Jag är en snobb… ser svenska filmer… dricker whisky à gogo…


Boris Vian levde det jazziga pariserlivet på 1950-talet, skrev kultromaner som Dagarnas skum och Hjärtkniparen och hade stora framgångar med visor som Le déserteur och Je suis snob. Lars Forssell berättar dråpligt om sitt besök hos Vian i boken Vänner.

I visan Je suis snob (Jag är en snobb) raljerar Vian över sin tids hipstertyp, en figur i det parisiska 50-talsvimlet – snobben som är så mån om att vara inne, som går på bio och ser svenska filmer (”J´vais au cinéma voir des films suédois”)  och sen går till baren och dricker ”whisky à gogo”, han har italiensk slips och en liten näsduk i bröstfickan och varje tisdag går han på snobbparty och äter camembert med tesked och när han dör vill han ha en svepning från Dior.

Lars Forssell berättar i boken Vänner om hur han söker upp Vian i Paris när denne bor i ett litet krypin högt uppe i det hus som varit det gamla nöjespalatset Moulin Rouge, beläget på bigatan Cité Veron nära det nya Moulin Rouge. Forssell och Carl-Fredrik Reuterswärd tar sig upp för en bred trappa i mörkret, så långt det går, och sedan uppför ytterligare en trappa, en smal knirkande trätrappa och när Vians dörr slår upp väller ett moln av stinkande rök ut.

Forssell och Reuterswärd tar fram sina näsdukar och täcker mun och näsa och pressar sig in. Det är Vian som inte fått fason på den kamin han själv just har konstruerat. Han bjuder på whisky och de samtalar med svidande, rinnande ögon. Vian berättar om sina knep som författare, att börja med vad som helst, t ex en kamin, och sedan improvisera sig vidare. Forssell ber om tillstånd att få översätta Le déserteur till svenska och Vian erbjuder sig på fläcken att sälja de skandinaviska rättigheterna till Forssell för ”- han tänker efter länge – en centime”.

Forssell träffade Vian ännu några gånger och iakttog hur han mot slutet av sitt liv blev som ”en skugga,  en genomskinlighet, en gestalt av glas överklädd med stram tunn vit hud”. Vian hade svagt hjärta. Läkaren hade förbjudit honom att fortsätta med trumpetspelandet. Skulle han blåsa ett enda c till skulle han falla död ner, hette det. Vian dog 1959, helt plötsligt i en biofåtölj under förhandsvisningen av filmatiseringen av hans roman Jag ska spotta på era gravar. Han blev bara 39 år.

Forssells bok Vänner kan hittas på antikvariat, eller på nätet hos t ex på Antikvariat.net eller Bokbörsen.

Peter Glas

 

 

 

Förhandssläpp av Willy Vlautins nya roman

Willy Vlautins nya roman Sviker dig aldrig förhandssläpps i Sverige. Det är mycket ovanligt att en översättning når bokhandelsdiskarna före originalet. Först nästa år publiceras boken i övriga världen.

Sviker dig aldrig möter vi den unge Horace Hopper, till häften vit, till hälften paiuteindian, som drömmer om en karriär som proffsboxare. Han arbetar på en ranch i Tonopah, Nevada, några timmar norr om Las Vegas. På ranchen föder man främst upp får, långt ute i det ödsliga, karga landskapet. Horace har blivit något av en högerhand åt ranchägaren Eldon Reese, men nu har han tröttnat på farmarlivet. Han vill ut i världen. Han tänker bli världsmästare i lättviktsboxning…

Samtidigt kan Litterära händelser berätta att filmatiseringen av Lean on Pete är färdig. Filmen är regisserad av Andrew Haigh (bl a känd för filmen 45 Years) och har Travis Fimmel, Chloë Sevigny, Steve Buscemi, Charlie Plummer i några av rollerna.

Lean on Pete handlar om Charley Thompson som flyttar från stad till stad tillsammans med sin diversearbetande pappa. En dag försvinner pappan och Charley lämnas åt sig själv utan pengar och mat. Charley får jobb på en hästkapplöpningsbana som skötare åt hästen Lean on Pete. Galoppsporten är smutsig business och Charley dras in i verksamheten.

Willy Vlautins samtliga romaner finns översatta till svenska. 2012 gick Motellivet (The Motel Life) upp på biograferna. Den gången med bl a Emile Hirsch, Dakota Fanning, Kris Kristofferson i rollerna.

Köp Sviker dig aldrig t ex på Bokus eller Adlibris.

Det tjeckoslovakiska lokomotivet

Missa inte Jean Echenoz drygt 100 normalsidigt korta bok Springa som handlar om löparstjärnan Emil Zatopek, även kallad det tjeckoslovakiska lokomotivet! Mannen som nästan ohotad dominerade löparvärlden åren runt 1950. Den tjeckiska nationalhjälten Zapotek är helt okänd för många svenskar, ändå är han en av de allra största löparna genom tiderna. Han staplade världsrekord på varandra och är än idag ensam om att ha vunnit 5,000, 10,000 och maraton i samma olympiad (1952 i Helsingfors).

Springa berättar spännande om Zapoteks unga år i skofabriken, hur han motvilligt börjar tävla, hans naturbegåvning som löpare, hans med tiden nästan omänskliga träningsmetoder, hur han stiger i grader som öststatsmilitär på grund av exempellösa framgångar på löparbanorna världen över. Boken ger även en historielektion om Kalla krigets dagar och Öststatsblockets mörkare sidor. När han opponerar sig mot den ryska inmarschen 1968 utesluts han ur partiet, förlorar sitt jobb, avskedas av armén, förbjuds att vistas i Prag och skickas slutligen till urangruvorna i Jachymov.

En kort snabbläst bok, framförallt för den löparfrälste. Den fina svenska språkdräkten står Christina Norrman för.

Köp boken t ex på Adlibris eller Bokus.

Fler löparböcker:
Om löpningens fysiologi.
Om långlöpning: Dekius Lacks roman Springa med vingar.

Edgar Allan Poes sista tid var som hela hans författarskap – som en grym, utdragen åsknatt…

1847 dog Edgar Allan Poes hustru Sissy i tuberkulos, innan hon fyllt 25. Fastän hennes död var väntad sen länge tog Poe det mycket hårt.

Han satt hela nätter i snön vid hennes grav, oförmögen att arbeta, förlamad av skuld. Han idealiserade henne, Virginia, älskade Sissy, hon var den alltigenom rena och oskyldiga, hon var änglakvinnan som han hyllat i sin diktning. Han darrade i hela kroppen av ren och skär spökskräck, han fruktade att Sissy skulle uppenbara sig som en ljusvarelse och att hennes bländande renhet skulle utplåna hans eget smutsiga väsen med en enda blixt och kasta honom som en svart askklump rätt ner i helvetet. Han försökte ta sitt liv, förvirrad, genom att överdosera laudanum, men överlevde.

Hösten 1849 åkte han söderut i två ärenden, dels för att uppvakta en kvinna han blivit kär i, Elmira Royster, och eventuellt fria till henne, dels för att utföra ett enkelt men välkommet redigeringsjobb som skulle ge 100 dollar i en handvändning. Han anlände till Elmira i Richmond och satte genast igång med att kurtisera henne på sitt typiska febriga frenetiska fanatiska vis och fortsatte med det i tio dagar tills hon utmattad flämtade ja och gick med på att fastställa datum för bröllop. I mellantiden skulle han stöka undan redigeringsjobbet. Han tog ångbåt till Baltimore för att byta till tåg. Men i väntan på tåget gick han en krogrunda i stan och var sen spårlöst försvunnen i flera dygn, tills han hittades nästan medvetslös liggande på några plankor på gatan iförd någon annans kläder. Vad som hade utspelat sig under de där dygnen är än idag ett ouppklarat mysterium för Poeforskarna. Man har spårat upp ett antal nedtecknade redogörelser för Poes sista tid som gjordes av bekanta och folk på plats i Baltimore, men ingen innehåller uppgifter om vad han kan ha gjort de där dygnen han var försvunnen, förutom supit, ingen förklaring finns till att han hittades i fel kläder. En ren gissning är att han bytt kläder med någon för att få något drickbart i mellanskillnad. Han togs till sjukhus där han klarnade något men inte tillräckligt för att kunna tala begripligt. Han yrade osammanhängande och drabbades av delirium tremens. I tre dygn låg han sedan och skrek i mardrömmar och hallucinationer innan han dog, den 7 oktober 1849, 40 år gammal.

Man slås lätt av att detaljerna i skeendet kring Poes död är som hämtade från hans egna noveller. Ja faktiskt känns hela Edgar Allan Poes levnadshistoria som en enda Edgar Allan Poe-berättelse, dvs som en grym, utdragen åsknatt – ruggig, dov, drömsk, mullrande ond, genomstrilad av skiraste vackraste renaste längtan och med ständiga blixtrande dödshot.

Peter Glas

Lästips: Edgar Allan Poe: Ett fat Amontillado. Köp boken t ex på Bokus eller Adlibris.

Flannery O’Connor på vita duken

Flannery O'ConnorLitterära händelser kan nu meddela att Ed Richardson, en av grundarna till Atlanta Metro Studios, och författaren Benedict Fitzgerald skriver för fullt på ett filmmanus till Flannery O’Connors klassiska novell En bra karl är svårt att finna.

O’Connors odödliga novellsamling finns – som Litterära händelser tidigare meddelat – i svensk nyöversättning. O’Connor berättar om folk i den amerikanska södern. Om särlingar som farit illa och blivit onda – eller tvärtom goda. ”Vanligt folk” visar sig strax vara allt annat än vanligt. Alla är unika, ingen är förutsägbar. Och i bakgrunden hörs alltid en omisskännlig o’connorsk hotfull ton – det är den som gett hennes berättelser genrebeteckningar som ”grotesque”och ”noir”. Ofta börjar historien snällt, nästan idylliskt – och slutar i brutalaste våld.

Litterära händelser följer förstås projekt med stor spänning. Mer information kommer.

I väntan på Bob Dylans Nobelpris

I väntan på att Bob Dylan får sitt Nobelpris i litteratur tipsar Litterära händelser om thatASMRchicks inläsning av Dylans enda roman Tarantula:

22 minuter av detta udda mästerverk får vi höra.

”Det är inte det som händer som är intressant. Det är det som inte händer man ska fundera över.” Bob Dylan, Tarantula.