sin familj (bestående av desillusionerad mamma och förståndshandikappad storebror). Handlingen utspelas under två dygn och är så spännande att det inte går att lägga boken ifrån sig.

Det här är Vlautins sjätte roman och kanske hans allra bästa, om det nu är möjligt att välja bland dessa guldkorn. En kort sammanfattning av de andra böckerna:

Sviker dig aldrig: I Sviker dig aldrig möter vi den unge Horace Hopper, till häften vit, till hälften paiuteindian, som drömmer om en karriär som proffsboxare. Han arbetar på en ranch i Tonopah, Nevada, några timmar norr om Las Vegas. På ranchen föder man främst upp får, långt ute i det ödsliga, karga landskapet. Horace har blivit något av en högerhand åt ranchägaren Eldon Reese, men nu har han tröttnat på farmarlivet. Han vill ut i världen. Hans fullkomligt orealistiska dröm är att blir världsmästare i lättviktsboxning. Eldon förklarar för honom att om han stannar på ranchen kommer han en dag att få ärva den, men Horace lyssnar inte på det örat. Han har bestämt sig för att försöka förverkliga sin dröm och ger sig iväg till sin första match…

De fria: Får man tro nationalsången är USA de frias land – the land of the free. Läser man Willy Vlautin får man en fördjupad bild och man får anledning att fundera, flera extravarv, över hur det står till med den så vackert besjungna amerikanska friheten. I USA befinner sig vanligt folks ekonomiska trygghet numera mycket nära nollstrecket. Många har dubbeljobb men ligger ändå efter med både hyran och sjukhusräkningarna. De kan när som helst få sparken. Självklart har de inte råd med utbildning, varken åt sig själva eller sina barn. Det här låter som om romanen skulle jämra sig över eländets elände. Det gör den absolut inte. Och det beror på att Willy Vlautin kan se människorna i allt det här. Han ser individerna. De på djupet intressanta personerna. Han berättar om unika öden och det han berättar är så oerhört insiktsfullt, så upplysande, så gripande.

Lean on Pete: Huvudpersonen i Lean on Pete heter Charley Thompson. Han flyttar från stad till stad tillsammans med sin diversearbetande pappa. Sin mamma har han aldrig träffat. Pappan tillhör inte precis Guds fogligaste lamm. Ofta lämnar han Charley vind för våg flera dygn i sträck utan att ens ha försett honom med tjugo dollar till mat. Ska Charley klara sig måste han uppöva ett mästerskap i konsten att obemärkt stjäla färdiglagade maträtter i snabbköp. Pappans trashiga flickvänner – de avlöser varandra med någon månads mellanrum – verkar ytterst sällan fundera över hur Charley har det – så lyxen att ha familjeband, att ha ett socialt skyddsnät har Charley helt enkelt aldrig upplevt. Pappan har dessutom en repetitiv förmåga att komma på kant med folk – det är förklaringen till att de ständigt måste flytta. Charleys skolgång har på så vis blivit ordentligt upphackad, rentav kaotisk. Flyttandet har också medfört att han inte har en enda kompis. Charley får ett sorts jobb på en hästkapplöpningsbana. Först gäller det bara att mocka hästskit. Det är galopphästen Lean on Pete han sköter om. Men galoppsporten rymmer en hel del ljusskygga göromål som Charley obevekligt dras in i.

Willy Vlautin: Norrut. ”Willy Vlautin är en av de starkaste rösterna i nutida amerikansk litteratur, kanske den starkaste. Hans prosa är ren, klar, enkel, brutal, vacker, fylld av empati med de kantstötta karaktärer som försöker bygga sina liv på sand under en svart sol. Och musiken! Jag har skrivit mina fyra senaste romaner till Richmond Fontaine i bakgrunden, i förgrunden. I rest my case”, skriver Åke Edwardson på bokens baksida. Willy Vlautins gripande roman Norrut – berättelsen om 22-åriga servitrisen Allison – valdes av George Pelecanos i The Guardian till decenniets bästa roman.

Willy Vlautin: Motellivet. Romanen Motellivet handlar om två bröder – Frank och Jerry Lee Flannigan – som försöker göra det bästa av en till synes hopplös situation på samhällets absoluta botten. Det verkar till att börja med som om allting går dem emot, men hoppet är dess bättre det sista som överger människan… Motellivet har blivit en oerhört varm och livsnära berättelse, hoppfull och kärleksfull mitt i den bedrövliga misär den skildrar. ”En blivande klassiker” enligt flera kritiker, som redan jämför Willy Vlautin med John Steinbeck, Raymond Carver, Ernest Hemingway och andra storheter. Romanen har filmatiserats med Emile Hirsch, Dakota Fanning och Kris Kristofferson i rollerna.

Om etniska fördomar

Min Jin Lees roman Pachinko handlar om en koreansk släkts exiltillvaro i Japan under perioden 1910-1989.

Om en del svenskar i dagens Sverige anklagas för att vara långsamma med att acceptera nysvenskar som fullödiga medborgare så är det ingenting av den bild av Japan som tecknas i den här boken.  Här kan man vara fjärde generationen invandrare utan att accepteras som japan. Det räcker alltså inte att vara född i Japan, klä sig som Japan, se ut som en japan, prata perfekt japanska, vara gift med en japan, bara misstanken att man har koreanskt påbrå räcker för att man ska räknas som andra klassens medborgare. En smutsig korean som inte går att lita på.

Pachinko är ett automatspel, ett mellanting mellan flipper och enarmad bandit, som är ett mycket populärt spel i Japan och som många har förlorat sina surt förvärvade pengar på.  I boken är ägandet av en pachinkohall ett av få sätt för koreaner att bli rika i det japanska samhället, men knappast att komma upp sig på ett accepterat sätt. Pachinko är förknippat med maffian och smutsiga pengar. Det spelar ingen roll hur rik man blir på detta ägande. En korean är och förblir en korean.

I Lees roman får vi möta fyra generationer av en exilfamilj vars liv på ett eller annat sätt kretsar kring dessa panchinkohallar och kampen för de unga för att tvätta bort sitt ursprung.

Boken är en svidande uppgörelse med den japanska samhällets syn på integration, särskilt dess känsliga förhållande till Korea som i bokens inledning hålls ockuperat av den kejserliga armén.

Romanen har nominerats till Årets Bok.

 

Vem har skrivit boken?

Det tog inte lång tid när jag läste Lydia Sandgrens Augustprisvinnande roman Samlade verk innan jag övertygades om att hon inte är författare till den. Vilken märklig upptäckt. Litterära händelser först i Sverige med att avslöja bluffen!?

Romanen handlar om den splittrade familjen Berg och kretsar kring bokförläggaren Martin, hans försvunna fru Cecilia, deras dotter Rakel, sonen Elis och familjevännen, den uppburne konstnären Gustav Becker. Jag tänker som en detektiv när jag läser den. Det manliga perspektivet dominerar boken, så pass mycket att det blir tydligt att den har skrivits av en man. En medelålders man, kommer jag fram till när jag funderar över språk och motivval. Varför skulle en 33-årig kvinnlig psykolog ha detta intresse för männens festande och diskussioner i universitetsvärlden på 80-talet? Vad är det som är så intressant med männens framtidsdrömmar med utgångspunkt i den tidens kulturscen, den tidens kulturtidskrifter, den tidens böcker och tv-program.

Med tanke på de filosofihistoriska referenser som används i berättelsen ser jag framför mig att den verklige författaren till årets Augustprisvinnande roman har sin utbildningsmässiga bakgrund i filosofi- och litteraturstudier på åttiotalet. Jag ställer mig frågan: Varför skulle en 33-årig psykolog hämta så många referenser och uppslag från framför allt filosofins värld? Varför inte från hennes egen utbildning som psykolog? Av psykologins hjältar är det nästan bara Freud som får några bisatser. Varför skulle en 33-årig psykolog fundera så mycket på en medelålders man som likt förläggare Berg skriver och skriver, men aldrig får sätta slutpunkt för ett projekt, om man inte är just en man som har ägnat en massa år åt skrivande, men inte riktigt hittat målet. Jag ser tydligt framför mig att den som skrivit den här romanen är en man på plus 55 år. Han har studerat filosofi och litteraturvetenskap 1980-talet, inte psykologi på 2000-talet.

Jag älskar pseudonymer och skulle därför inte bli upprörd om jag har rätt. Tvärtom, jag skulle skratta gott. Men efter att ha sett en intervju med Lydia Sandgren på TV måste jag helt enkelt kapitulera. Så skicklig skådespelerska kan väl ingen vara? Jag får i stället ta av mig hatten och buga. Det är ingen bluff. Referenserna är perfekt hopplockade. Boken är ett slags mästerverk, tidsfärgen fullkomligt övertygande.

Om zen och konsten att hantera sitt liv

Läsfest! Dags att sjunka ner i läsfåtöljen när Dekius Lack för minst trettionde gången låter publicera en bok. Den här gången en roman om människans existentiella sökande och zenbuddhism.

Året är 1980. Sverige har fått en ny socialtjänstlag. Ungdomsfängelser heter inte ungdomsfängelser längre. Ungdomarna ska i stället vårdas under ”hemliknande” förhållanden i speciella ungdomshem. Men mycket är sig likt från förr. Samma lokaler, samma personal och taggtråden sitter kvar på murarna som en påminnelse. Den enda skillnaden är att man enklare kan få föräldrar att frivilligt gå med på att låta sina besvärliga tonåringar byta ”hem” för en tid.

Conny som är fjorton år hamnar på ett särskilt dysfunktionellt ungdomshem för att hans föräldrar låtit sig övertalas av socialen. Hans föräldrar som passar på att åka till Japan för att genom zenbuddhismen finna sig själva. Hemma i Sverige tvingas deras son ta fighten med alla värstingar på boendet. Conny är ensam och utlämnad, men vägrar ge upp. Vad föräldrarna inte förstår är att det är pojken som är den sanne zenbuddhisten.

Ovanligt att en präst och en socialarbetare för en gångs skull kan få vara hjältar. Det är också en ovanlig form av introspektion för att vara en modern svensk roman. Normalt är huvudkaraktärerna uppfyllda av sig själva, sin ångest, sin dåliga självkänsla. Här befolkas romanen i stället av personer som ställer de riktigt stora frågorna.

Köp boken t ex på Bokus eller Adlibris.

Jana Kippos öden och äventyr

Karin Smirnoff har skrivit tre delar om Jana Kippo: Jag for ner till bror, Vi for upp med mor, Sen for jag hem. Den norrländska landsbygden skildras med en smärtsam röra av smuts, kyla, dödande, självmord, incest, galenskap, otrohet och bottenlösa svek. Definitivt inget för  Västerbottens turistförening men otroligt spännande och intressant.

Första delen Jag for ner till bror, som är författarens debutbok, nominerades till Augustpriset 2018. Boksviten inleds med att Jana Kippo åker till sin tvillingbror i norrländska inlandet. En håla som Gud sällan har tid med. Brodern är alkoholiserad och på väg att bryta ihop, inte blir det bättre av att hon får ihop den med mannen i granngården som också är på väg att gå under och att hon tar jobb i hemtjänsten bara för att få möta ett självmord och efter det sin svårt cancersjuka väninna från skoltiden. Och det är ändå bara början på allt som ramlar över henne. Jana är ingen superhjälte, men hon kavlar upp ärmarna och strävar på. Någonstans där framme måste ljuset finnas.

Tredje delen Sen for jag hem utkommer i pocket nu i dagarna. Det ryktas om en fjärde del. Litterära händelser följer sviten med spänning.

Röda rummets fortsatta rallarsvingar

Strindbergs Röda rummet från 1879 kallas Sveriges första moderna roman. Den har en spännande historia – inte minst typografiskt – som berättas i den Augustnominerade boken Strindbergs lilla röda: boken om boken och typerna.

Köp den t ex på Bokus eller Adlibris.

Röda rummet utkom 1879, när Strindberg var trettio år och innebar hans definitiva genombrott. Romanen är långt före sin tid. Den utdelar rallarsvingar mot samhällets orättvisor på ett sätt som aldrig förr skådats i svensk litteratur. Boken är uppkallad efter det röda rum i Berns salonger där de unga bohemerna samlades.

Röda rummet har kommit i över 150 upplagor. Den har översatts till ett trettiotal språk och blev genast ett stor succé. Numera är det Nationalutgåvans text som gäller som baseras på Strindbergs manuskript, inte på redigerade versioner. Senast i den långa raden av utgåvor är Bakhålls lyxutgåva med initierat efterord av Strindbergkännaren Björn Meidal.

Köp den t ex på Bokus eller Adlibris.