Anne Franks dagbok – oavkortad

Jag har läst Anne Franks dagbok på nytt. En av världslitteraturens mest gripande skildringar. Numera är det den oavkortade utgåvan som gäller. Trettio procent text har tillkommit. Delar som lyfts ur av henne själv (när hon alldeles mot slutet började renskriva dagboksanteckningarna), hennes pappa (när han översatte den
åt familjens tyska släktingar efter kriget) eller redigerades bort av utgivande förlag finns nu med i en uppdaterad version som bygger på den holländska textkritiska utgåvan (De dagboeken van Anne Frank).

Dagboken är egentligen fem skrivböcker med diverse lösa blad. En del anteckningar, speciellt från 1943, har gått förlorade. I den nya utökade versionen fördjupas relationerna mellan de gömda, Annes irritation och kritik av sin mamma censureras inte längre. Ej heller hennes sexuella uppvaknande.

Om alla turerna kring dagboken står att läsa i Per Holmers exemplariska efterord. För den som är sugen på en riktig djupdykning i ämnet finns den holländska 800-sidiga textkritiska utgåvan med alla originalanteckningar inkluderade.

Anne Frank i korthet: Hon föddes 1929, sommaren 1942 gömde sig hennes familj tillsammans med fyra andra judar på de två övre våningarna (plus en vind) i ett gårdshus i det tyskockuperade Amsterdam. Anne var då tretton år och i dagboken får vi följa henne under två år, innan gömstället avslöjades. Hon dog i koncentrationslägret Bergen-Belsen tre månader före sin sextonårsdag.

Arne Norlin: Europas försvunna kungahus

Arne Norlins bok Europas försvunna kungahus är en mycket intressant genomgång av alla europeiska kungahus som försvunnit under de senaste drygt hundra åren. Idag finns åtta monarkier kvar i Europa: Sverige, Norge, Danmark, England, Spanien, Nederländerna, Belgien och Luxemburg. 1910 fanns ytterligare tretton (beroende på hur man räknar). Det innebär också att det finns en hel del kungasläkter som fortfarande bär på tronpretendenter.

Boken går igenom dessa förlorade monarkier. Kungar som mördas, kungar som avrättas (dit räknas den ryska tsarfamiljen), kungar som avsätts, kungar som går i exil. Sammantaget blir det en lång rad europeiska kungaätter som blivit förvildade. En del utfattiga och så gott som glömda, andra har fått med sig stora förmögenheter när de kastats ut från sina respektive länder. Vissa av dem kanske till och med kan återinsättas, som Montenegros prins Nikola (en pensionerad arkitekt). Landets parlament har röstat fram en lag som bl a gör klart att det var olagligt att avskaffa monarkin 1918. Även Serbiens kronprins Alexander har sett ett ökat stöd för monarkin. 2001 fick han tillbaka sitt medborgarskap, vilket ses som ett första steg. Kungar som förlorat sin krona är nämligen sällan välkomna att stanna i sitt land. Även Rumäniens Margareta kan stå på tur. Hon har redan lyckats med konststycket att vara ”drottning” i en republik. Hennes ceremoniella uppgifter påminner idag om vår egen Carl XVI Gustafs. Särskilt konstig är hennes ställning med tanke på att det under monarkins tid enbart fanns manlig tronföljd.

Vissa länder har haft det extra krångligt på tronen. Greklands kungar har haft resväskans som viktigaste utrustningsdetalj, konstaterar Norlin. Monarkins förste kung, Otto I, tvingades avgå efter en militärkupp 1862. Konstantin II tvingades abdikera två gånger. Hans son Georg II skickades iväg hela tre gånger. Republiken som därefter bildades hade tjugotre regeringar, tretton statskupper och en diktatur på drygt tio år. Monarkin kom och gick, men röstades slutligen (för alltid?) bort i samband med juntans fall 1974.

Det finns stora pengar inblandade i dessa kungliga öden. Slott och förmögenheter som har lett till många juridiska turer under senaste seklet. Flera av dessa republiker har dessutom lämnat kungar som aldrig abdikerat efter sig. Kungar som kräver ersättning. Det finns även andra problem för många tronpretendenter. Eftersom ofta lång tid har gått sedan monarkins avskaffande har släktträden hunnit förgrena sig. Frankrike har till exempel tre ”officiella” tronpretendenter.

Arne Norlins bok svämmar över av intressanta historier om dessa kungliga öden och äventyr. Finlands tid som självständig monarki var till exempel särskilt kort. Den 9 oktober 1918 beslöt lantdagen att välja den tyska prinsen Fredrik Karl av Hessen till finsk kung. Redan den 14 december abdikerade han eftersom Tyskland förlorat första världskriget och västmakterna inte accepterade en tysk prins. Kungen hann inte ens komma till sitt nya land.

Sverige-Polen, tusen år av krig och kärlek

Herman Lindqvist bok Sverige-Polen, 1000 år av krig och kärlek – skriven i samarbete med hustrun Liliana Komorowska-Lindqvist – är en riktig pärla i senaste årens bokflod. Tusen år av svensk-polska relationer betas av i en rasande fart över 550 sidor. Inga longörer eller transportsträckor, boken är ihållande intressant och en delikat anrättning för den som uppskattar historia.

Polen hade sin guldålder på 1500-talet och en bit in på 1600-talet då Polen var ett av Europas största länder. En knutpunkt för handel och ekonomiskt välmående, kulturellt utvecklat med religionsfrihet och fritt från förföljelser och den tidens häxprocesser. Paret Lindqvist räknar 29 oktober 1611 som den absoluta höjdpunkten. Då var svenske kungen Johan III:s son Sigismund vald kung i Polen och Sigismunds femtonårige son utropad till tsar av Ryssland. Sigismunds slagrörde farbror Karl IX låg på dödsbädden och Sigismund ansåg sig själv stå på tur för att åter bli svensk kung.

Det var nu Sigismunds kusin, den blivande Gustav II Adolf, tog över makten i Sverige och inledde Sveriges marsch mot att bli en stormakt. Sverige låg redan i krig med Polen, Danmark och Ryssland, men det var Ryssland och Polen som angreps militärt och det skulle bli början till en lång räcka av svensk-polska krig. Sverige hade många krigarkungar som stod på tur: Karl X Gustav, Karl XI och Karl XII. Skadorna under Karl X Gustav grymma plundringståg i Polen var enligt en polsk historiker större än under första och andra världskriget tillsammans. Svenskarna lämnade gång efter annan ett land i spillror efter sig.

Ända in på 1700-talet var Gustav Vasas ättlingar i krig mot varandra. Sist i tur stod Karl XII och hans kusin Polens August den starke. Karl XII gjorde sig skyldig till upprepade krigsbrott, t ex när Staden Nieszava brändes och befolkningen avrättades.

Paret Lindqvist visar en härlig fingertoppskänsla när de kryddar berättandet med intressanta detaljer, som när franske kungen Ludvig XV:s drottning talade skånska med ett förvånat svenskt sändebud efter att som polsk prinsessa varit flykting i Skåne. Och hur Voltaire och Diderot köps av Rysslands Katarina den stora för att sprida fake news. Och att Marie Curie på 1800-talet gav polonium namnet efter Polen, som ett politiskt manifest för landet som inte fanns. Så var det verkligen: Polen försvann under lång tid från kartan. Från 1734 började uppdelningen på olika sätt, t ex blev en del av Polen tidigt ett lydrike under Katarina den stora. 1795 var Polen helt uppslukat. Det delades mellan Ryssland, Preussen och Österrike. Trots flera uppror och frihetskrig skulle det dröja ända till 1918 innan Polen fick tillbaka sin självständighet.

1918, efter första världskrigets slut, blev ett sargat Polen åter sammanfogat till ett eget land. Tre delar skulle bli en och det skulle visa sig besvärligt. Inget polisväsende fanns, skolsystemen skilde sig. Det polska språket hade utvecklats på olika sätt under uppdelningen. Det fanns sex valutor och det skulle krävas sex krig innan gränsdragningen var fastställd.

1939 startade andra världskriget och då var det åter dags för en uppdelning av Polen. Efter allt tragiskt som hände under kriget var landet återigen plundrat, först under den tyska ockupationen, sedan när ryssarna drog sig tillbaka med hela industrier nerpackade i flyttlådor. Ryssarna deporterade enligt vissa uppgifter 1,8 miljoner polacker och de utförde massavrättningar. Bland annat 14 000 officerare fick ett skott i nacken. En skoningslös polisstat infördes. Vad tyskarna ställde till med i Polen under kriget saknar förstås motstycke i världshistorien. Förutom förintelsen utförde de andra typer av massavrättningar. De dömde ut polackerna som en lägre stående ras med färre eller ofta inga rättigheter alls. Av landets 3 miljoner judar överlevde bara 250 000 utrotningen. (Fortsatt antisemitism ledde judar i exil även efter kriget. 1956 fanns bara 30 000 kvar i landet.)

Efter andra världskriget förvandlades Polen till en ”socialistisk totalitär enpartistat med systematisk hjärntvätt och inkompetent planekonomi.” Först med Solidaritetsrörelsen kunde Polen frigöra sig från Sovjetunionen. Boken avslutas med en svidande uppgörelse med det nationalsocialistiska partiet Lag och ordning och om hur de kom till makten.

Paret Lindqvist konstaterar: Inget land i Europa har anfallits, ockuperats och delats upp så många gånger som Polen: ”Men Polen har alltid rest sig igen. Och igen. Inget har kunnat utplåna Polen eller dess historia.”

Karin Månsdotter – drottningens revansch

Självklart intressant är det att få läsa David Lindéns bok om Karin Månsdotter. Om värdshusflickan som inte bara blev Erik XIV:s frilla utan även kröntes som drottning av Sverige. Att som kung gifta sig med någon ur folkdjupet var på den tiden en skandal som inte upprepades förrän vår egen kund Carl XVI Gustaf ingick äktenskap med sin Silvia Sommerlath 1976.

Tyvärr verkar det vara skralt med källmaterial om Karin, men spännande är det förstås att som läsare kastas in brödrafejden mellan Vasasönerna, Karins man Erik XIV (som inte blev förgiftad av just ärtsoppa som generationer av svenskar fått lära sig i skolan) och Johan III. Och att få uppleva en av Karins stora bedrifter – hennes så kallade ”revansch” – att ta sig helskinnad ur den blodiga kampen om makten (trots att hon aldrig svek sin man) och att sedan till och med få återvända till hovet när Johan III väl befäst sin position. Drottning fick hon däremot bara vara 87 dagar.

David Lindén är historiker och har bl a skrivit Hemming Gadh: Vasatidens gudfader (2016) och Johan Skytte: stormaktstidens lärare (2018).

Astrid Lindgrens krigsdagböcker

Ett av bokreans verkliga fynd är Astrid Lindgrens Krigsdagböcker 1929-1945. Astrid skrev dagbok under hela andra världskriget. Det är totalt sjutton dagböcker som nu har publicerats i bokform. Blandat med Astrid Lindgrens egna anteckningar innehåller dagböckerna mängder av utklippta artiklar ur svenska tidningar som hon kommenterar. Spännande (och upphovsrättsligt märkligt) att även få läsa avskrifter av folks privata brev som Astrid fått med sig när hon arbetade i brevcensuren.

Främst avhandlas kriget. Astrid är tvåbarnsmamma, drygt trettio år och jobbar förutom i brevcensuren på advokatkontor. Hennes man är VD för Motormännen och de lever ett välbeställt liv i Stockholm. Men det är kriget och inte familjelivet som mest av allt fyller sidorna i dagböckerna. Hon berättar om vad som pågår i världen och hon gör det med stor inblick. Trupprörelser, fronter och taktik, blandas med funderingar om ondska och hat. Att Sverige och svenskarna inte visste något om koncentrationslägren, som vissa historiker försökt påstå, stämmer inte. Astrid förfasas över alla dessa grymheter.

Kerstin Ekman har skrivit förord och Karin Nyman, Astrids dotter, har skrivit efterord.

Pesten i Stockholm 1710

Magnus Västerbro berättar i sin bok Pestens år – Döden i Stockholm 1710 om dåtidens mest fruktade sjukdom.

1710 är året efter slaget vid Poltava. Sveriges stormaktstid är snart förbi och ovanpå alla militära motgångar drar pesten in över vår huvudstad. Det tar ett tag innan den får fäste, läkare slå larm och myndigheterna har möjlighet att sätta igång motåtgärder som karantän men väljer att blunda. Man vill inte att folk ska drabbas av panik, man oroar sig över livsmedelsförsörjning och så vidare. Men det ska visa sig leda till katastrof. Av stadens 55 000-60 000 invånare dör mellan 35 och 40 procent under det följande halvåret.

Intressant att läsa om den tidens läkarvetenskap. Man hade ingen aning om att det var råttor, löss och loppor som var de värsta smittbärarna. Läkarkollegiet hade fullt upp med att rensa ut kvacksalvare, t ex alla dessa kloka gummor som trodde sig kunna fördriva sjukdomar med hjälp av örter utan att ha en aning om att sjukdomar beror på obalans mellan de fyra kroppsvätskorna:  blodet, svarta och gula gallan, och slemmet. Numera vet vi att det är antibiotika som behövs för att bota pesten, då på den tiden förlitade man sig på att försöka röka ut smittan ur hemmet och till det hade man diverse improviserade och mestadels verkningslösa kurer.

Som vanligt är det förstås de fattiga som drabbas värst. De rika bor inte lika trångt, de har större möjlighet att sköta hygienen och framför allt räddar sig många genom att lämna staden och sätta sig i säkerhet någon annanstans.

En riktig page-turner.

Litterära händelser har tidigare rekommenderat Magnus Västerbros bok Svälten – hungeråren som formade Sverige. I den boken blir vi påminda om att det inte var särskilt länge sedan Sverige drabbades av svälten. Missväxten 1869-70 ledde till en fruktansvärd hungersnöd och massemigration. Då var det omvärlden som samlade in pengar och nödhjälp till Sverige – och inte tvärtom som det har varit det senaste århundradet – då var det svenskarna som lämnade sina hem för att hitta lyckan någon annanstans.

Vi blir också påminda om hur kallhamrade de rika och besuttna var, hur synen på de fattiga som lata och mindre värda var den förhärskande. Landshövdingar kunde undanbe sig hjälp från kungen för att vanligt folk inte skulle skämmas bort i onödan. Den fria marknaden ansågs viktigare än ett visst mått av svält. Boken visar också hur felaktiga politiska beslut och andra misstag staplades på varandra. Sverige var långt ifrån en demokrati på den tiden och det var uppenbart ett av de stora problemen när krisen väl kom.

Västerbro har alltså även här skrivit en pager-turner som är svår att lägga ifrån sig. Han belönades med Augustpriset för sin insats.

Briljant bok om Leonardo

Leonardo da Vinci är förmodligen världens mest kände konstnär, känd för Mona Lisa och Nattvarden och för sina försigkomna uppfinningar. Mindre känt är att han efterlämnade 20 000 sidor med anteckningar (varav 6 000 sidor finns bevarade in i vår tid), anteckningar som handlar om allt mellan himmel och jord och utgör en unik källa att ösa ur för att komma både renässansen som tidsepok och Leonardo som historisk person närmare.

I sin bok Solen ser ingen skugga – En bok om Leonardo da Vinci presenterar Peter Glas denne märklige konstnär och naturforskare. Boken utvecklar sig till en briljant biografi över en av historiens mest gåtfulla och mest betydelsefulla personligheter.

Leonardo sysslade med så mycket. Han dissekerade människokroppar, hade teorier om solsystemet, om geologi, om botanik, om matematik, geometri, optik, akustik, arkitektur, målarkonstens teori, musikteori och mycket mer. Moral, filosofi, betraktelser över livets gång. Själens existens. Kärlek, hat, välvilja, grymhet. Fabler, talesätt, visdomar.

Leonardo visar sig vara en självlärd lärdomsgigant som har en makalös förmågan att tänka självständigt och nyskapande, för att inte säga revolutionerande. Han är också en troubled soul, en grubblare, en sökare, formligen besatt av sin törst efter sanningar om tillvaron.

Och här finns bokens avgörande styrka: Glas ger
Leonardos många bräckliga, högst mänskliga sidor minst lika stort utrymme som hans berömda genialitet. Boken ger en magnifik överblick över Leonardos imponerande livsverk samtidigt som hans mångfasetterade personlighet träder fram. En biografi som både porträtterar Leonardo som en begriplig människa av kött och blod och som den närmast ofattbart stora historiska gestalt han samtidigt var.

Tommy Terabyte

När svenskarna svalt

I Magnus Västerbros bok Svälten – hungeråren som formade Sverige blir vi påminda om att det inte var särskilt länge sedan Sverige drabbades av en fruktansvärd naturkatastrof. Missväxten 1869-70 ledde till en fruktansvärd hungersnöd och massemigration. Då var det omvärlden som samlade in pengar och nödhjälp till Sverige – och inte tvärtom som det har varit det senaste århundradet – då var det svenskarna som lämnade sina hem för att hitta lyckan någon annanstans.

Vi blir också påminda om hur kallhamrade de rika och besuttna var, hur synen på de fattiga som lata och mindre värda var den förhärskande. Landshövdingar kunde undanbe sig hjälp från kungen för att vanligt folk inte skulle skämmas bort i onödan. Den fria marknaden ansågs viktigare än ett visst mått av svält. Boken visar också hur felaktiga politiska beslut och andra misstag staplades på varandra. Sverige var långt ifrån en demokrati på den tiden och det var uppenbart ett av de stora problemen när krisen väl kom.

Västerbro har skrivit en pager-turner som är svår att lägga ifrån sig. Han belönades med Augustpriset för sin insats.