Arne Norlins bok Europas försvunna kungahus är en mycket intressant genomgång av alla europeiska kungahus som försvunnit under de senaste drygt hundra åren. Idag finns åtta monarkier kvar i Europa: Sverige, Norge, Danmark, England, Spanien, Nederländerna, Belgien och Luxemburg. 1910 fanns ytterligare tretton (beroende på hur man räknar). Det innebär också att det finns en hel del kungasläkter som fortfarande bär på tronpretendenter.

Boken går igenom dessa förlorade monarkier. Kungar som mördas, kungar som avrättas (dit räknas den ryska tsarfamiljen), kungar som avsätts, kungar som går i exil. Sammantaget blir det en lång rad europeiska kungaätter som blivit förvildade. En del utfattiga och så gott som glömda, andra har fått med sig stora förmögenheter när de kastats ut från sina respektive länder. Vissa av dem kanske till och med kan återinsättas, som Montenegros prins Nikola (en pensionerad arkitekt). Landets parlament har röstat fram en lag som bl a gör klart att det var olagligt att avskaffa monarkin 1918. Även Serbiens kronprins Alexander har sett ett ökat stöd för monarkin. 2001 fick han tillbaka sitt medborgarskap, vilket ses som ett första steg. Kungar som förlorat sin krona är nämligen sällan välkomna att stanna i sitt land. Även Rumäniens Margareta kan stå på tur. Hon har redan lyckats med konststycket att vara ”drottning” i en republik. Hennes ceremoniella uppgifter påminner idag om vår egen Carl XVI Gustafs. Särskilt konstig är hennes ställning med tanke på att det under monarkins tid enbart fanns manlig tronföljd.

Vissa länder har haft det extra krångligt på tronen. Greklands kungar har haft resväskans som viktigaste utrustningsdetalj, konstaterar Norlin. Monarkins förste kung, Otto I, tvingades avgå efter en militärkupp 1862. Konstantin II tvingades abdikera två gånger. Hans son Georg II skickades iväg hela tre gånger. Republiken som därefter bildades hade tjugotre regeringar, tretton statskupper och en diktatur på drygt tio år. Monarkin kom och gick, men röstades slutligen (för alltid?) bort i samband med juntans fall 1974.

Det finns stora pengar inblandade i dessa kungliga öden. Slott och förmögenheter som har lett till många juridiska turer under senaste seklet. Flera av dessa republiker har dessutom lämnat kungar som aldrig abdikerat efter sig. Kungar som kräver ersättning. Det finns även andra problem för många tronpretendenter. Eftersom ofta lång tid har gått sedan monarkins avskaffande har släktträden hunnit förgrena sig. Frankrike har till exempel tre ”officiella” tronpretendenter.

Arne Norlins bok svämmar över av intressanta historier om dessa kungliga öden och äventyr. Finlands tid som självständig monarki var till exempel särskilt kort. Den 9 oktober 1918 beslöt lantdagen att välja den tyska prinsen Fredrik Karl av Hessen till finsk kung. Redan den 14 december abdikerade han eftersom Tyskland förlorat första världskriget och västmakterna inte accepterade en tysk prins. Kungen hann inte ens komma till sitt nya land.