Kommunikation via flaskpost

Joar Gerhardssons debutroman Vi dricker drucket vatten är en skildring av hur natur och kultur omsluter oss alla och kräver något av oss – kräver balans och måtta, kräver medverkan. Vare sig vi vill det eller inte, vare sig vi vet om det eller inte. Inga linjära processer fungerar i längden. Allt är ett kretslopp. (Foto: Niclas Tilosius)

Flera av personerna i romanen har – eller har haft – stora kreativa ambitioner. De kämpar – eller har kämpat – för att förverkliga sina skapardrömmar. De vill så mycket. De vill prestera det stora, det nya, det geniala. Men med tiden inställer sig en annan känsla, ett beslutsamt och luttrat sinnestillstånd. En ny form av självständighet, en rör-mig-inte-autonomi, låt-mig-få-skapa-ifred, jag-är-trött-på-alla-förväntningar, jag-behöver-ingen-förståelse, jag-behöver-ingen-publik. Jag är en ö.

För det är bokstavligt talat på var sin ö de två huvudpersonerna befinner sig och därifrån kommunicerar de med varandra via flaskpost – ett sätt att samtala som i jämförelse med dagens smattrande smartphone-umgänge framstår som en närmast högtidlig gemenskapsform, ett själfullt och fridsamt utbyte av innersta tankar.

Medan Vincent utforskar sin ö, och tyvärr skadar sig allvarligt, nöjer sig Paula med att tänka tillbaka på tider som varit, på åren hon flängde runt i konstnärskretsarna i Berlin och Hamburg. Paula behöver komma underfund med vad hennes liv har handlat om, vad hon har råkat ut för, vad hon har gjort rätt och vad hon har gjort fel.

På det konkreta planet handlar romanen om Vincent, Paula, Allen och deras anhöriga och vänner, alla är mer eller mindre vinddrivna figurer. Paula är ung skådespelerska men har redan dragit sig tillbaka från scenen och skärmen. Hennes döde bror Salem var en berömd poet och hon retar sig på att hon ständigt får frågor om honom, om hur han var för dem som verkligen kände honom. Allen är en diversekonstnär som övergått från film till stillbilder. Han har författarambitioner och kämpar med ett manus. Bor i en enrumslägenhet i Neukölln i Berlin. Han äter knappt och är mycket mager. Salvatore/”Salty” är bror till Allen och bor i Hamburg med sin fru Diane. Salty får in sina pengar på att fotografera maträtter så att de ser aptitliga ut.

På det inre planet handlar romanen om något helt annat. Om sönderfall, om små skador och skavanker som leder till större skador, om obalanser som inte bringas i jämvikt utan snabbt leder till värre och värre störningar, kort sagt – det dysfunktionella problemet. Detta svårhanterliga läge som infinner sig när den livsnödvändiga gemenskapen ständigt måste framlevas med smärtan från några taggar i tassen, några taggar som aldrig verkar vilja ge med sig.

Men förhoppningarna till lösning finns, och dessa framskymtar hela tiden och föds successivt fram i denna synnerligen intressanta romans underliggande process. Personerna anstränger sig. Vardagen vrids runt runt tills det knakar och förändring sker. Och så till sist har vi något alldeles nytt att begrunda.

Tommy Terabyte

Köp boken t ex på Adlibris eller Bokus.

Stor livsroman – som man sträckläser

Anne Swärds nya roman Vera är briljant, i handlingen och personskildrandet, ända ut i minsta detalj. Det är samma skärpta stämning och samma precision i dialogen och personteckningen som i hennes föregående romaner, Polarsommar, Kvicksand och Till sista andetaget.

Den nya boken tar sin början i slutet av andra världskriget. Vi träffar huvudpersonen Sandrine som sjuttonåring, hon lever med sin mamma och sina sina syskon i en fransk hamnstad, där männen ofta är frånvarande, de arbetar långt ute på havet, och många förolyckas därute, vilket gör hemmahamnen till de handlingskraftiga kvinnornas räjong. Det är matronorna, de tuffa kvinnorna, de som klarar sig alldeles utmärkt utan män, som styr och ställer med det mesta. Men med kriget stramas allting åt. Sandrine flyr med sin hårdföra mamma och sina systrar till en bergsby i Polen, de hoppas komma undan, men hamnar bara i en ny omöjlighet. Sandrine blir purung hålldam åt ett nazibefäl, och när hon på nytt lyckas fly och kommer med de vita bussarna till Sverige är hon gravid. I Sverige förbarmar sig en förmögen läkare över henne, tar henne till sin överklassvärld i Stockholm, gifter sig med henne, genast är allt så annorlunda. Dottern Vera föds in i ekonomiskt mycket fördelaktiga omständigheter, men känslomässigt mycket tillknäppta. Så börjar denna stora livsroman – som man förstås sträckläser.

Alldeles extra upplyftande är alla de suveräna detaljerna. Tänk dig att en författare vill uttrycka att den stockholmska överklassen på slutet av 1940-talet var privilegierad, vill få det sagt med en helt kort mening. Hur kan det göras? Kanske något om deras toapapper. Kanske att deras toapapper var ”mjukare än bibelblad, bleka som rika kvinnors hud, väldoftande som deras puder”. Vad sägs om det? Så enkelt, så ledigt, så perfekt! Anne Swärd är en författare som till fullo behärskar detaljernas svåra konst, en författare som har alla sina litterära uttryckssätt under absolut kontroll. Som läsare har man bara att ge sig hän och njuta. Varenda mening, varenda formulering i hela boken är fulländad.

Låt mig ta något ytterligare exempel: Hur uttrycka att det är en fattig familj som flyr undan andra världskrigets fasor med sina saker? Kanske genom att räkna upp vad de har för föremål fastspända på det skrangliga flyttlasset? ”Ett par pinnstolar, några sardinhinkar, en sliten oäkta matta, en zinkbalja, ett tvättbräde och en gammal lavoar.” Så har man bilden klar för sig. Det är detaljerna som gör det.

Tommy Terabyte

Köp boken t ex på Adlibris eller Bokus.