I mitten av 1800-talet skrev sjutton straffångar på Carlstens fästning sina självbiografier. I sin bok Fängslade öden – tjuvar och bedragare i 1800-talets Sverige använder sig historikern Bonnie Clementsson av denna skatt när hon berättar om hur man handskades med tjuvar.

Det här var en tid då fångar inte skulle kosta samhället pengar, en tid då staten till och med kunde tjäna pengar på sina fångar. Fångarna utgjorde till exempel särskilt billig arbetskraft när fästningar skulle byggas. Det här var en tid när man räknat ut att 28 dagars fängelse på vatten och bröd var det maximala en människa klarade av, en tid
man kunde dömas till spöstraff och prygel, och ”uppenbar kyrkoplikt”, vilket innebar att man tvingades sitta på den så kallade tjuvpallen längst fram i kyrkan. Ett särskilt hårt straff efter 28 dagars fängelse på vatten och bröd, kunde vara livstids straffarbete på fästning. Skulle man någon gång släppas fri behövde man ha ”laga försvar”, det vill säga anställning.

Det här var också en tid då rättssäkerheten var allt annat än tillräcklig. Poliser och uppsyningsmän hade provision på utdömda böter. Tortyr användes som förhörsmetod och fångvaktarna fick lagligt dryga ut sina inkomster genom att sälja sprit till fångarna. Det var också en tid då alla i rättskedjan (domare, advokater, poliser, gelvadiger…) tog emot mutor som en del av vardagen.

På Carlstens fästning förvarades fångarna i särskilda fångvalv, inte i enskilda celler. Detta under fruktansvärda förhållanden. 15-30 man bodde tillsammans. De låg packade som sillar på halmfyllda madrasser med lakan och en grov filt som byttes vart fjärde år. Den undermåliga maten hämtades i en liten spann och värmdes i valvets eldstad. Sjukdomar grasserade bland fångarna och mord förekom under interna stridigheter.

Boken är ett fantastiskt tidsdokument. Den är påkostad med färgbilder, formidabelt tryckt och mycket vackert formgiven.

Förlag: Historiska Media.