Herman Lindqvist bok Sverige-Polen, 1000 år av krig och kärlek – skriven i samarbete med hustrun Liliana Komorowska-Lindqvist – är en riktig pärla i senaste årens bokflod. Tusen år av svensk-polska relationer betas av i en rasande fart över 550 sidor. Inga longörer eller transportsträckor, boken är ihållande intressant och en delikat anrättning för den som uppskattar historia.
Polen hade sin guldålder på 1500-talet och en bit in på 1600-talet då Polen var ett av Europas största länder. En knutpunkt för handel och ekonomiskt välmående, kulturellt utvecklat med religionsfrihet och fritt från förföljelser och den tidens häxprocesser. Paret Lindqvist räknar 29 oktober 1611 som den absoluta höjdpunkten. Då var svenske kungen Johan III:s son Sigismund vald kung i Polen och Sigismunds femtonårige son utropad till tsar av Ryssland. Sigismunds slagrörde farbror Karl IX låg på dödsbädden och Sigismund ansåg sig själv stå på tur för att åter bli svensk kung.
Det var nu Sigismunds kusin, den blivande Gustav II Adolf, tog över makten i Sverige och inledde Sveriges marsch mot att bli en stormakt. Sverige låg redan i krig med Polen, Danmark och Ryssland, men det var Ryssland och Polen som angreps militärt och det skulle bli början till en lång räcka av svensk-polska krig. Sverige hade många krigarkungar som stod på tur: Karl X Gustav, Karl XI och Karl XII. Skadorna under Karl X Gustav grymma plundringståg i Polen var enligt en polsk historiker större än under första och andra världskriget tillsammans. Svenskarna lämnade gång efter annan ett land i spillror efter sig.
Ända in på 1700-talet var Gustav Vasas ättlingar i krig mot varandra. Sist i tur stod Karl XII och hans kusin Polens August den starke. Karl XII gjorde sig skyldig till upprepade krigsbrott, t ex när Staden Nieszava brändes och befolkningen avrättades.
Paret Lindqvist visar en härlig fingertoppskänsla när de kryddar berättandet med intressanta detaljer, som när franske kungen Ludvig XV:s drottning talade skånska med ett förvånat svenskt sändebud efter att som polsk prinsessa varit flykting i Skåne. Och hur Voltaire och Diderot köps av Rysslands Katarina den stora för att sprida fake news. Och att Marie Curie på 1800-talet gav polonium namnet efter Polen, som ett politiskt manifest för landet som inte fanns. Så var det verkligen: Polen försvann under lång tid från kartan. Från 1734 började uppdelningen på olika sätt, t ex blev en del av Polen tidigt ett lydrike under Katarina den stora. 1795 var Polen helt uppslukat. Det delades mellan Ryssland, Preussen och Österrike. Trots flera uppror och frihetskrig skulle det dröja ända till 1918 innan Polen fick tillbaka sin självständighet.
1918, efter första världskrigets slut, blev ett sargat Polen åter sammanfogat till ett eget land. Tre delar skulle bli en och det skulle visa sig besvärligt. Inget polisväsende fanns, skolsystemen skilde sig. Det polska språket hade utvecklats på olika sätt under uppdelningen. Det fanns sex valutor och det skulle krävas sex krig innan gränsdragningen var fastställd.
1939 startade andra världskriget och då var det åter dags för en uppdelning av Polen. Efter allt tragiskt som hände under kriget var landet återigen plundrat, först under den tyska ockupationen, sedan när ryssarna drog sig tillbaka med hela industrier nerpackade i flyttlådor. Ryssarna deporterade enligt vissa uppgifter 1,8 miljoner polacker och de utförde massavrättningar. Bland annat 14 000 officerare fick ett skott i nacken. En skoningslös polisstat infördes. Vad tyskarna ställde till med i Polen under kriget saknar förstås motstycke i världshistorien. Förutom förintelsen utförde de andra typer av massavrättningar. De dömde ut polackerna som en lägre stående ras med färre eller ofta inga rättigheter alls. Av landets 3 miljoner judar överlevde bara 250 000 utrotningen. (Fortsatt antisemitism ledde judar i exil även efter kriget. 1956 fanns bara 30 000 kvar i landet.)
Efter andra världskriget förvandlades Polen till en ”socialistisk totalitär enpartistat med systematisk hjärntvätt och inkompetent planekonomi.” Först med Solidaritetsrörelsen kunde Polen frigöra sig från Sovjetunionen. Boken avslutas med en svidande uppgörelse med det nationalsocialistiska partiet Lag och ordning och om hur de kom till makten.
Paret Lindqvist konstaterar: Inget land i Europa har anfallits, ockuperats och delats upp så många gånger som Polen: ”Men Polen har alltid rest sig igen. Och igen. Inget har kunnat utplåna Polen eller dess historia.”
Ett av bokreans verkliga fynd är Astrid Lindgrens Krigsdagböcker 1929-1945. Astrid skrev dagbok under hela andra världskriget. Det är totalt sjutton dagböcker som nu har publicerats i bokform. Blandat med Astrid Lindgrens egna anteckningar innehåller dagböckerna mängder av utklippta artiklar ur svenska tidningar som hon kommenterar. Spännande (och upphovsrättsligt märkligt) att även få läsa avskrifter av folks privata brev som Astrid fått med sig när hon arbetade i brevcensuren.
Magnus Västerbro berättar i sin bok Pestens år – Döden i Stockholm 1710 om dåtidens mest fruktade sjukdom.
Litterära händelser har tidigare rekommenderat Magnus Västerbros bok Svälten – hungeråren som formade Sverige. I den boken blir vi påminda om att det inte var särskilt länge sedan Sverige drabbades av svälten. Missväxten 1869-70 ledde till en fruktansvärd hungersnöd och massemigration. Då var det omvärlden som samlade in pengar och nödhjälp till Sverige – och inte tvärtom som det har varit det senaste århundradet – då var det svenskarna som lämnade sina hem för att hitta lyckan någon annanstans.
Leonardo da Vinci är förmodligen världens mest kände konstnär, känd för Mona Lisa och Nattvarden och för sina försigkomna uppfinningar. Mindre känt är att han efterlämnade 20 000 sidor med anteckningar (varav 6 000 sidor finns bevarade in i vår tid), anteckningar som handlar om allt mellan himmel och jord och utgör en unik källa att ösa ur för att komma både renässansen som tidsepok och Leonardo som historisk person närmare.
I Magnus Västerbros bok Svälten – hungeråren som formade Sverige blir vi påminda om att det inte var särskilt länge sedan Sverige drabbades av en fruktansvärd naturkatastrof. Missväxten 1869-70 ledde till en fruktansvärd hungersnöd och massemigration. Då var det omvärlden som samlade in pengar och nödhjälp till Sverige – och inte tvärtom som det har varit det senaste århundradet – då var det svenskarna som lämnade sina hem för att hitta lyckan någon annanstans.
