Jag är en snobb… ser svenska filmer… dricker whisky à gogo…


Boris Vian levde det jazziga pariserlivet på 1950-talet, skrev kultromaner som Dagarnas skum och Hjärtkniparen och hade stora framgångar med visor som Le déserteur och Je suis snob. Lars Forssell berättar dråpligt om sitt besök hos Vian i boken Vänner.

I visan Je suis snob (Jag är en snobb) raljerar Vian över sin tids hipstertyp, en figur i det parisiska 50-talsvimlet – snobben som är så mån om att vara inne, som går på bio och ser svenska filmer (”J´vais au cinéma voir des films suédois”)  och sen går till baren och dricker ”whisky à gogo”, han har italiensk slips och en liten näsduk i bröstfickan och varje tisdag går han på snobbparty och äter camembert med tesked och när han dör vill han ha en svepning från Dior.

Lars Forssell berättar i boken Vänner om hur han söker upp Vian i Paris när denne bor i ett litet krypin högt uppe i det hus som varit det gamla nöjespalatset Moulin Rouge, beläget på bigatan Cité Veron nära det nya Moulin Rouge. Forssell och Carl-Fredrik Reuterswärd tar sig upp för en bred trappa i mörkret, så långt det går, och sedan uppför ytterligare en trappa, en smal knirkande trätrappa och när Vians dörr slår upp väller ett moln av stinkande rök ut.

Forssell och Reuterswärd tar fram sina näsdukar och täcker mun och näsa och pressar sig in. Det är Vian som inte fått fason på den kamin han själv just har konstruerat. Han bjuder på whisky och de samtalar med svidande, rinnande ögon. Vian berättar om sina knep som författare, att börja med vad som helst, t ex en kamin, och sedan improvisera sig vidare. Forssell ber om tillstånd att få översätta Le déserteur till svenska och Vian erbjuder sig på fläcken att sälja de skandinaviska rättigheterna till Forssell för ”- han tänker efter länge – en centime”.

Forssell träffade Vian ännu några gånger och iakttog hur han mot slutet av sitt liv blev som ”en skugga,  en genomskinlighet, en gestalt av glas överklädd med stram tunn vit hud”. Vian hade svagt hjärta. Läkaren hade förbjudit honom att fortsätta med trumpetspelandet. Skulle han blåsa ett enda c till skulle han falla död ner, hette det. Vian dog 1959, helt plötsligt i en biofåtölj under förhandsvisningen av filmatiseringen av hans roman Jag ska spotta på era gravar. Han blev bara 39 år.

Forssells bok Vänner kan hittas på antikvariat, eller på nätet hos t ex på Antikvariat.net eller Bokbörsen.

Peter Glas

 

 

 

Dylans roman fortsätter att förbrylla

Örjan Gerhardsson – Tarantulas förläggare och under pseudonymen Peter Glas även författare till bokens efterord – menar att detta mycket omdiskuterade Dylanverk har sin främsta styrka i att det alltjämt fortsätter att förbrylla sina läsare – lika mycket idag som när boken skrevs.

Bob Dylans roman Tarantula är ett mästerverk på så många vis:

Originaliteten – boken liknar inget annat. Inte Joyce – Joyces verk är som disciplinerade korsordskonstruktioner i jämförelse med Dylans intuitiva skapelse. Och inte absurdisterna, inte Beckett, inte Ionesco, inte Camus – de är alla ångesttyngda nihilister i jämförelse med den i grunden hoppfulle Dylan. Och inte andra utforskare av sina generationers själar som Salinger, Kerouac, Pirsig, Pynchon – de är alla strama och strukturerade i jämförelse med Dylan. Dylans beskrivning av tillvaron som kaos utgör just det spontana kaotiska flöde som det vill berätta om, i just de färger och med de klanger som Dylan vill få fram.

Klichéfriheten – det finns inte en enda kliché, inte en enda sliten fras i hela boken, varenda mening känns ny, innehåller en överraskning, och mer än så, till Dylans flödande genialitet hör att han ofta bjuder på FLERA överraskningar i en mening. Inte: ”en abraham lincoln-tavla faller ner från väggen”, utan: ”en abraham lincoln-tavla faller ner från taket”. Det är mycket lyckat, det får läsaren att rycka till och läsa meningen en gång till och verkligen se händelsen.

Tuffheten – till Dylans geni hör att han kan konsten att alltid uttrycka sig tufft, till och med när han skildrar uppsluppna saker, till och med när hans gestalter tumlar runt som i en fars. Den berättande rösten låter ändå 100 % tuff, tuff som Humphrey Bogart, tuff som Neil Armstrong när han sätter ner foten på månen. Både Tarantula och Dylans sånger rör sig i vardagliga sjabbiga miljöer med vinddrivna gestalter men hela tiden finns tuffheten där i den sjungande/berättande rösten, tuffheten som bär stämningen, tuffheten som skapar auran runt konstverket.

Rikedomen – boken är alldeles proppfull med material, med originella bilder, vändningar, paradoxer, de hundra sidorna är som ett ymnighetshorn, innehåller hur mycket som helst, det tar aldrig slut. Man kan slå upp boken var som helst och läsa tre rader – och man får garanterat en originell poetisk formulering att tampas med.

Det allra mest fascinerande att begrunda är att Tarantula med sitt totala kaos utgör starten på Dylans flera decennier långa forskningsresa efter icke-kaos, efter sanningar och meningar i livet.

Peter Glas

Flannery O’Connor läser ur ”A Good Man Is Hard to Find” (1959)

Flannery O’Connor dog redan som 39-åring (1964). Hennes produktion är inte större än två romaner och två novellsamlingar, ändå räknas hon som en av USAs viktigaste författare. Hennes berättelser får ofta genrebeteckningar som ”grotesque” och ”noir” – snälla berättelser som slutar i brutalaste våld.

Dagens ljudtips är hämtat från hennes bok A Good Man Is Hard to Find (En bra karl är svårt att finna). Hon läser själv.

Novellen finns översatt till svenska i en novellsamling med samma namn. Nyöversättning av Ida Jonsson. Den håller för övrigt på att filmatiseras. Ed Richardson, en av grundarna till Atlanta Metro Studios, och författaren Benedict Fitzgerald skriver för fullt på ett filmmanus.

Nya Blade Runner-filmen snart på svensk bio

Som tidigare meddelats på Litterära händelser får succéfilmen Blade Runner från 1982 äntligen en uppföljare – Blade Runner 2049. Filmen går upp på svenska biografer 6 oktober. Regissör Denis Villeneuve och med Harrison Ford, Ryan Gosling, Ana de Armas i några av rollerna.

Blade Runner är bra, men boken är bättre. Missa inte Philip K Dicks förlaga. Romanen Blade Runner räknas som ett av science fiction-litteraturens största mästerverk. Den skrevs 1966 och Philip K Dick valde att förlägga handlingen i framtiden, dryga 25 år framåt i tiden. Boken utspelar sig med andra ord 1992, och det ger en kick bara det – när vi nu läser boken kan vi fascineras av att vi sitter inne med vetskapen att världen av år 1992 inte blev riktigt den värld som romanen skildrar och vi kan fundera över vad det kan bero på. Intressant är att romanen fortfarande känns som en framtidsskildring, och vem vet, det kanske inte dröjer så lång tid förrän vi är där.

Boken är lika känd för sin unika fascinerande stämning som för sina intressanta känsligt tecknade personligheter, i första hand Rick Deckard och John Isidore. Men också för de underligt mänskliga androiderna, t ex Rachael, som uppvisar så mänskliga och nyanserade personlighetsdrag att vi tvingas fråga oss själva vad som egentligen menas med att vara människa.

Ester Blenda Nordström i Sibirien

EBN_flyerI dagarna utkommer fjärde volymen i nyutgivningen av Ester Blenda Nordströms böcker: Byn i vulkanens skugga. Den här gången handlar det om Ester Blendas vistelse i den lilla byn Kamtjatka i Sibirien. Hon berättar om sina två år i mitten av 1920-talet i ett litet fattigt sibiriskt samhälle, i vulkanen Kljutjevskajas skugga.

Ester Blenda Nordström skrev i Svenska Dagbladet 1911–1917 under signaturen Bansai. Hon gav ut en lång rad böcker och var en av 10- och 20-talets få svenska storsäljande författare. Hon glömdes nästan helt bort tills nyutgivningen av hennes böcker startade hundra år senare. 2012 när En piga bland pigor återutgavs jublade en enig kritikerkår över Sveriges första Wallraff-reportage:

”En klockren femma!” Yukiko Duke, Gomorron Sverige

”Jag är förälskad i Ester Blenda!” Fredrik Sjöberg, Svenska Dagbladet

”Jag blir upprymd av att läsa En piga bland pigor” Anneli Jordahl, Aftonbladet

”En milstolpe i Svensk journalistik!” Emila Söelund, Ystad Allehanda

”Fascinerande läsning!” Anna Larsdotter, Populär Historia

”En piga bland pigor är en unik inblick i en annan tid!” Roger Bengtsson, IKON 1931

”Ett sagolikt litet historiedokument!” Dagens ETC

”En lysande klassiker!” Dag Sandahl, Östran

”Otroligt bra!” C G Karlsson, Go’kväll

”Årets bok!” Eva Wahlström, Borås Tidning

År 2013 var det dags för uppföljaren Kåtornas folk, som handlar om när Ester Blenda tar jobb som samelärare och får känna på det mycket hårda livet i den karga fjällvärlden.

”En helt fantastisk ögonvittnesskildring.” Ulla W Samuelsson, Ljusnan

”Ester Blenda Nordström skåpar till och med ut de flesta i det skönlitterära författarskrået. Hennes prosa är en njutning.” Anneli Jordahl, Aftonbladet

”Kåtornas folk är en otroligt underhållande folklivsskildring.” Maria Vedin, NSD

”Kåtornas folk är både socialreportage och kärvt romantisk vildmarksprosa.” Fredrik Sjöberg, SVD

”Kåtornas folk är en stark bok om ett okuvligt folk.” Yvonne Gröning, Dala-Demokraten

”Den fängslande berättelsen om Kåtornas folk rekommenderas!” Johan Källs, Södra Dalarnes tidning

”Hon lever kvinnokampen och tillämpar den i ämnesval och sätt att skildra relationer i sitt skrivande.” Eva-Lotta Hultén, Göteborgs-Posten

”Föredömligt skrivet av denna pionjär för det goda reportaget” Lisbeth Antonsson, Östgöta Correspondenten

”Spännande och lättläst!” Ingalill Mosander, Aftonbladet

”Vilken njutning det är att läsa Ester Blenda Nordström! Johan Erlandsson, Kommunalarbetaren

Året efter var det dags för boken Amerikanskt och Ester Blenda Nordströms legendariska reseskildring från 1923.

Ovanligt välskrivna och kloka reportage om livet och samhället i Amerika… Att sedan bli påmind om en stark begåvad kvinna är alltid en stor inspiration.” Cecilia Persson, BTJ

”En lika modig som rolig bok!” Bella Stenberg, Göteborgs Posten

”Motsatsen till stillastående, men inte desto mindre rik på insikter!” Elise Karlsson, SvD

”En tidsresa tillbaka till ett tidigt 1900-tal som, tack vare ett fantastiskt språk och en underhållande stil, känns väldigt nära!” Malin Magnusson, Tidningen Kulturen

”Ett vindlande läsäventyr… Fängslande!” Lisbeth Antonsson, Östgöta Correspondenten

”Legendarisk reseskildring” Johan Källs, Mora Tidning

”En samtida beskrev henne som ‘ett jävla solsken’. Hundra år senare kan man konstatera att de satans strålarna fortfarande tränger igenom texten och bländar läsaren.” Rasmus Landström, Arbetet

Missa inte heller dokumentärfilmen om Ester Blenda, den finns just nu på SVT Play.

Böckerna finns att köpa t ex på Adlibris och Bokus.

Konsten att läsa Tarantula

orjan_gerhardsson_aka_peter_glas

Dylans roman Tarantula har rykte om sig att vara svår att läsa, svår att begripa sig på. Inget kan vara mer felaktigt. Boken är rena läsfesten och den går rätt in i hjärnan och hjärtat – bara man har kommit på knepet, bara man lärt sig Konsten att läsa Tarantula.

Vad handlar t ex första kapitlet om?

Scenen är ett långtradarfik. Servitrisen heter Aretha, och hon är inte en dam, dvs det händer att cafégästerna nyper henne i ändan och somnar på hennes hals. Hon är jukeboxdrottning, hon sjunger, hon sjunger schlagers. In på cafét kommer den ena udda gästen efter den andra, alla har smeknamn och vill vara någon annan än de är: han som kallas censorn vill vara en berömd soldat, han som kallas senatorn vill vara Bing Crosby, han som kallas den barmhärtige samariten vill vara artist osv. Samtalen vid caféborden är virriga och stolliga, ”tjockskallarna berömmer varandras styrka & grälar om finnar & deklamerar almanackor & pekar på varandras klädesplagg”, dvs det är vanligt vardagsprat. Över hela scenen vilar en typisk dylansk ”everything is broken”-stämning, dvs ingenting är självklart och pålitligt, ingenting är enkelt, inget är vad det synes vara, bakom samhällets påstått sunda strukturer hittar man slug korruption eller bara vanlig girighet eller rent kaos, ”krig orsakas av pengar & girighet & välgörenhetsorganisationer”, och ”hemmafrun är inte hemma. hon kandiderar till kongressen” – dvs det är inte bara samhällets höjdare som är korrupta, för samhällets höjdare rekryteras från det vanliga folket och alla är lika goda kålsupare. Det vill säga: allt är kaos.

Detta kaos är, tror jag, huvudmotivet i Tarantula. Och detta kaos är också huvudmotivet i Dylans sånger från denna period, från 1965-66. Om boken Tarantula vore ett album med Dylansånger skulle kapitlen påminna om alltifrån sången Subterranean Homesick Blues med sin hetsiga kaosbeskrivning, ”Johnny’s in the basement, fixing up the medicine, I’m on the pavement, thinking about the government…” till sången Visions of Johanna med sin dröjande känsla av att allt är över, allt är utom räckhåll, känslan av trött vila i uppgivenhetens kaos, ”We sit here stranded…”

Dylan upptäckte detta kaos och skildrade det och tillförde ytterligare en viktig dimension: ”I accept chaos, I am not sure whether it accepts me.”

Just accepterandet av kaos är det allra mest originella i sammanhanget, det ställer Dylan långt från andra banbrytande författare under 1900-talet, t ex absurdisterna, Beckett, Camus, vilka alla upplever kaos och meningslöshet som fruktansvärda problem. Istället beskriver Dylan tillvarons kaos med samma amerikanska värme som t ex Whitman och Kerouac beskriver den fungerande världen med.

Alla dessa vinddrivna och misslyckade figurer som Dylans sånger handlar om, alla dessa offer för kaos, skildras med varm känsla, nästan med ömhet. Figurerna kan vara elaka och simpla och kriminella, men eftersom de ingår i kaos, och Dylan accepterar kaos, blir de disharmoniska dragen hos gestalterna harmonierade. Kaos borde vara oharmoniskt, vad Dylan av 1965-66 gör är att han harmonierar kaos. Han finner sig i det. Allting är lumpet, trasigt, svekfullt, kaotiskt, men ändå OK. Det ordnar sig-reflexen står över kaossmärtan. Människan som varelse är OK, trots att hon är placerad i ett kaos, för Dylan känner trots kaos i grunden en förtröstan: ”If I don’t make it, you know my baby will”. Och: ”It’s alright, Ma, (I’m only bleeding)”.

Kerouac kallade sitt sätt att skriva för ”spontaneous prose” och det finns vissa likheter mellan Dylan av 1965-66 och Kerouac. Dylans verk från denna tid (det gäller både Tarantula och sångerna) är som ett flöde, en fors, ”my conscience explodes”. Notera interpunktionen i Tarantula: versaler undviks och meningarna binds samman med ”&” istället för punkter och ”och” – för att skynda på flödet. I Klas Burling-intervjun kallar Dylan sina sånger från denna tid ”mathematical” – vilket påminner om Kerouacs term ”spontaneous prose” – dvs sångerna är som en rak notering av det kaos Dylan upplever, metoden är straight notation. Dylan av 1965-66 är en strikt iakttagare av kaos och hans sånger är hans ”matematiska” protokoll från hans observation. (Kerouac å sin sida använder inte sin snabba flödande stil till att skildra kaos. Kerouac försöker snarare beskriva ordning, livets egen ordning, kosmos.)

Vad ser vi för inslag i den beskrivning av kaos som Dylan gör i Tarantula?

1) Begreppet identitet är i upplösning.
Alla har smeknamn, öknamn, alias. Dylan själv hade bytt namn från Zimmerman till Dylan några år tidigare, alltså inte bara tagit sig ett artistnamn utan verkligen bytt namn, juridiskt. Och identiteterna är upplösta mer än bara i namnen, alla verkar vilja vara någon annan än de är, många vill vara artister, äventyrare, förmögna, inflytelserika. Följden blir lögner, förställning, maskspel. Både upplevelsen av identitet och personnamnet är egentligen bara flyktiga tillfälligheter. Phombus Pucker (s. 57) ägnar timme efter timme åt att skriva sitt namn i sanden, tills både namnet och han själv sköljs ut i havet av en våg. ”de gaulle? pinocchio? lincoln? – – – i själva verket är en och samma person” (s. 67) Och följdriktigt är att berättaren, dvs första person, inte ser någon att vända sig till – ”det är bara det att det inte finns nån Andra person” (s. 173). Till sist är kanske ”jag” och ”du” bara ohållbara abstraktioner och individens upplevelse av identitet bara en illusion, som buddhisterna menar, i slutändan finns inga skilda identiteter, utan bara helheten, enheten, varat.

2) Alla tillvarons fundamentala strukturer är i upplösning.
Verksamheterna, yrkessysselsättningarna, tidningsartiklarna, samtalsämnena är underliga och löjliga. Ett typiskt Tarantulayrke är att jobba som ”dörrhandtagsgömmare” med ”bra lön” (s. 67) eller med att ”måla pennvässare” (s. 77). Bakom makthavarnas fagra politiska ord skymtar korruption och vinning för några få, eller bara vanlig allmänmänsklig girighet. Kung Midas sätter upp Jesusaffischer på Highway 61 (s. 115), dvs den amerikanska totala köpenskapen innebär profit och religion och teknologi i samverkan i full fart. Samhället (alltså det vi uppfattar som icke-kaos) skapar självt kaos – individerna försöker sköta sina liv vettigt, men samhällets regler och strukturer gör att individerna inte kan styra sina liv utan står maktlösa, ”twenty years of schoolin’ and they put you on the day shift”, ”they’ll stone ya when you’re trying to…” Och tillvarons relativitet och språkets blir ett och detsamma. ”schhhhh, ni väcker min Inga-husdjur-skylt” (s. 147) Och: ”gungstol & vattenmelon är samma ord fast med olika bokstäver” (s. 171).

Tarantula blir inte svårläst längre när man har insett att den handlar om detta, om kaos, att det är en poetisk beskrivning av vår okontrollerbara värld, en sång om oförutsägbarheten i livet, om att all kontroll över tillvaron och all begriplighet, all insikt i livets sammanhang är närapå omöjlig.

Och vad jag vill ha sagt med detta efterord har Dylan redan föregripit på s. 51: ”hjälp dom som inte kan förstå att inte förstå”, dvs att begripa att livet är obegripligt och att poängen med Tarantula är just denna obegriplighet. Och på s. 167: ”det finns helt enkelt inget jag kan ge dej annat än ett helt enkelt.”

Läs t ex kapitlet ”Sand i filmstjärnans mun” – här finns hela Dylans 1965-66-kaos i sammanfattning: Det handlar om mannen Helt Enkelt, alltså vem av oss som helst, som vaknar och upptäcker att ”va” står klottrat i hans trädgård, dvs frågan om tillvarons mening kommer plötsligt in i hans liv. Han tvättar sig i äggröra och stoppar glasögonen i kalsongerna – så ter sig våra vardagsgöromål när man öppnat sig för tanken att tillvaron är kaotisk. Vi utför en väldig massa rutinhandlingar varje dag, dricker kaffe, läser tidningen osv, utan att reflektera över om detta ingår i en nödvändig struktur eller om det är godtyckliga handlingar, vi ifrågasätter inte, vi ser inte. I själva verket är alla vardagens inslag, och just begreppet vardag, en illusion av ordning, ett påhitt, i en tillvaro som egentligen saknar ordning. En folkräknare knackar på Helt Enkelts dörr och hans dagorder är uppspikad på brevlådan, dvs det omgivande samhället gör sig påmint med dagens plikter. Det som gäller för Helt Enkelt idag är ”en liter mjuk frihet, en bok med zuluordspråk” osv, dvs alla dessa konstgjorda företeelser som samhället prackar på en, denna konstruerade ordning i kaos som har sken av nödvändighet, men är godtycklig. Helt Enkelt försöker hitta svaret på frågan om tillvarons mening i kulturen, han ”går på bergmanfilmer & tycker riktigt bra om stravinskij” och ”börjar läsa ‘En apelsins betydelse’ på tyska… men fram på kvällskröken är han uttråkad” – dvs frågan om meningen med tillvaron är inte lättbesvarad, och att bara slå upp en bok en stund hjälper inte. Dagen slutar med att Helt Enkelt går ut för att slå runt och ta en sexa konjak på en bar, men får stryk, och så rullar det på, nästa dag är fredag den 13:e, dvs enligt våra påhittade ordningar ännu värre.

Uppfattningen att tillvaron-i-sig är kaotisk och att alla strukturer, all form, all ordning, är något som människan själv skapar som olika raster som hon lägger över tillvaron får medhåll i klassisk filosofi, t ex hos Kant, och i modern naturvetenskap, t ex kärnfysiken, och liknar även något man kan uppleva med kraftiga droger. Dylan experimenterade under 60-talet med många olika droger. Det vore helt fel att säga att hans kaosbeskrivning är en drogprodukt, men troligt är att drogupplevelser har ingått i samman-hanget när han gjorde dessa evigt giltiga kaosupptäckter. Det må vara som det vill med frågan om konstverkets innebörd är en produkt av en drog eller inte, kvar finns ändå konstverket och på grund av konstverkets egen konstnärliga kraft vill vi undersöka det och ta det till oss, precis som det är, oavsett hur det har kommit till.

Tarantula är Dylans mest utförliga kaosbeskrivning, det är samma kaos som han beskriver i sånger som Subterranean Homesick Blues och Can You Please Crawl Out Your Window?, men här är det utförligare, här bildar det en hel roman. Det är Magnum Opus för Dylans kaosvision.

Tarantula med sitt totala kaos utgör den stora startplattan för Dylans långa resa, hans flera decennier långa sökande efter mening, efter livsinnehåll, efter strukturer i livet. I fortsättningen finns kaos alltjämt kvar i den värld Dylan skildrar, men bara som bakgrund, i förgrunden i alla hans fortsatta sånger finns sökandet efter motsatsen till kaos, efter mening, efter icke-kaos i kaos.

Dylan från 1967 och framåt är inte längre bara en strikt iakttagare av kaos utan mer en öppen sökare, en sökare efter sanningar, meningar, strukturer i kaos. Och han är öppen, han forskar ständigt vidare, han levererar skisser, han har inställningen att det finns många meningar, många sanningar, att sökandet är en process och att man ständigt ska söka vidare, ständigt fortsätta söka.

I hans mest religiösa sånger skymtar uppfattningen om Guds starka hand i kaos. ”Every hair is numbered like every grain of sand”, dvs en minutiös ordning och mening råder i världen, given av Gud – men det hjälper inte alltid människan, eftersom människan genom syndafallet och arvsynden är förtappad och befinner sig långt från Gud. Trots att Gud finns kan kaos finnas, precis som ondska kan finnas. Den sene Dylan sjunger i många sånger om nåden, om förhoppningen att hitta fram till Gud och meningen utan egen kraft, att få livsmeningen och gudsgemenskapen som gåva av Gud, utan att vara förtjänt av det – att det till syvende och sist verkar vara enda chansen. ”Tryin’ to get to heaven before they close the door.”

Tarantula är ett mästerverk på så många vis:

Originaliteten – boken liknar inget annat. Inte Joyce – Joyces verk är som disciplinerade korsordskonstruktioner i jämförelse med Dylans intuitiva skapelse. Och inte absurdisterna, inte Beckett, inte Ionesco, inte Camus – de är alla ångesttyngda nihilister i jämförelse med den i grunden hoppfulle Dylan. Och inte andra utforskare av sina generationers själar som Salinger, Kerouac, Pirsig, Pynchon – de är alla strama och strukturerade i jämförelse med Dylan. Dylans beskrivning av tillvaron som kaos utgör just det spontana kaotiska flöde som det vill berätta om, i just de färger och med de klanger som Dylan vill få fram.

Klichéfriheten – det finns inte en enda kliché, inte en enda sliten fras i hela boken, varenda mening känns ny, innehåller en överraskning, och mer än så, till Dylans flödande genialitet hör att han ofta bjuder på FLERA överraskningar i en mening. Inte: ”en abraham lincoln-tavla faller ner från väggen”, utan: ”en abraham lincoln-tavla faller ner från taket”. Det är mycket lyckat, det får läsaren att rycka till och läsa meningen en gång till och verkligen se händelsen.

Tuffheten – till Dylans geni hör att han kan konsten att alltid uttrycka sig tufft, till och med när han skildrar uppsluppna saker, till och med när hans gestalter tumlar runt som i en fars. Den berättande rösten låter ändå 100 % tuff, tuff som Humphrey Bogart, tuff som Neil Armstrong när han sätter ner foten på månen. Både Tarantula och Dylans sånger rör sig i vardagliga sjabbiga miljöer med vinddrivna gestalter men hela tiden finns tuffheten där i den sjungande/berättande rösten, tuffheten som bär stämningen, tuffheten som skapar auran runt konstverket.

Rikedomen – boken är alldeles proppfull med material, med originella bilder, vändningar, paradoxer, de hundra sidorna är som ett ymnighetshorn, innehåller hur mycket som helst, det tar aldrig slut. Man kan slå upp boken var som helst och läsa tre rader – och man får garanterat en originell poetisk formulering att tampas med.

Det allra mest fascinerande att begrunda är att Tarantula med sitt totala kaos utgör starten på Dylans flera decennier långa forskningsresa efter icke-kaos, efter sanningar och meningar i livet.

Peter Glas

Boken finns att köpa t ex på Adlibris och Bokus.