Jag är en snobb… ser svenska filmer… dricker whisky à gogo…


Boris Vian levde det jazziga pariserlivet på 1950-talet, skrev kultromaner som Dagarnas skum och Hjärtkniparen och hade stora framgångar med visor som Le déserteur och Je suis snob. Lars Forssell berättar dråpligt om sitt besök hos Vian i boken Vänner.

I visan Je suis snob (Jag är en snobb) raljerar Vian över sin tids hipstertyp, en figur i det parisiska 50-talsvimlet – snobben som är så mån om att vara inne, som går på bio och ser svenska filmer (”J´vais au cinéma voir des films suédois”)  och sen går till baren och dricker ”whisky à gogo”, han har italiensk slips och en liten näsduk i bröstfickan och varje tisdag går han på snobbparty och äter camembert med tesked och när han dör vill han ha en svepning från Dior.

Lars Forssell berättar i boken Vänner om hur han söker upp Vian i Paris när denne bor i ett litet krypin högt uppe i det hus som varit det gamla nöjespalatset Moulin Rouge, beläget på bigatan Cité Veron nära det nya Moulin Rouge. Forssell och Carl-Fredrik Reuterswärd tar sig upp för en bred trappa i mörkret, så långt det går, och sedan uppför ytterligare en trappa, en smal knirkande trätrappa och när Vians dörr slår upp väller ett moln av stinkande rök ut.

Forssell och Reuterswärd tar fram sina näsdukar och täcker mun och näsa och pressar sig in. Det är Vian som inte fått fason på den kamin han själv just har konstruerat. Han bjuder på whisky och de samtalar med svidande, rinnande ögon. Vian berättar om sina knep som författare, att börja med vad som helst, t ex en kamin, och sedan improvisera sig vidare. Forssell ber om tillstånd att få översätta Le déserteur till svenska och Vian erbjuder sig på fläcken att sälja de skandinaviska rättigheterna till Forssell för ”- han tänker efter länge – en centime”.

Forssell träffade Vian ännu några gånger och iakttog hur han mot slutet av sitt liv blev som ”en skugga,  en genomskinlighet, en gestalt av glas överklädd med stram tunn vit hud”. Vian hade svagt hjärta. Läkaren hade förbjudit honom att fortsätta med trumpetspelandet. Skulle han blåsa ett enda c till skulle han falla död ner, hette det. Vian dog 1959, helt plötsligt i en biofåtölj under förhandsvisningen av filmatiseringen av hans roman Jag ska spotta på era gravar. Han blev bara 39 år.

Forssells bok Vänner kan hittas på antikvariat, eller på nätet hos t ex på Antikvariat.net eller Bokbörsen.

Peter Glas

 

 

 

Kommunikation via flaskpost

Joar Gerhardssons debutroman Vi dricker drucket vatten är en skildring av hur natur och kultur omsluter oss alla och kräver något av oss – kräver balans och måtta, kräver medverkan. Vare sig vi vill det eller inte, vare sig vi vet om det eller inte. Inga linjära processer fungerar i längden. Allt är ett kretslopp. (Foto: Niclas Tilosius)

Flera av personerna i romanen har – eller har haft – stora kreativa ambitioner. De kämpar – eller har kämpat – för att förverkliga sina skapardrömmar. De vill så mycket. De vill prestera det stora, det nya, det geniala. Men med tiden inställer sig en annan känsla, ett beslutsamt och luttrat sinnestillstånd. En ny form av självständighet, en rör-mig-inte-autonomi, låt-mig-få-skapa-ifred, jag-är-trött-på-alla-förväntningar, jag-behöver-ingen-förståelse, jag-behöver-ingen-publik. Jag är en ö.

För det är bokstavligt talat på var sin ö de två huvudpersonerna befinner sig och därifrån kommunicerar de med varandra via flaskpost – ett sätt att samtala som i jämförelse med dagens smattrande smartphone-umgänge framstår som en närmast högtidlig gemenskapsform, ett själfullt och fridsamt utbyte av innersta tankar.

Medan Vincent utforskar sin ö, och tyvärr skadar sig allvarligt, nöjer sig Paula med att tänka tillbaka på tider som varit, på åren hon flängde runt i konstnärskretsarna i Berlin och Hamburg. Paula behöver komma underfund med vad hennes liv har handlat om, vad hon har råkat ut för, vad hon har gjort rätt och vad hon har gjort fel.

På det konkreta planet handlar romanen om Vincent, Paula, Allen och deras anhöriga och vänner, alla är mer eller mindre vinddrivna figurer. Paula är ung skådespelerska men har redan dragit sig tillbaka från scenen och skärmen. Hennes döde bror Salem var en berömd poet och hon retar sig på att hon ständigt får frågor om honom, om hur han var för dem som verkligen kände honom. Allen är en diversekonstnär som övergått från film till stillbilder. Han har författarambitioner och kämpar med ett manus. Bor i en enrumslägenhet i Neukölln i Berlin. Han äter knappt och är mycket mager. Salvatore/”Salty” är bror till Allen och bor i Hamburg med sin fru Diane. Salty får in sina pengar på att fotografera maträtter så att de ser aptitliga ut.

På det inre planet handlar romanen om något helt annat. Om sönderfall, om små skador och skavanker som leder till större skador, om obalanser som inte bringas i jämvikt utan snabbt leder till värre och värre störningar, kort sagt – det dysfunktionella problemet. Detta svårhanterliga läge som infinner sig när den livsnödvändiga gemenskapen ständigt måste framlevas med smärtan från några taggar i tassen, några taggar som aldrig verkar vilja ge med sig.

Men förhoppningarna till lösning finns, och dessa framskymtar hela tiden och föds successivt fram i denna synnerligen intressanta romans underliggande process. Personerna anstränger sig. Vardagen vrids runt runt tills det knakar och förändring sker. Och så till sist har vi något alldeles nytt att begrunda.

Tommy Terabyte

Köp boken t ex på Adlibris eller Bokus.