I Magnus Västerbros bok Svälten – hungeråren som formade Sverige blir vi påminda om att det inte var särskilt länge sedan Sverige drabbades av en fruktansvärd naturkatastrof. Missväxten 1869-70 ledde till en fruktansvärd hungersnöd och massemigration. Då var det omvärlden som samlade in pengar och nödhjälp till Sverige – och inte tvärtom som det har varit det senaste århundradet – då var det svenskarna som lämnade sina hem för att hitta lyckan någon annanstans.
Vi blir också påminda om hur kallhamrade de rika och besuttna var, hur synen på de fattiga som lata och mindre värda var den förhärskande. Landshövdingar kunde undanbe sig hjälp från kungen för att vanligt folk inte skulle skämmas bort i onödan. Den fria marknaden ansågs viktigare än ett visst mått av svält. Boken visar också hur felaktiga politiska beslut och andra misstag staplades på varandra. Sverige var långt ifrån en demokrati på den tiden och det var uppenbart ett av de stora problemen när krisen väl kom.
Västerbro har skrivit en pager-turner som är svår att lägga ifrån sig. Han belönades med Augustpriset för sin insats.
