Home

  • Vålnadernas historia och om att kunna ha fel

    Jag har läst två böcker parallellt. I Magnus Västerbros bok Vålnadernas historia står mycket att läsa om västerlandets andlighet. Flera existentiella frågor söker sina svar. Finns spöken? Har människan en odödlig själ? Vad har man trott genom tiderna om detta? Västerbro bjuder på en mycket intressant genomgång. Lite konstigt känns det dock att han slår fast att den andliga delen av verkligheten numera är motbevisad. Den andra boken jag läste är skogsmunken Björn Natthiko Lindeblads självbiografiska Jag kan ha fel (skriven med hjälp av Carloine Bankler och David Modri). I den boken är det andliga betydligt mer att räkna med.

    Västerbro inleder sin bok med att förvånat konstatera att 20 procent av svenskarna än idag anser sig vara övertygade om att de döda kan visa sig eller på annat sätt ta kontakt med de levande. Han bjuder på en härlig anrättning i sin historiska exposé. För- och motargument om tro och tvivel genom århundradena. Han berättar om andlighet och ateism under antiken, han berättar om hur Luther på 1500-talet gör upp med spöktron,”djävulens bländverk”. Han berättar om Descartes på 1600-talet som finner själens hemvist i tallkottkörteln, och om Thomas Hobbes mekaniska världsbild, där allt styrs mekaniskt, trots att teorin accepterar att Gud och själen finns. Han berättar vidare om Swedenborgs kontakt med andevärlden på 1700-talet, och upplysningsfilosofernas kristendomskritik. Och han berättar om spiritismen på 1800-talet, framför allt om alla bluffmakare på den tiden. En idéhistorisk studie som avslutas med ett slags rationell dom. Förnuftets seger, kanske Västerbro skulle kalla det när han konstaterar:

    ”Det betyder i så fall att vi en gång för alla måste acceptera vad många förstod redan i antiken, det vill säga att vi efter döden inte finns till, inte ens som skuggor. Och att världen vi lever i inte är besjälad, att våra liv inte har en mening som föreskrivs av en yttre kraft…”

    I den andra boken, Jag kan ha fel, där före detta skogsmunken Björn Natthiko Lindeblad berättar om sina 13 år som skogsmunk, ges en helt annan ingång till det andliga. Man ska var försiktig med att vara så tvärsäker på sin sak, föreslår Lindeblad. ”Jag kan ha fel, jag kan ha fel”, kan vare ett lämpligt mantra att upprepa för sig själv när en diskussion hettar till. Lindeblad berättar en anekdot om det hinsides som Västerbro kanske borde ta till sig.

    Den handlar om ateisten som faller över ett stup. Med dåligt grepp om lite växtlighet hänger han och dinglar över en säker död. Han ropar desperat på hjälp, men ingen människa finns i närheten. Först då söker han efter annan hjälp. Tänk om Gud finns?

    ”Hallå Gud! Finns du? Om du finns, kan du hjälpa mig?”

    Till mannens förvåning svarar Gud.

    ”Det är jag som är Gud. Jag kan hjälpa dig. Men du måste göra precis som jag säger.”

    Mannen: ”Vad som helst, Gud, vad som helst.”

    Gud: ”Släpp taget.”

    Mannen avvaktar i några sekunder och säger sedan: ”öööh… Finns det någon annan där uppe?”

    Det är lätt att hamna i den situationen när man har en tvärsäker övertygelse, konstaterar Lindblad. Och man kan läsa anekdoten som ett tips till Västerbro. Om du tänker undersöka det andliga en gång till kanske du ska försöka släppa taget.

  • Var finns Paradiset?

    2021-års Nobelprisvinnare Abdulrazak Gurnahs roman Paradiset utspelar sig i början av 1900-talet i Tyska Östafrika. I ett land som formellt avskaffat slaveriet, men där det ändå lever kvar. Tolvårige Yusuf lämnas av sina föräldrar som pant för ett lån. Han förs bort av en förmögen köpman, utan att förstå varför, till en stad han inte känner till. Nu börjar vuxenlivet, till en början i köpmannens affär.

    Det dröjer länge innan Yusuf inser vad han är. En slav, precis lika mycket slav som hans olycksbroder Khalil och dennes syster. Och precis lika mycket slav som den gamle trädgårdsmästaren Mzee Hamdani, som visserligen blivit erbjuden sin frihet men tackat nej till den.

    Denna bitvis mycket spännande bok handlar om frihet, sökandet efter paradiset och den fattiges hjälplöshet och utsatthet. Var finns paradiset? Kan man finna det med hjälp av köpmannens handelskaravan som då och då ger sig ut på livsfarliga resor inåt land? Eller i Koranen? Eller i alla de berättelser Yusuf får höra av alla de människor han träffar? Eller finns paradiset rent av i köpmannens trädgård? Den vackra grönskande trädgården med fruktträd och damm som ligger bakom butiken. Och vad är frihet? Khalil, Yusiufs olycksbroder, misströstar: ”Vem bor i det paradiset? Vildar och tjuvar som stjäl från oskyldiga handelsmän och säljer sina egna bröder för krimskrams.”

    Romanens allra sista rad ger en mästerlig sammanfattning av Yusufs utsatthet och vad som väntar i framtiden.

     

  • Filmtips: Delia Owens, Där kräftorna sjunger

     

    Delia Owens, zoologen som blev bestsellerförfattare i och med sin debutroman Där kräftorna sjunger (Where the crawads Sing) kommer antagligen få uppleva att hennes verk även gör succé som film. Boken är nämligen som gjord för vita duken. Spännande från första sekund, med den stackars lilla träskflickan som lämnas ensam åt sitt öde i träsklandskapet och som mot alla odds blir en framgångsrik forskare utan en enda dags skolgång.

    Nu har trailern kommit.

    I Sverige har boken fått blandat mottagande. Lite väl enkel för den som vill ha en mer litterärt raffinerad historia. Älskad av den som vill ha en enkel bladvändare.

    Filmen kommer att gå upp på biograferna i år (2022). Regissör Olivia Newman och med Daisy Edgar-Jones som den vuxna Kya.

     

  • Medicinernas historia

    I år opererades för första gången ett grishjärta in i en levande människa. Patienten överlevde bara två månader, men det visar ändå hur långt vi har nått på läkedomens område. Vill man fundera vidare över detta ämne kan man med garanterat stor behållning läsa Nils Uddenbergs tvåbandsverk Medicinens historia.

    Uddenberg inleder band 1, som sträcker sig fram till 1800-talet, med forntidens magi och religion, men hoppar raskt vidare till Hippokrates, Galenos och den arabiska läkekonsten. Han berättar om farsoterna: Pesten på 1300-talet; smittkopporna på 1700-talet; koleran och tuberkulosen på 1800-talet; spanska sjukan, polio och AIDS på 1900-talet. Han berättar vidare om den kantiga vägen mot vetenskap, om den framväxande läkemedelskunskapen och mycket annat.

    Band 2 fortsätter fram till 1950. Nu växer vetenskapen fram. Universiteten med läkarutbildning, sjukhus, förbättrade instrument som mikroskopet, febertermometern, blodtrycksmätaren och allt man kan lära av att ta blodprov. Upptäckten av bakterier, virus, immunförsvaret, vaccin och så vidare. Boken avslutas med ett spännande avsnitt om själens sjukdomar.

    Särskilt intressant är det att fundera över hur svårt det i alla tider har varit att få andra att acceptera att någon har hittat rätt. Tanken på levande sjukdomsalstrande frön fanns redan i antiken. De talades även om sådana ”frön” under digerdödens dagar, men det skulle dröja ända till 1800-talet innan man upptäckte bakterier. På mitten av 1800-talet kom Semmelweis på att det inte var särskilt lämpligt att obducera lik när man stunden senare skulle förlösa kvinnor med slarvigt tvättade händer. Hans kollegor till och med motarbetade honom. De ville inte tro att det låg någonting i dessa noggrant belagda påståenden. Inte heller Flemming fick något gensvar från sina kollegor när han upptäckte penicillinet. Intressant också att läsa om det kirurgiraseri som utbröt under andra halvan av 1800-talet, när man kommit längre när det gällde sövning och antiseptik. Nu skulle allt möjligt opereras, t ex stamning och sådana laster som kvinnlig masturbation och nymfomani. Inte undra på att det skulle dröja innan kirurgernas status höjdes.

    Två band om medicinens historia, bäddat för läsfest med andra ord. Märkligt bara att i en annars diger källförteckning få läsa att författaren ”kontrollerat och berikat uppgifter med hjälp av Wikipedia”.

     

  • Dolda gudar

    Nils Håkansons Augustprisvinnande bok De dolda gudarna handlar om översättandets historia och tillkomsten av halva vår nationallitteratur. De dolda gudarna syftar på alla de översättare som ofta i det tysta jobbat fram denna halva. Håkansson går långt tillbaka i tiden: Lagsamlingarna, Bibeln, psalmboken, religiösa texter och jobbar sig fram till våra dagar.

    Det är en bok med många citerade textavsnitt som ger tydliga exempel på hur översättandet har gått till, och i vissa fall fortfarande går till. Vi bjuds på rikliga exempel på hur översättare genom alla tider, nästan ända fram till våra dagar, tillåtit sig nästan vilka friheter som helst. Känsliga avsnitt i källtexten har censurerats, nya avsnitt har lagts till, originalets stilnivå har förändrats för att passa översättarens eller beställarens syfte. Det är till och med så att när man går igenom översatta texter från förr och jämför med källtexten så kan det visa sig att originalet nästan helt har gått förlorat.

    Håkanson gör många nedslag i det han kallar översättandets industriepok, en period som han väljer att lägga mellan 1820-1940 då professionella författare med urusla villkor tvingades översätta stora textmängder. Kommersialiseringen hade nått litteraturen och kvaliteten blev därefter. Dålig ersättning ger dålig översättning, svårare än så är det inte. Översättaryrket hade under denna period särskilt låg status, så låg att förlagen inte alltid brydde sig om att berätta vem som gjort översättningen och så dålig att en översättare fritt kunde putsa en gammal översättning och lägga fram den som sin egen. Fortfarande 1944 var det så illa med statusen att översättarna uteslöts ur Författarföreningen, bl a för att de ansågs försvaga författarnas förhandlingsposition.

    Numera har översättarna betydligt bättre villkor, numera gäller det att vara originalet troget och det är inte konstigt att våra klassiker behöver översättas om. Den nödvändiga tolkning som behövs handlar om att få fram författarens intentioner, inte beställarens. Översättaren censurerar inte längre och lägger inte till efter eget gottfinnande. Moderna översättare har dessutom nätet till hjälp. Nästan vilket uttryck som helst kan få sin förklaring genom några knapptryckningar. En omöjlighet bara för några årtionden sedan.

    Den här boken borde tjäna som obligatorisk läsning för alla som recenserar böcker. Håkanson tillåter sig att ge direkta anvisningar till den som ska bedöma en översättning. Här är några:

    1) Den som vill bedöma en översättning bör försöka undvika att läsa den som ett original. Den text man läser är ju resultatet av en viss tolkning av originalet.

    2) Jämför originalet med översättningen. Det räcker med att jämföra några stilistiskt och innehållsintressanta avsnitt.

    3) Är det en klassiker? Jämför med äldre översättningar.

    4) Jämför längden mellan originalbok och översättning. Hur är det med meningslängder och tempusväxlingar? Finns substantivsjuka?

    5) Leta efter förenklingar. Har ”en talgoxe” blivit ”en liten fågel”?

    6) Fungerar bildspråket? Dialogen?

    7) Som recensent ska man som översättningskritiker inte begå Kardinalfelet, det småaktiga felfinnandet. Det är inte svårt att slå ner på enstaka ställen. Sådana ställen kommer alltid att finnas.

    8) Undvik de tråkiga klyschorna i dina recensioner. ”Imponerande”, ”helgjuten”, är bättre än ingenting, men någon översättningskritik är det inte.

    Jag kommer på mig själv att det är just dessa ord jag vill använda om den här boken. Den är verkligen imponerande! Den är helgjuten! Och en fröjd att läsa!

  • Lille Prinsen-utställning i Paris

     

    Passa på att se originalmanuset till boken Lille Prinsen. Från 17 februari till 26 juni pågår utställningen À la rencontre du petit prince (An Encounter with the petit prince) på Musée des Arts Décoratifs i Paris. Normalt får man åka över Atlanten till Morgan Library & Museum i New York City för att se detta mästerverk. Nu bjuds på stor utställning med en hel del andra klenoder i den franska huvudstaden. Över sexhundra objekt ställs ut och visar Antoine de Saint-Exupérys händelserika liv som bl a författare, poet och journalist. 

    Antoine de Saint-Exupérys legendariska bok Lille Prinsen finns i svensk nyöversättning från 2021. Den publicerades för första gången för 80 år sedan och har sedan dess ständigt varit en bestseller världen över. Boken skrevs 1942 då Saint-Exupéry levde i exil i USA.

  • Brev till mannen

    I sin bok Brev till mannen skriver Bianca Kronlöf 26 brev adresserade till män, bl a: ”Till dig som slår din flickvän”, ”Till dig som köper sex” och ”Till patriarkatet”. Här tar författaren upp allvarliga samhällsproblem. Det ena efter det andra. Sverige har fått en ny storsäljande bok som hyllas i media.

    För egen del blir jag en smula konfunderad. I boken får vi t ex lära oss att ”män visar jättemycket känslor. Aggression, bitterhet och självömkan, det är känslor. Det vi saknar är: sårbarhet, ömhet och värme.” Det är hårda ord om manskollektivet.

    Vi får också lära oss att samhället vill avhumanisera mannen: ”En av anledningarna är att vi ska skicka ut er i krig. Ni ska vara tappra tennsoldater utan individuella olikheter. Armén har inte känsla för känslor eller tvivel.”

    Är det vårt svenska samhälle som skickar ut sina män i krig?

    Kronlöf säger sig ha tvivlat på att män kan respektera andra människor. Att män kan engagera sig solidariskt för något när dom själva inte står i centrum. Att män kan känna sympati, och så vidare. Även det här är mycket hårda ord.

    Jag sympatiserar med kvinnorörelsen och kan förstå att man måste kasta in en och annan brandfackla för att genusfrågan inte ska glömmas bort, men som läsare kan jag inte låta bli att fundera över hur tidstypisk den här boken är med alla sina generaliseringar om män. Kan det vara så att det numera är kulturellt tillåtet att ge sig på männen som grupp med vilka grepp som helst. Samtidigt kan man ställa sig frågan: Skulle det i dagens läge vara okej skriva en liknade bok om kvinnor, och använda sig av samma typ av svepande förenklingar. (Är det inte just sådant som kvinnor har fått utstå genom århundradens lopp, men betydligt mindre nu?) Skulle man kunna skriva en liknande bok om någon invandrargrupp idag? Tänk om Kronlöf bytte ut ”män” mot ”invandrare” i sin bok. Då skulle det stå: ”invandrare backar varandra om någon av dem anklagas för våldtäkt.” Skulle inte det kallas rasism?

    I brevet till sin ofödde son skriver författaren: ”Du kommer bli slagen och andra har blivit slagna innan dig, trots detta finns det inte något engagemang från andra män i samhället för att försvara dig eller för att få stopp på våldet. Och det kanske är den mest tragiska meningen i min bok.”

    Som sagt jag blir en smula konfunderad. Anstränger sig inte män för att få stopp på våldet?

    Boken innehåller förstås också en hel del intressanta funderingar, men den här gången har mina ögon landat på fördomarna.

     

     

  • Dick Harrison: Första världskriget

    Dick Harrison river på 182 sidor av hela Första världskriget i sin bok med samma namn. Det är ett risktagande. För att hinna med allt detta är det förstås lätt att texten liknar något hämtat från Wikipedia.

    Räkna med en viss rallykänsla när Harrison går igenom det instabila läget i Europa på 1910-talet, skotten i Sarajevo, västfronten, skyttegravarnas helvete, östfronten, kriget på Balkan, de italienska fronterna, folkmorden av armenier i Osmanska riket (hundratusentals, kanske över en miljon mördade), krigen i Asien och Oceanien, Afrika, östfronten, sjökrigen (bl a med ubåtar), Rysslands kollaps efter ryska revolutionen, de sista offensiverna i Europa då USA kom till undsättning med ett par miljoner soldater, den tyska revolutionen, Versaillesfreden (historiens sämsta fred) och ovanpå de alla fortsättningskrig.

    De blir förstås svårt att landa i en text med så få sidor om ett så stort ämne. Inte blir det lättare av att det saknas kartor i boken. Men det hela uppvägs av att man är i trygga händer. Det här är en ciceron som kan sitt jobb och som trots det begränsade omfånget inte drar sig för att även förklara orsaker och följdverkningar.

    En intressant, lättläst bok för den som vill ha en introduktions- eller repetitionskurs av ett av alla dessa fullständigt vansinniga krig som människan ställt till med. Antal militära dödsfall uppgick till omkring 10 miljoner. Nästan lika många civila.

  • Jamaica Kincaid: Lucy

    Jamaica Kincaid: LucyJamaica Kincaids roman Lucy handlar om nittonåriga Lucy som kommer från en liten karibisk ö till USA för att att jobba som barnflicka. Hon hamnar hos överklassfamiljen Lewis och Mariah och deras fyra barn. Lucy bär på ilska mot sina föräldrar och sitt enkla ursprung. Nu byter hon värld. Hennes bitterhet kontrasteras mot det hon upplever i det nya landet och den nya familjen som också den är på väg att bryta samman.

    ”Jag vakade över dessa fyra flickor när vi stod i gathörnet och väntade på att gatljuset skulle slå om; jag satt med dem på stranden; jag satt i köket med det evinnerliga solskenet strömmande in genom fönstret med Mariah, och vi drack kaffe som hon lärt sig laga i Frankrike, och jag försökte reda ut för mig själv, genom att prata med Mariah, hur jag kommit att att känna mig så som jag känner mig än idag.”

    Lucy är en lika lättläst som snabbläst och välskriven jagroman om en ung kvinna som försöker förstå sina känslor, sig själv och den alltid lika undflyende kärleken: ”Jag önskar att jag kunde älska någon så högt att jag bara dog.”

    Förlag: Tranan. Översättare: Lena Fagerström. Boken finns som pocket.

     

  • Kerstin Ekman: löpa varg

    Löpa vargKerstin Ekmans roman Löpa varg handlar om en gammal jägare i norra Hälsingland. Ulf Norrstig, pensionerad jägmästare, tidigare anställd vid skogsstyrelsen, som fyller sjuttio år, har problem med hjärtat och tar nitroglycerin mot anginan. Han är med sina hälsoproblem inte längre lämplig som jaktledare och det är ett hårt slag för honom.

    Han möter en varg i skogen och den får honom att fundera över livet. Han har saker att skämmas över i sitt förflutna. Hur han som ung man på sitt jobb i Skogsstyrelsen varit med om att fatta en rad olyckliga beslut, som till exempel när man på sjuttiotalet rensade skogen med det numera förbjudna miljögiftet hormoslyr. Han läser även om sin gamla favoritbok, Turgenjevs En jägares dagbok, och sina egna jaktdagböcker. Denna retrospektion förklarar hans vägval i det dramatiska slutet av boken.

    Löpa varg är förstås ett inlägg i vargdebatten. Ulf Norrstigs jägarkollegor vill inget hellre än att döda den ensamma varghannen som strövar omkring i trakten. Ulf tänker på ett annat vis.

    Kerstin Ekman är en av få svenska författare som kommer undan med långsamt tempo och små gester. Det är berömvärt och fungerar fint rakt genom berättelsen. Många andra författare förlorar sina läsare om de inte letar mer i berättarkonstens vapenarsenal.

Senaste inläggen

Arkiv

Kategorier