Staffan Dopping och Stig-Björn Ljunggrens bok Inte Lögn, inte sant är en intressant grundkurs i hur man kan se på nyhetsmedias roll i samhällsbygget. I 91 korta kapitel får vi framför allt förevisat hur makthavarna gärna mörklägger skandaler medan media å sin sida gärna färglägger nyheter för att ha något att sälja.

Författarna inleder med en rolig historisk tillbakablick på hur medierna fungerade förr. Till exempel på den tiden då TV hade en skylt där det stod ”Vi väntar på nästa period” under ishockey-VM:s periodpauser. Hur skulle man annars göra? verkade man resonera. Man kan inte sitta och prata i hela 15 minuter tills matchen börjar igen. Jämför med dagens rapportering med upp- och eftersnack som varar i timmar.

Vi får också läsa om journalisterna som skrå. Vad som driver dem. Och en hel del om mediernas makt och den medielogik som råder i vårt land. Varför t ex media är så urusla på att erkänna fel och misstag. Även funderingar kring sociala media och framtidsspaningar bjuds vi på.

De politiska partiernas symbios med medierna avhandlas förstås och makthavarnas medieträning. Författarna diskuterar även varför medierna inte har möjlighet att ge hela sanningen och vad det beror på. Boken är folkbildande, lättläst och superintressant. Framför allt är den angelägen.

Författarna avrundar: ”Den bild av verkligheten som vi tar del av när de konkurrens- och tidsstressade nyhetsredaktionerna står för grundjobbet är alltså speciell. Den har betydande släktskap med den verkliga verkligheten, men det är inte riktigt samma sak. Det är inte lögn, men det är inte heller riktigt sant.”

Förlag: Fri Tanke.