Där ute går världen under

Daniel Ahlgren – en av Sveriges mest prisbelönta serietecknare som tilldelats branschpriserna Urhunden och Adamsonstatyetten – har kommit med ett nytt superhjälte-seriealbum. Missa inte hans roliga album-trailer som har letat sig ut på YouTube.

Den här gången riskerar inte bara världen att gå under utan själva ALLTET står på spel. Precis alla parallella universum håller på kollidera och hoppet står till Alfamannen som måste gripa in för att rädda tillvaron från TOTAL UTPLÅNING! Han och hans superhjälte-vänner jobbar förtvivlat i intraversum – mellanrummet mellan alla olika universum – på en lösning.

 

Ekollon för världsfreden

1969, året då John Lennon och Yoko Ono gifte sig och hade sin berömda “Bed-In for Peace” som protest mot Vietnamkriget skickade de även två freds-ekollon till världens ledare. Brevet som bifogades löd: ”Enclosed in this package we are sending you two living sculptures—which are acorns—in the hope that you will plant them in your garden and grow two oak trees for world peace. Yours with love, John and Yoko Ono Lennon.”

2009 vad det dags för 40-årsjubileum. Den här gången fick Yoko skicka breven som ensam avsändare.

2019 är det dags för 50-årsjubileum. Litterära händelser hoppas att nya brev är på gång.

Lär mer om projektet och svaren från världsledarna. Allt finns att läsa på Yokos hemsida http://imaginepeace.com/archives/6633

I Yokos bok Ekollon (Acorn), nyligen utkommen i svensk översättning av Peter Glas, fortsätter hon sina konceptuella instruktioner som hon inledde med den numera legendariska boken Grapefruit.

”Betrakta två personer ute på stan som grälar om något. Känn efter vad du tycker om dem.
a) Flyg upp ungefär tio meter ovanför dem. Känn efter vad du tycker om dem nu.
b) Flyg upp lika högt som toppen av Empire State Building. Känn efter vad du tycker om dem nu.
c) Flyg till en annan planet. Känn efter vad du tycker om dem nu.”

 

Den underliga Hemingwayintervjun

NBCs intervju med Hemingway 1954 handlar bland annat om han ska åka till Sverige för att ta emot Nobelpriset i litteratur.

Det underliga är hans sätt att prata, intervjun har tagits som intäkt för att han var fullständigt neddrogad efter sviterna av att ha överlevt två (!) flygolyckor samma dag i januari samma år. Men lyssna riktigt ordentligt. Perfekt meningsbyggnad. Det som händer är att Hemingway, den gamla utlandskorrespondent han är – som ofta ringt in artiklar till redaktionen – dikterar svaren för att de lätt ska kunna transkriberas och publiceras i textform. I slutet hjälper han till och med till med interpunktionen.

Bokbiten av Yukiko Duke

Missa inte Yukiko Dukes kanal Bokbiten. Här pratar hon om Julian Barnes bok Citronbordet.

Länk till kanaltrailern: https://www.youtube.com/watch?v=-kQJVx1ppLs

Dukes egen presentation av kanalen:

Vad vore livet utan böcker? Oändligt mycket tråkigare.
Böcker hjälper oss att förstå världen och oss själva. Vissa av oss läser för att bli roade, andra för att bli oroade. Till den senare gruppen hörde Franz Kafka, som uppfordrande skrev: ”Jag tror att vi ska läsa böcker som sårar oss och genomborrar oss. En bra bok skall vara ishackan till den frusna sjön inom oss.”

Riktigt så masochistisk inställning till läsning behöver man inte ha, tycker jag. Som känner större släktskap med den store, polske 1700-talsförfattaren Ignacy Krasicki som skrev: ”Boken är en kamrat för livet, en osjälvisk vän, en sambo som inte besvärar”. För mig, liksom för Krasicki, är läsning ren och skär lust.

Roande eller oroande läsning – bra böcker tål att umgås med, om och om igen. Men var ska man hitta dem? Utgivningen är stor i Sverige och det är inte alltid lätt att hitta rätt i bokfloden. I den här kanalen recenserar jag böcker som jag tycker är angelägna och värda att lyftas fram.
Titta på recensionerna nedan och låt dig inspireras att hitta nya och gamla bokvänner!

 

Om att springa 184 mil genom Iran

Kristina Palténs bok Den rädda löparen är den senaste i en lång rad spännande löparböcker som har kommit på senare år. Den svenska rekordhållaren på löpband bestämmer sig för att springa rakt genom Iran – 184 mil – för att lära känna landet och inte minst ta itu med sina egna rädslor.

Hon avråds från att genomföra projektet, till och med av sina iranska vänner. Det anses helt enkelt för farligt att som ensam kvinna springa på de här sättet. Det är en mångbottnad historia som vänder upp och ner på många av hennes föreställningar. Hon möter gästfrihet som hon sällan skådat. Sätter hon sig på en restaurang blir hon som utlänning bjuden på maten, vart hon än kommer ställer folk upp och tar hand om henne. Hon får kost, logi och alla möjliga presenter, och massor av nya vänner. Samtidigt vet hon att hon balanserar på slak lina. Myndigheterna är i allra högsta grad medvetna om vad hon håller på med och hon får därför vara försiktig med vad hon säger. Det här är ett land där kvinnan enligt regimen ska underställa sig mannen. Det här är också ett land där folk kan fängslas av minsta svepskäl och ett land där hon som kvinna inte räknas som ett helt tillförlitligt vittne om någonting händer.

Kristina Paltén (tillsammans med Desirée Wahren Stattin) har lyckats återskapa ett formidabelt spännande äventyr. Det här är en bok som man med svårighet lägger ifrån sig.

Litterära händelser har tidigare tipsat om bl a Dekius Lacks löparromaner Springa med vingar och När natten kommer är vägarna mina; och  Springa – Jean Echenoz bok om den tjeckiska löparen Zapotek.

Köp boken t ex på Bokus eller Adlibris.

Jag är en snobb… ser svenska filmer… dricker whisky à gogo…


Boris Vian levde det jazziga pariserlivet på 1950-talet, skrev kultromaner som Dagarnas skum och Hjärtkniparen och hade stora framgångar med visor som Le déserteur och Je suis snob. Lars Forssell berättar dråpligt om sitt besök hos Vian i boken Vänner.

I visan Je suis snob (Jag är en snobb) raljerar Vian över sin tids hipstertyp, en figur i det parisiska 50-talsvimlet – snobben som är så mån om att vara inne, som går på bio och ser svenska filmer (”J´vais au cinéma voir des films suédois”)  och sen går till baren och dricker ”whisky à gogo”, han har italiensk slips och en liten näsduk i bröstfickan och varje tisdag går han på snobbparty och äter camembert med tesked och när han dör vill han ha en svepning från Dior.

Lars Forssell berättar i boken Vänner om hur han söker upp Vian i Paris när denne bor i ett litet krypin högt uppe i det hus som varit det gamla nöjespalatset Moulin Rouge, beläget på bigatan Cité Veron nära det nya Moulin Rouge. Forssell och Carl-Fredrik Reuterswärd tar sig upp för en bred trappa i mörkret, så långt det går, och sedan uppför ytterligare en trappa, en smal knirkande trätrappa och när Vians dörr slår upp väller ett moln av stinkande rök ut.

Forssell och Reuterswärd tar fram sina näsdukar och täcker mun och näsa och pressar sig in. Det är Vian som inte fått fason på den kamin han själv just har konstruerat. Han bjuder på whisky och de samtalar med svidande, rinnande ögon. Vian berättar om sina knep som författare, att börja med vad som helst, t ex en kamin, och sedan improvisera sig vidare. Forssell ber om tillstånd att få översätta Le déserteur till svenska och Vian erbjuder sig på fläcken att sälja de skandinaviska rättigheterna till Forssell för ”- han tänker efter länge – en centime”.

Forssell träffade Vian ännu några gånger och iakttog hur han mot slutet av sitt liv blev som ”en skugga,  en genomskinlighet, en gestalt av glas överklädd med stram tunn vit hud”. Vian hade svagt hjärta. Läkaren hade förbjudit honom att fortsätta med trumpetspelandet. Skulle han blåsa ett enda c till skulle han falla död ner, hette det. Vian dog 1959, helt plötsligt i en biofåtölj under förhandsvisningen av filmatiseringen av hans roman Jag ska spotta på era gravar. Han blev bara 39 år.

Forssells bok Vänner kan hittas på antikvariat, eller på nätet hos t ex på Antikvariat.net eller Bokbörsen.

Peter Glas