Stor livsroman – som man sträckläser
2018 av Litterära händelser
Anne Swärds nya roman Vera är briljant, i handlingen och personskildrandet, ända ut i minsta detalj. Det är samma skärpta stämning och samma precision i dialogen och personteckningen som i hennes föregående romaner, Polarsommar, Kvicksand och Till sista andetaget.
Den nya boken tar sin början i slutet av andra världskriget. Vi träffar huvudpersonen Sandrine som sjuttonåring, hon lever med sin mamma och sina sina syskon i en fransk hamnstad, där männen ofta är frånvarande, de arbetar långt ute på havet, och många förolyckas därute, vilket gör hemmahamnen till de handlingskraftiga kvinnornas räjong. Det är matronorna, de tuffa kvinnorna, de som klarar sig alldeles utmärkt utan män, som styr och ställer med det mesta. Men med kriget stramas allting åt. Sandrine flyr med sin hårdföra mamma och sina systrar till en bergsby i Polen, de hoppas komma undan, men hamnar bara i en ny omöjlighet. Sandrine blir purung hålldam åt ett nazibefäl, och när hon på nytt lyckas fly och kommer med de vita bussarna till Sverige är hon gravid. I Sverige förbarmar sig en förmögen läkare över henne, tar henne till sin överklassvärld i Stockholm, gifter sig med henne, genast är allt så annorlunda. Dottern Vera föds in i ekonomiskt mycket fördelaktiga omständigheter, men känslomässigt mycket tillknäppta. Så börjar denna stora livsroman – som man förstås sträckläser.
Alldeles extra upplyftande är alla de suveräna detaljerna. Tänk dig att en författare vill uttrycka att den stockholmska överklassen på slutet av 1940-talet var privilegierad, vill få det sagt med en helt kort mening. Hur kan det göras? Kanske något om deras toapapper. Kanske att deras toapapper var ”mjukare än bibelblad, bleka som rika kvinnors hud, väldoftande som deras puder”. Vad sägs om det? Så enkelt, så ledigt, så perfekt! Anne Swärd är en författare som till fullo behärskar detaljernas svåra konst, en författare som har alla sina litterära uttryckssätt under absolut kontroll. Som läsare har man bara att ge sig hän och njuta. Varenda mening, varenda formulering i hela boken är fulländad.
Låt mig ta något ytterligare exempel: Hur uttrycka att det är en fattig familj som flyr undan andra världskrigets fasor med sina saker? Kanske genom att räkna upp vad de har för föremål fastspända på det skrangliga flyttlasset? ”Ett par pinnstolar, några sardinhinkar, en sliten oäkta matta, en zinkbalja, ett tvättbräde och en gammal lavoar.” Så har man bilden klar för sig. Det är detaljerna som gör det.
Tommy Terabyte