1847 dog Edgar Allan Poes hustru Sissy i tuberkulos, innan hon fyllt 25. Fastän hennes död var väntad sen länge tog Poe det mycket hårt.

Han satt hela nätter i snön vid hennes grav, oförmögen att arbeta, förlamad av skuld. Han idealiserade henne, Virginia, älskade Sissy, hon var den alltigenom rena och oskyldiga, hon var änglakvinnan som han hyllat i sin diktning. Han darrade i hela kroppen av ren och skär spökskräck, han fruktade att Sissy skulle uppenbara sig som en ljusvarelse och att hennes bländande renhet skulle utplåna hans eget smutsiga väsen med en enda blixt och kasta honom som en svart askklump rätt ner i helvetet. Han försökte ta sitt liv, förvirrad, genom att överdosera laudanum, men överlevde.

Hösten 1849 åkte han söderut i två ärenden, dels för att uppvakta en kvinna han blivit kär i, Elmira Royster, och eventuellt fria till henne, dels för att utföra ett enkelt men välkommet redigeringsjobb som skulle ge 100 dollar i en handvändning. Han anlände till Elmira i Richmond och satte genast igång med att kurtisera henne på sitt typiska febriga frenetiska fanatiska vis och fortsatte med det i tio dagar tills hon utmattad flämtade ja och gick med på att fastställa datum för bröllop. I mellantiden skulle han stöka undan redigeringsjobbet. Han tog ångbåt till Baltimore för att byta till tåg. Men i väntan på tåget gick han en krogrunda i stan och var sen spårlöst försvunnen i flera dygn, tills han hittades nästan medvetslös liggande på några plankor på gatan iförd någon annans kläder. Vad som hade utspelat sig under de där dygnen är än idag ett ouppklarat mysterium för Poeforskarna. Man har spårat upp ett antal nedtecknade redogörelser för Poes sista tid som gjordes av bekanta och folk på plats i Baltimore, men ingen innehåller uppgifter om vad han kan ha gjort de där dygnen han var försvunnen, förutom supit, ingen förklaring finns till att han hittades i fel kläder. En ren gissning är att han bytt kläder med någon för att få något drickbart i mellanskillnad. Han togs till sjukhus där han klarnade något men inte tillräckligt för att kunna tala begripligt. Han yrade osammanhängande och drabbades av delirium tremens. I tre dygn låg han sedan och skrek i mardrömmar och hallucinationer innan han dog, den 7 oktober 1849, 40 år gammal.

Man slås lätt av att detaljerna i skeendet kring Poes död är som hämtade från hans egna noveller. Ja faktiskt känns hela Edgar Allan Poes levnadshistoria som en enda Edgar Allan Poe-berättelse, dvs som en grym, utdragen åsknatt – ruggig, dov, drömsk, mullrande ond, genomstrilad av skiraste vackraste renaste längtan och med ständiga blixtrande dödshot.

Peter Glas

Lästips: Edgar Allan Poe: Ett fat Amontillado. Köp boken t ex på Bokus eller Adlibris.