Min Jin Lees roman Pachinko handlar om en koreansk släkts exiltillvaro i Japan under perioden 1910-1989.
Om en del svenskar i dagens Sverige anklagas för att vara långsamma med att acceptera nysvenskar som fullödiga medborgare så är det ingenting av den bild av Japan som tecknas i den här boken. Här kan man vara fjärde generationen invandrare utan att accepteras som japan. Det räcker alltså inte att vara född i Japan, klä sig som Japan, se ut som en japan, prata perfekt japanska, vara gift med en japan, bara misstanken att man har koreanskt påbrå räcker för att man ska räknas som andra klassens medborgare. En smutsig korean som inte går att lita på.
Pachinko är ett automatspel, ett mellanting mellan flipper och enarmad bandit, som är ett mycket populärt spel i Japan och som många har förlorat sina surt förvärvade pengar på. I boken är ägandet av en pachinkohall ett av få sätt för koreaner att bli rika i det japanska samhället, men knappast att komma upp sig på ett accepterat sätt. Pachinko är förknippat med maffian och smutsiga pengar. Det spelar ingen roll hur rik man blir på detta ägande. En korean är och förblir en korean.
I Lees roman får vi möta fyra generationer av en exilfamilj vars liv på ett eller annat sätt kretsar kring dessa panchinkohallar och kampen för de unga för att tvätta bort sitt ursprung.
Boken är en svidande uppgörelse med den japanska samhällets syn på integration, särskilt dess känsliga förhållande till Korea som i bokens inledning hålls ockuperat av den kejserliga armén.
Romanen har nominerats till Årets Bok.
I väntan på att första bandet av sju i Jon Fosses stora romanprojekt Septologien kommer ut på svenska nästa år är det läge att läsa hans fantastiskt roliga bok Hundmanuskripten. I Hundmanuskripten har de tre böckerna Nei å nei, Du å du samt Fy å fy till samlats i en volym.
Peter Wohlleben berättare i sin bok Trädens hemliga liv om träd med en annorlunda infallsvinkel. För honom är det dags att sudda ut gränserna mellan djur- och växtriket. Träd och djur än mer lika än vad många tror. Även träden kommunicerar med varandra. De har sitt eget sätt att tala sinsemellan. Även träden hjälper sina artfränder, de konkurrerar inte bara mekaniskt om utrymme. Ett sjukt träd kan få näring av sina grannar via hoptvinnade rötter och med hjälp av dofter kan de varna varandra om att fara är på väg. Träd kan också använda sig av elektriska signaler via ”nervceller” i rottrådarna och deras knakande ljud från rötterna får skogens fauna att reagera.
Dostojevskijs Den saktmodiga finns i nyöversättning i novellsamlingen Krokodilen. Novellen skrevs efter Dostojevskij återvänt till Petersburg efter tio års förvisning i Sibirien. Den utgavs 1876 och ingick i Dostojevskijs stora projekt En författares dagbok.
