Ännu en Philip K Dick-story filmatiseras!

the man in the high castlePhilip K Dick (1928–1982) är ett av science fiction-litteraturens absolut största namn och filmvärlden älskar honom efter filmer som: Impostor, Screamers, Paycheck, Next, The Adjustment Bureau, The Minority Report, Total Recall och Blade Runner. Den här gången är det författaren och producenten Frank Spotnitz som håller på med en miniserie för TV av Mannen i det höga slottet. Boken som berättar om hur det blev när Tyskland och Japan vann andra världskriget.

Men Philp K Dick ska förstås först och främst avnjutas i bokform. På svenska finns just nu två av hans största mästerverk:

UBIK. Hans kanske mest hyllade roman, Ubik. Vad är Ubik? Ubik är just det du behöver när du känner att du behöver något. Känner du dig hängig, slö, nere – då behöver du Ubik. Håller allting på att gå över styr, håller allting på att glida dig ur händerna – tänk då på att Ubik finns att ta till. Men vad är Ubik? Hur känner man igen Ubik? Ubik finns i så många former att du inte kan räkna dem alla. Ubik finns som spray, som tabletter, som dryck, som rakblad, som hårbalsam, som deodorant, som BH, som rengöringsmedel, som städredskap, som frukostflingor, öl, kaffe, plastpåsar, salladsdressing, vem vet, kanske även som tankeöverföring. Varianter ingen sett, ingen anat. Och det självklara, ofrånkomliga behovet av Ubik blir bara mer och mer påträngande för de allra flesta av oss.

Dicks roman om den undergörande substansen Ubik tillhör den sällsynta sortens historier som får läsaren att ramla av stolen i häpnad ett antal gånger under läsningen – Va?! Var det detta allt gick ut på! Den som till exempel läst John Fowles bok The Magus (på svenska Illusionisten) har varit med om den hisnande upplevelsen. Berättelsen kretsar kring Joe Chip. Han har till sin förfäran märkt att verkligheten omkring honom har börjat ”regrediera”. Det verkar som om tobaken i cigaretterna har torkat ihop, nyköpt mat känns ofräsch, några av små­mynten i hans ficka uppvisar fel årtal. Hans alldeles nya brödrost har förvandlats till en brödrost av äldre modell.

Hur handlingen utvecklas ska givetvis inte föregripas men det är inte tal om annat än att Dick är värd sin position som en av de mest tankebändande – most mind­bending, most mind-blowing – av alla författare i den moderna litteraturen.

BLADERUNNER, som räknas som ett av science fiction-litteraturens största mästerverk. Boken skrevs 1966. Philip K Dick valde att förlägga handlingen i framtiden, dryga 25 år framåt i tiden. Boken utspelar sig med andra ord 1992, och det ger en kick bara det – när vi nu läser boken 2012 kan vi fascineras av att vi sitter inne med vetskapen att världen av år 1992 inte blev riktigt den värld som romanen skildrar och vi kan fundera över vad det kan bero på. Intressant är att romanen fortfarande känns som en framtidsskildring, och vem vet, det kanske inte dröjer så lång tid förrän vi är där.

Boken är lika känd för sin unika fascinerande stämning som för sina intressanta känsligt tecknade personligheter, i första hand Rick Deckard och John Isidore. Men också för de underligt mänskliga androiderna, t ex Rachael, som uppvisar så mänskliga och nyanserade personlighetsdrag att vi tvingas fråga oss själva vad som egentligen menas med att vara människa. Och så förstås de farliga androiderna, som slutat vara lydiga robotar och därmed representerar allt man kan inrymma i begreppet technology-gone-wrong, t ex Roy Baty. Han beter sig välkalkylerat och skoningslöst eftersom han har systematiska metoder och förutbestämda mål – men på det viset kan även riktiga människor bete sig.

Vi befinner oss i ett otäckt skymningsdunkelt San Francisco med en sol förmörkad av radioaktiva moln. Förorternas bostadsområden står tomma, lägenheter står fulla med tillhörigheter som har lämnats i hast, ändå pågår det gyttriga basarliknande stadslivet i centrum som förr, med gränder som myllrar av alla nationaliteter.

Rick Deckards jobb är att spåra och avrätta (eller med en förskönande omskrivning: ”dra in”) förrymda mänskliga robotar, androider. Androiderna är ytterligt intrikata imitationer av människor, så människolika att de har livsvilja, självkänsla, självbevarelsedrift. En del androider vet över huvud taget inte om att de är något annat än riktiga människor, eftersom de har (falska, inplanterade) minnen av en barndom, en uppväxt, ett komplett liv.

%d bloggare gillar detta: