Läsfest! Dags att sjunka ner i läsfåtöljen när Dekius Lack för minst trettionde gången låter publicera en bok. Den här gången en roman om människans existentiella sökande och zenbuddhism.
Året är 1980. Sverige har fått en ny socialtjänstlag. Ungdomsfängelser heter inte ungdomsfängelser längre. Ungdomarna ska i stället vårdas under ”hemliknande” förhållanden i speciella ungdomshem. Men mycket är sig likt från förr. Samma lokaler, samma personal och taggtråden sitter kvar på murarna som en påminnelse. Den enda skillnaden är att man enklare kan få föräldrar att frivilligt gå med på att låta sina besvärliga tonåringar byta ”hem” för en tid.
Conny som är fjorton år hamnar på ett särskilt dysfunktionellt ungdomshem för att hans föräldrar låtit sig övertalas av socialen. Hans föräldrar som passar på att åka till Japan för att genom zenbuddhismen finna sig själva. Hemma i Sverige tvingas deras son ta fighten med alla värstingar på boendet. Conny är ensam och utlämnad, men vägrar ge upp. Vad föräldrarna inte förstår är att det är pojken som är den sanne zenbuddhisten.
Ovanligt att en präst och en socialarbetare för en gångs skull kan få vara hjältar. Det är också en ovanlig form av introspektion för att vara en modern svensk roman. Normalt är huvudkaraktärerna uppfyllda av sig själva, sin ångest, sin dåliga självkänsla. Här befolkas romanen i stället av personer som ställer de riktigt stora frågorna.
