Årets bok har redan kommit!

Willy Vlautin har gjort det igen! Romanen Mörkret som faller är ännu ett mästerverk från hans penna. Den här gången handlar det om trettioåriga Lynette som snabbt behöver skaffa fram en stor summa pengar för att rädda sin familj (bestående av desillusionerad mamma och förståndshandikappad storebror). Handlingen utspelas under två dygn och är så spännande att det inte går att lägga boken ifrån sig.

Det här är Vlautins sjätte roman och kanske hans allra bästa, om det nu är möjligt att välja bland dessa guldkorn. En kort sammanfattning av de andra böckerna:

Sviker dig aldrig: I Sviker dig aldrig möter vi den unge Horace Hopper, till häften vit, till hälften paiuteindian, som drömmer om en karriär som proffsboxare. Han arbetar på en ranch i Tonopah, Nevada, några timmar norr om Las Vegas. På ranchen föder man främst upp får, långt ute i det ödsliga, karga landskapet. Horace har blivit något av en högerhand åt ranchägaren Eldon Reese, men nu har han tröttnat på farmarlivet. Han vill ut i världen. Hans fullkomligt orealistiska dröm är att blir världsmästare i lättviktsboxning. Eldon förklarar för honom att om han stannar på ranchen kommer han en dag att få ärva den, men Horace lyssnar inte på det örat. Han har bestämt sig för att försöka förverkliga sin dröm och ger sig iväg till sin första match…

De fria: Får man tro nationalsången är USA de frias land – the land of the free. Läser man Willy Vlautin får man en fördjupad bild och man får anledning att fundera, flera extravarv, över hur det står till med den så vackert besjungna amerikanska friheten. I USA befinner sig vanligt folks ekonomiska trygghet numera mycket nära nollstrecket. Många har dubbeljobb men ligger ändå efter med både hyran och sjukhusräkningarna. De kan när som helst få sparken. Självklart har de inte råd med utbildning, varken åt sig själva eller sina barn. Det här låter som om romanen skulle jämra sig över eländets elände. Det gör den absolut inte. Och det beror på att Willy Vlautin kan se människorna i allt det här. Han ser individerna. De på djupet intressanta personerna. Han berättar om unika öden och det han berättar är så oerhört insiktsfullt, så upplysande, så gripande.

Lean on Pete: Huvudpersonen i Lean on Pete heter Charley Thompson. Han flyttar från stad till stad tillsammans med sin diversearbetande pappa. Sin mamma har han aldrig träffat. Pappan tillhör inte precis Guds fogligaste lamm. Ofta lämnar han Charley vind för våg flera dygn i sträck utan att ens ha försett honom med tjugo dollar till mat. Ska Charley klara sig måste han uppöva ett mästerskap i konsten att obemärkt stjäla färdiglagade maträtter i snabbköp. Pappans trashiga flickvänner – de avlöser varandra med någon månads mellanrum – verkar ytterst sällan fundera över hur Charley har det – så lyxen att ha familjeband, att ha ett socialt skyddsnät har Charley helt enkelt aldrig upplevt. Pappan har dessutom en repetitiv förmåga att komma på kant med folk – det är förklaringen till att de ständigt måste flytta. Charleys skolgång har på så vis blivit ordentligt upphackad, rentav kaotisk. Flyttandet har också medfört att han inte har en enda kompis. Charley får ett sorts jobb på en hästkapplöpningsbana. Först gäller det bara att mocka hästskit. Det är galopphästen Lean on Pete han sköter om. Men galoppsporten rymmer en hel del ljusskygga göromål som Charley obevekligt dras in i.

Willy Vlautin: Norrut. ”Willy Vlautin är en av de starkaste rösterna i nutida amerikansk litteratur, kanske den starkaste. Hans prosa är ren, klar, enkel, brutal, vacker, fylld av empati med de kantstötta karaktärer som försöker bygga sina liv på sand under en svart sol. Och musiken! Jag har skrivit mina fyra senaste romaner till Richmond Fontaine i bakgrunden, i förgrunden. I rest my case”, skriver Åke Edwardson på bokens baksida. Willy Vlautins gripande roman Norrut – berättelsen om 22-åriga servitrisen Allison – valdes av George Pelecanos i The Guardian till decenniets bästa roman.

Willy Vlautin: Motellivet. Romanen Motellivet handlar om två bröder – Frank och Jerry Lee Flannigan – som försöker göra det bästa av en till synes hopplös situation på samhällets absoluta botten. Det verkar till att börja med som om allting går dem emot, men hoppet är dess bättre det sista som överger människan… Motellivet har blivit en oerhört varm och livsnära berättelse, hoppfull och kärleksfull mitt i den bedrövliga misär den skildrar. ”En blivande klassiker” enligt flera kritiker, som redan jämför Willy Vlautin med John Steinbeck, Raymond Carver, Ernest Hemingway och andra storheter. Romanen har filmatiserats med Emile Hirsch, Dakota Fanning och Kris Kristofferson i rollerna.

Ulrika Linder: Återvinningscentralen

Kan en illustrerad bok om att jobba på en Återvinningscentral var något att läsa? Ja, det kan det. Om pennan befinner sig i konstnär Ulrika Linders hand så fungerar det alldeles utmärkt.

Jag har en vän som betraktar ett besök på återvinningscentralen likvärdigt med ett jobbigt behandlingsbesök hos tandläkaren. Speciellt ansträngande är det att bli utskälld för att man inte förstår att en pryl som till exempel innehåller nästan bara plast ska hamna i metallåtervinningen. I den här boken får man inte bara reglerna klara för sig, man får också sig en intressant genomgång av hur vi uppför oss när vi slänger våra prylar.

Boken är en sociologisk praktstudie över vår samtid, speciellt när det kommer till spelreglerna kring alla de sopberg som skapas av vårt vilsna sätt att leva. Återvinningscentralen är pedagogisk och i sin genre härligt nyskapande.

 Min vän är den första att få den här boken av mig som present. Kanske kan den lindra ångesten.

Ulf Lundells Vardagar


I Vardagar 2 fyller Ulf Lundell 69 år och året är 2018. Precis som Vardagar 1 är det ett dagboksformat som ofta elegant flödar över sidorna som fri vers. Det är avskalat och gripande, och till och med litterärt i all sin enkelhet. En självklar bok i bokhyllans Lundellavdelning.

Han lever ensam. Ofta mycket korthugget avhandlar han vad han ser på TV: Spännande fotbollsmatcher, snygga mål, Zlatan, friidrott, gymnastik, och katastrofer i världen och Antikrundan… Och vad han läser i tidningar: Trump, och krisen i Svenska Akademien med kulturprofilen, om valet, om Sverigedemokraterna, om Kinas välde och otäcka maktbegär och feminismens rallarsvingar. Och vad han ser utanför fönstret: fåglar, sorkar, getingar, träden, vädret. Och han berättar vilka böcker han läser, och vilka gamla favoritböcker som han läser på nytt (Boris Vian, Colin Wilson).

Han målar sina tavlor, klipper sig, ser till att bilen lagas och huset underhålls, och han skriver låtar och längtar söderut. Han citerar Patti Smith, Augustinus, Paulus, Joyce, Heidegger, Camus… Och lyssnar på musik: Dylan, Neil Young, Springsteen, men även Schubert…

Han funderar över kvinnorna i sitt liv. Tre äktenskap. Han vill hålla avståndet till f d flickvännen som sköter galleriet. De ska inte träffas, men tummar på regeln. Han går till terapeut några gånger. Medicinerar, tar en prozacvariant och sömntabletter för att kunna sova. Han funderar på om han har ADHD, tourettes. Han har hjärtrusningar.

Han köper grejer: Cd-skivor, t-shirtar, hälsokostpreparat, verktyg.

Han funderar över barndomen. Sin syster, sin mamma som just har gått bort, sin pappa. Vad är meningen meningen med allt? frågar han sig. Det är inte att skriva böcker, det är inte att spela inför 10 000 pers.

Han frågar sig också om vårt motstånd för döden är löjligt:

”Dö ska du,
Tro inget annat.
Du ska dö mens tid det är.
Du ska inte få se det du hoppas på att få se.
Å andra sidan:
Å andra sidan: Du
slipper en del.”

Vardagar 2 säljs just nu på årets bokrea. Nästa dagboksvolym Vardagar 3 har just kommit i pocket.

Korta svar på stora frågor

Stephen Hawking ger i sin bok Korta svar på stora frågor andligt avskalade svar på stora frågor. Det är en bok fullpumpad med fysik som helt i avsaknad av varje form av övernaturligt tänkande använder sig av fysikens grundlagar för att förklara vår existens.

Han besvarar tio stora frågor:

1) Finns Gud?
2) Varifrån kommer vi?
3) Finns det annat intelligent liv i universum?
4) Kan vi förutsäga framtiden?
5) Vad finns inuti ett svart hål?
6) Är tidsresor möjliga?
7) Kommer vi att överleva på jorden?
8) Bör vi kolonisera rymden?
9) Kommer artificiell intelligens att över trumfa vår egen?
10) Hur ska vi forma framtiden?

Några exempel:

Finns Gud? Svaret är nej, enligt Hawkings. Big Bang är en självklarhet och det behövs inget före Big Bang. Kvantmekaniken och vår subatomära verklighet visar oss att någonting kan uppstå ur ingenting utan att någon känd naturlag bryts. Före Big Bang fanns ingenting. Inte ens tiden. Han funderar: ”Om Gud finns varför skulle han då komma på något så komplicerat som M-teori i 11 dimensioner.”

Och varför ska vi kolonisera rymden? Hawkings förutspår att vi inom de närmaste 1000 åren kommer att göra jorden obeboelig. Antingen kommer en kärnvapenkatastrof göra slut på vår värld eller också en miljökatastrof. Han är övertygad om att människan kommer att behöva lämna jorden. Inom en radie av 30 ljusår finns det omkring tusen solsystem. Någonstans där kommer vi att kunna slå ner våra bopålar. Vi ska bara lära oss att resa i rymden med större hastighet.

En intressant och tänkvärd bok, men den känns en aning naken. Vart tog de andliga dimensionerna vägen? För dessa finns väl också?

Om etniska fördomar

Min Jin Lees roman Pachinko handlar om en koreansk släkts exiltillvaro i Japan under perioden 1910-1989.

Om en del svenskar i dagens Sverige anklagas för att vara långsamma med att acceptera nysvenskar som fullödiga medborgare så är det ingenting av den bild av Japan som tecknas i den här boken.  Här kan man vara fjärde generationen invandrare utan att accepteras som japan. Det räcker alltså inte att vara född i Japan, klä sig som Japan, se ut som en japan, prata perfekt japanska, vara gift med en japan, bara misstanken att man har koreanskt påbrå räcker för att man ska räknas som andra klassens medborgare. En smutsig korean som inte går att lita på.

Pachinko är ett automatspel, ett mellanting mellan flipper och enarmad bandit, som är ett mycket populärt spel i Japan och som många har förlorat sina surt förvärvade pengar på.  I boken är ägandet av en pachinkohall ett av få sätt för koreaner att bli rika i det japanska samhället, men knappast att komma upp sig på ett accepterat sätt. Pachinko är förknippat med maffian och smutsiga pengar. Det spelar ingen roll hur rik man blir på detta ägande. En korean är och förblir en korean.

I Lees roman får vi möta fyra generationer av en exilfamilj vars liv på ett eller annat sätt kretsar kring dessa panchinkohallar och kampen för de unga för att tvätta bort sitt ursprung.

Boken är en svidande uppgörelse med den japanska samhällets syn på integration, särskilt dess känsliga förhållande till Korea som i bokens inledning hålls ockuperat av den kejserliga armén.

Romanen har nominerats till Årets Bok.

 

Vem har skrivit boken?

Det tog inte lång tid när jag läste Lydia Sandgrens Augustprisvinnande roman Samlade verk innan jag övertygades om att hon inte är författare till den. Vilken märklig upptäckt. Litterära händelser först i Sverige med att avslöja bluffen!?

Romanen handlar om den splittrade familjen Berg och kretsar kring bokförläggaren Martin, hans försvunna fru Cecilia, deras dotter Rakel, sonen Elis och familjevännen, den uppburne konstnären Gustav Becker. Jag tänker som en detektiv när jag läser den. Det manliga perspektivet dominerar boken, så pass mycket att det blir tydligt att den har skrivits av en man. En medelålders man, kommer jag fram till när jag funderar över språk och motivval. Varför skulle en 33-årig kvinnlig psykolog ha detta intresse för männens festande och diskussioner i universitetsvärlden på 80-talet? Vad är det som är så intressant med männens framtidsdrömmar med utgångspunkt i den tidens kulturscen, den tidens kulturtidskrifter, den tidens böcker och tv-program.

Med tanke på de filosofihistoriska referenser som används i berättelsen ser jag framför mig att den verklige författaren till årets Augustprisvinnande roman har sin utbildningsmässiga bakgrund i filosofi- och litteraturstudier på åttiotalet. Jag ställer mig frågan: Varför skulle en 33-årig psykolog hämta så många referenser och uppslag från framför allt filosofins värld? Varför inte från hennes egen utbildning som psykolog? Av psykologins hjältar är det nästan bara Freud som får några bisatser. Varför skulle en 33-årig psykolog fundera så mycket på en medelålders man som likt förläggare Berg skriver och skriver, men aldrig får sätta slutpunkt för ett projekt, om man inte är just en man som har ägnat en massa år åt skrivande, men inte riktigt hittat målet. Jag ser tydligt framför mig att den som skrivit den här romanen är en man på plus 55 år. Han har studerat filosofi och litteraturvetenskap 1980-talet, inte psykologi på 2000-talet.

Jag älskar pseudonymer och skulle därför inte bli upprörd om jag har rätt. Tvärtom, jag skulle skratta gott. Men efter att ha sett en intervju med Lydia Sandgren på TV måste jag helt enkelt kapitulera. Så skicklig skådespelerska kan väl ingen vara? Jag får i stället ta av mig hatten och buga. Det är ingen bluff. Referenserna är perfekt hopplockade. Boken är ett slags mästerverk, tidsfärgen fullkomligt övertygande.

Kapitalet och ideologin

Thomas Piketty2013 gav den franske nationalekonomen Thomas Piketty ut sitt epokgörande verk Kapitalet i tjugoförsta århundradet. Här synas kapitalismen i all dessa former. Förändringar i förmögenhets- och inkomstfördelning från 1700-talet och framåt undersöks, och den tilltagande förmögenhetskoncentrationen i den industrialiserade delen av världen sedan mitten av 1900-talet och hur själva demokratin står spel. I sin nya bok Kapitalet och ideologin tar Piketty itu med de ideologier som genom århundrade formats för att motivera dessa ojämlikheter. Han menar att den förhärskande globaliseringsideologin befinner sig i kris.

Kapitalansamlingen leder till att världens rika samlar på sig astronomiska förmögenheter. Orättvisorna blir allt tydligare. Hur kan exempel en liten klick av Amerikas befolkning äga huvuddelen av kapitalet? Ännu värre är det i många asiatiska ekonomier.

De rika har i alla tider formulerat ideologiskt försvar till sin rikedom. Anledningarna har genom århundradenas lopp förändrats. Tidigare kunde adligt blod räcka för att motivera orättvisorna, på senare tid förväntas man att acceptera orättvisor för att en person är en smart affärsman. De rika har så klart haft fullt sjå med fila på sina ideologier. Om ojämlikheten inte accepteras av det stora flertalet kan det gå illa, då kan revolutionen stå för dörren.

Piketty går förtjänstfullt igenom hur kapitalet och äganderätten varit en helig ko för alla icke-socialistiska system. Han utgår från de trifunktionella samhällena (adeln, präster och tredje ståndet) till dagens renodlade ägarsamhällen. För alla typer av så kallade demokratiska samhällen har kapitalet varit något man inte velat mixtra med. Inte ens efter franska revolutionen infördes progressiva skatter, trots krav på frihet, broderskap och rättvisa. Det var makten borgarna var ute efter, inte kapitalet. Likadant var det när slavhandeln avskaffades. Då kompenserades slavhandlarna ekonomiskt, ingen hade en tanke på att det var slavarna som lidit störst skada och borde kompenseras. På samma sätt var det när livegenskapen avskaffades i Ryssland. De livegna tvingades betala ersättning till staten och sina forna ägare.

Boken ger många intressanta exempel på hur kapitalet fått styra genom århundradena. Första opiumkriget i Kina, 1839-1842, utkämpades för att Kina hade fräckheten att motsätta sig att England hämtade opium från sin koloni Indien och sålde i Kina. När Kina förstörde opiumlagret kom kanonbåtarna från väst och löste problemet, som krigsskadestånd fick England juridiska och fiskala rättigheter för Hong Kong. När Kina en tid senare som nytt motdrag förbjöd opiumförsäljning tog England åter till vapen i ett andra opiumkrig, 1856-1860. Nu tvingades Kina att legalisera drogen och ovanpå det betala ett svidande krigsskadestånd.

Sveriges används som skräckexempel i boken. Det gäller rösträttsreglerna under 1800-talet då rösträtt gavs efter hur mycket skatt man betalade. I vissa svenska kommuner hade en enda person rösträtt och kunde styra efter eget gottfinnande. Men Sverige är också med som ett föredömligt exempel när socialdemokraterna under folkhemsperioden skapade det kanske mest rättvisa system världen någonsin skådat. Ett system som sedan avvecklades i tidens anda genom avskaffandet av arvsskatt, gåvoskatt, fastighetsskatt och så vidare.

Piketty kommer fram till att det rättvisa samhället också är det mest välmående samhället. Det finns ingen anledning att acceptera den accelererande kapitalansamling som pågår runt om i vår värld. Ett land där en procent av befolkningen äger huvuddelen av alla tillgångar bakbinder den fattiga halvan av befolkningen. Inte bra för innovationer och framåtanda. Det är heller inget konstigt med progressiva skatter. Den som har blivit rik har samhällets resurser att tacka för sin rikedom, vilket ofta glöms bort i debatten.

Han diskuterar lösningar: Rättvisa är ett resultat av ett ständigt kollektivt överläggande. Demokratin får inte sättas ur spel. Vi har alla lika rösträtt, kapitalet får inte ställas i vägen för demokratiska beslut. Utbildningsnivån är viktig för ett jämlikt och välmående samhälle. Den ska ha alla lika tillgång till. Det är en grundläggande rättighet. Precis som sjukvård, pensioner o s v. Temporärt ägande pratar han mycket om, vilket innebär progressiv arvsskatt och andra progressiva skatter. Deltagande socialism förordas och med det menar Piketty bl a annat maktdelning i företag genom arbetarrepresentation i företagens styrelser. Universell kapitaldonationer till alla vuxna, d v s en basinkomst eller medborgarlön är också ett lämpligt medel. Basinkomsten är naturligtvis inte något som gör att staten får avsvära sig ansvar för utbildning, sjukvård och andra nödvändigheter. Kapitalet får ej heller styra politiska valkampanjer som i USA. Transparens behövs för vad skatterna används till. Social federalism, talar han om. Vilket innebär ett samarbete mellan länder med ett gemensamt skattesystem och transnationell rättvisa.

Piketty menar sig inte ha alla lösningar, men är övertygad om att kapitalansamlingen är något vi måste göra något åt, annars kommer det gå illa.

Om zen och konsten att hantera sitt liv

Läsfest! Dags att sjunka ner i läsfåtöljen när Dekius Lack för minst trettionde gången låter publicera en bok. Den här gången en roman om människans existentiella sökande och zenbuddhism.

Året är 1980. Sverige har fått en ny socialtjänstlag. Ungdomsfängelser heter inte ungdomsfängelser längre. Ungdomarna ska i stället vårdas under ”hemliknande” förhållanden i speciella ungdomshem. Men mycket är sig likt från förr. Samma lokaler, samma personal och taggtråden sitter kvar på murarna som en påminnelse. Den enda skillnaden är att man enklare kan få föräldrar att frivilligt gå med på att låta sina besvärliga tonåringar byta ”hem” för en tid.

Conny som är fjorton år hamnar på ett särskilt dysfunktionellt ungdomshem för att hans föräldrar låtit sig övertalas av socialen. Hans föräldrar som passar på att åka till Japan för att genom zenbuddhismen finna sig själva. Hemma i Sverige tvingas deras son ta fighten med alla värstingar på boendet. Conny är ensam och utlämnad, men vägrar ge upp. Vad föräldrarna inte förstår är att det är pojken som är den sanne zenbuddhisten.

Ovanligt att en präst och en socialarbetare för en gångs skull kan få vara hjältar. Det är också en ovanlig form av introspektion för att vara en modern svensk roman. Normalt är huvudkaraktärerna uppfyllda av sig själva, sin ångest, sin dåliga självkänsla. Här befolkas romanen i stället av personer som ställer de riktigt stora frågorna.

Köp boken t ex på Bokus eller Adlibris.