Magnus Västerbro berättar i sin bok Pestens år – Döden i Stockholm 1710 om dåtidens mest fruktade sjukdom.
1710 är året efter slaget vid Poltava. Sveriges stormaktstid är snart förbi och ovanpå alla militära motgångar drar pesten in över vår huvudstad. Det tar ett tag innan den får fäste, läkare slå larm och myndigheterna har möjlighet att sätta igång motåtgärder som karantän men väljer att blunda. Man vill inte att folk ska drabbas av panik, man oroar sig över livsmedelsförsörjning och så vidare. Men det ska visa sig leda till katastrof. Av stadens 55 000-60 000 invånare dör mellan 35 och 40 procent under det följande halvåret.
Intressant att läsa om den tidens läkarvetenskap. Man hade ingen aning om att det var råttor, löss och loppor som var de värsta smittbärarna. Läkarkollegiet hade fullt upp med att rensa ut kvacksalvare, t ex alla dessa kloka gummor som trodde sig kunna fördriva sjukdomar med hjälp av örter utan att ha en aning om att sjukdomar beror på obalans mellan de fyra kroppsvätskorna: blodet, svarta och gula gallan, och slemmet. Numera vet vi att det är antibiotika som behövs för att bota pesten, då på den tiden förlitade man sig på att försöka röka ut smittan ur hemmet och till det hade man diverse improviserade och mestadels verkningslösa kurer.
Som vanligt är det förstås de fattiga som drabbas värst. De rika bor inte lika trångt, de har större möjlighet att sköta hygienen och framför allt räddar sig många genom att lämna staden och sätta sig i säkerhet någon annanstans.
En riktig page-turner.
Litterära händelser har tidigare rekommenderat Magnus Västerbros bok Svälten – hungeråren som formade Sverige. I den boken blir vi påminda om att det inte var särskilt länge sedan Sverige drabbades av svälten. Missväxten 1869-70 ledde till en fruktansvärd hungersnöd och massemigration. Då var det omvärlden som samlade in pengar och nödhjälp till Sverige – och inte tvärtom som det har varit det senaste århundradet – då var det svenskarna som lämnade sina hem för att hitta lyckan någon annanstans.
Vi blir också påminda om hur kallhamrade de rika och besuttna var, hur synen på de fattiga som lata och mindre värda var den förhärskande. Landshövdingar kunde undanbe sig hjälp från kungen för att vanligt folk inte skulle skämmas bort i onödan. Den fria marknaden ansågs viktigare än ett visst mått av svält. Boken visar också hur felaktiga politiska beslut och andra misstag staplades på varandra. Sverige var långt ifrån en demokrati på den tiden och det var uppenbart ett av de stora problemen när krisen väl kom.
Västerbro har alltså även här skrivit en pager-turner som är svår att lägga ifrån sig. Han belönades med Augustpriset för sin insats.
Den polska författaren Olga Tokarczuk fick 2018 år pris ”för en berättarkonst som med encyklopedisk lust gestaltar gränsöverskridandet som livsform.” Förra året utkom Spel på många små trummor på Ariel förlag.
Den österrikiske författaren Peter Handke fick årets pris för ”ett inflytelserikt författarskap som med stor språkkonst har utforskat periferin och människans konkreta erfarenhet.” Handke är bl a manusförfattare till Wim Wenders film Himmel över Berlin.
I Magnus Västerbros bok Svälten – hungeråren som formade Sverige blir vi påminda om att det inte var särskilt länge sedan Sverige drabbades av en fruktansvärd naturkatastrof. Missväxten 1869-70 ledde till en fruktansvärd hungersnöd och massemigration. Då var det omvärlden som samlade in pengar och nödhjälp till Sverige – och inte tvärtom som det har varit det senaste århundradet – då var det svenskarna som lämnade sina hem för att hitta lyckan någon annanstans.
