Om etniska fördomar

Min Jin Lees roman Pachinko handlar om en koreansk släkts exiltillvaro i Japan under perioden 1910-1989.

Om en del svenskar i dagens Sverige anklagas för att vara långsamma med att acceptera nysvenskar som fullödiga medborgare så är det ingenting av den bild av Japan som tecknas i den här boken.  Här kan man vara fjärde generationen invandrare utan att accepteras som japan. Det räcker alltså inte att vara född i Japan, klä sig som Japan, se ut som en japan, prata perfekt japanska, vara gift med en japan, bara misstanken att man har koreanskt påbrå räcker för att man ska räknas som andra klassens medborgare. En smutsig korean som inte går att lita på.

Pachinko är ett automatspel, ett mellanting mellan flipper och enarmad bandit, som är ett mycket populärt spel i Japan och som många har förlorat sina surt förvärvade pengar på.  I boken är ägandet av en pachinkohall ett av få sätt för koreaner att bli rika i det japanska samhället, men knappast att komma upp sig på ett accepterat sätt. Pachinko är förknippat med maffian och smutsiga pengar. Det spelar ingen roll hur rik man blir på detta ägande. En korean är och förblir en korean.

I Lees roman får vi möta fyra generationer av en exilfamilj vars liv på ett eller annat sätt kretsar kring dessa panchinkohallar och kampen för de unga för att tvätta bort sitt ursprung.

Boken är en svidande uppgörelse med den japanska samhällets syn på integration, särskilt dess känsliga förhållande till Korea som i bokens inledning hålls ockuperat av den kejserliga armén.

Romanen har nominerats till Årets Bok.

 

Vem har skrivit boken?

Det tog inte lång tid när jag läste Lydia Sandgrens Augustprisvinnande roman Samlade verk innan jag övertygades om att hon inte är författare till den. Vilken märklig upptäckt. Litterära händelser först i Sverige med att avslöja bluffen!?

Romanen handlar om den splittrade familjen Berg och kretsar kring bokförläggaren Martin, hans försvunna fru Cecilia, deras dotter Rakel, sonen Elis och familjevännen, den uppburne konstnären Gustav Becker. Jag tänker som en detektiv när jag läser den. Det manliga perspektivet dominerar boken, så pass mycket att det blir tydligt att den har skrivits av en man. En medelålders man, kommer jag fram till när jag funderar över språk och motivval. Varför skulle en 33-årig kvinnlig psykolog ha detta intresse för männens festande och diskussioner i universitetsvärlden på 80-talet? Vad är det som är så intressant med männens framtidsdrömmar med utgångspunkt i den tidens kulturscen, den tidens kulturtidskrifter, den tidens böcker och tv-program.

Med tanke på de filosofihistoriska referenser som används i berättelsen ser jag framför mig att den verklige författaren till årets Augustprisvinnande roman har sin utbildningsmässiga bakgrund i filosofi- och litteraturstudier på åttiotalet. Jag ställer mig frågan: Varför skulle en 33-årig psykolog hämta så många referenser och uppslag från framför allt filosofins värld? Varför inte från hennes egen utbildning som psykolog? Av psykologins hjältar är det nästan bara Freud som får några bisatser. Varför skulle en 33-årig psykolog fundera så mycket på en medelålders man som likt förläggare Berg skriver och skriver, men aldrig får sätta slutpunkt för ett projekt, om man inte är just en man som har ägnat en massa år åt skrivande, men inte riktigt hittat målet. Jag ser tydligt framför mig att den som skrivit den här romanen är en man på plus 55 år. Han har studerat filosofi och litteraturvetenskap 1980-talet, inte psykologi på 2000-talet.

Jag älskar pseudonymer och skulle därför inte bli upprörd om jag har rätt. Tvärtom, jag skulle skratta gott. Men efter att ha sett en intervju med Lydia Sandgren på TV måste jag helt enkelt kapitulera. Så skicklig skådespelerska kan väl ingen vara? Jag får i stället ta av mig hatten och buga. Det är ingen bluff. Referenserna är perfekt hopplockade. Boken är ett slags mästerverk, tidsfärgen fullkomligt övertygande.

Kapitalet och ideologin

Thomas Piketty2013 gav den franske nationalekonomen Thomas Piketty ut sitt epokgörande verk Kapitalet i tjugoförsta århundradet. Här synas kapitalismen i all dessa former. Förändringar i förmögenhets- och inkomstfördelning från 1700-talet och framåt undersöks, och den tilltagande förmögenhetskoncentrationen i den industrialiserade delen av världen sedan mitten av 1900-talet och hur själva demokratin står spel. I sin nya bok Kapitalet och ideologin tar Piketty itu med de ideologier som genom århundrade formats för att motivera dessa ojämlikheter. Han menar att den förhärskande globaliseringsideologin befinner sig i kris.

Kapitalansamlingen leder till att världens rika samlar på sig astronomiska förmögenheter. Orättvisorna blir allt tydligare. Hur kan exempel en liten klick av Amerikas befolkning äga huvuddelen av kapitalet? Ännu värre är det i många asiatiska ekonomier.

De rika har i alla tider formulerat ideologiskt försvar till sin rikedom. Anledningarna har genom århundradenas lopp förändrats. Tidigare kunde adligt blod räcka för att motivera orättvisorna, på senare tid förväntas man att acceptera orättvisor för att en person är en smart affärsman. De rika har så klart haft fullt sjå med fila på sina ideologier. Om ojämlikheten inte accepteras av det stora flertalet kan det gå illa, då kan revolutionen stå för dörren.

Piketty går förtjänstfullt igenom hur kapitalet och äganderätten varit en helig ko för alla icke-socialistiska system. Han utgår från de trifunktionella samhällena (adeln, präster och tredje ståndet) till dagens renodlade ägarsamhällen. För alla typer av så kallade demokratiska samhällen har kapitalet varit något man inte velat mixtra med. Inte ens efter franska revolutionen infördes progressiva skatter, trots krav på frihet, broderskap och rättvisa. Det var makten borgarna var ute efter, inte kapitalet. Likadant var det när slavhandeln avskaffades. Då kompenserades slavhandlarna ekonomiskt, ingen hade en tanke på att det var slavarna som lidit störst skada och borde kompenseras. På samma sätt var det när livegenskapen avskaffades i Ryssland. De livegna tvingades betala ersättning till staten och sina forna ägare.

Boken ger många intressanta exempel på hur kapitalet fått styra genom århundradena. Första opiumkriget i Kina, 1839-1842, utkämpades för att Kina hade fräckheten att motsätta sig att England hämtade opium från sin koloni Indien och sålde i Kina. När Kina förstörde opiumlagret kom kanonbåtarna från väst och löste problemet, som krigsskadestånd fick England juridiska och fiskala rättigheter för Hong Kong. När Kina en tid senare som nytt motdrag förbjöd opiumförsäljning tog England åter till vapen i ett andra opiumkrig, 1856-1860. Nu tvingades Kina att legalisera drogen och ovanpå det betala ett svidande krigsskadestånd.

Sveriges används som skräckexempel i boken. Det gäller rösträttsreglerna under 1800-talet då rösträtt gavs efter hur mycket skatt man betalade. I vissa svenska kommuner hade en enda person rösträtt och kunde styra efter eget gottfinnande. Men Sverige är också med som ett föredömligt exempel när socialdemokraterna under folkhemsperioden skapade det kanske mest rättvisa system världen någonsin skådat. Ett system som sedan avvecklades i tidens anda genom avskaffandet av arvsskatt, gåvoskatt, fastighetsskatt och så vidare.

Piketty kommer fram till att det rättvisa samhället också är det mest välmående samhället. Det finns ingen anledning att acceptera den accelererande kapitalansamling som pågår runt om i vår värld. Ett land där en procent av befolkningen äger huvuddelen av alla tillgångar bakbinder den fattiga halvan av befolkningen. Inte bra för innovationer och framåtanda. Det är heller inget konstigt med progressiva skatter. Den som har blivit rik har samhällets resurser att tacka för sin rikedom, vilket ofta glöms bort i debatten.

Han diskuterar lösningar: Rättvisa är ett resultat av ett ständigt kollektivt överläggande. Demokratin får inte sättas ur spel. Vi har alla lika rösträtt, kapitalet får inte ställas i vägen för demokratiska beslut. Utbildningsnivån är viktig för ett jämlikt och välmående samhälle. Den ska ha alla lika tillgång till. Det är en grundläggande rättighet. Precis som sjukvård, pensioner o s v. Temporärt ägande pratar han mycket om, vilket innebär progressiv arvsskatt och andra progressiva skatter. Deltagande socialism förordas och med det menar Piketty bl a annat maktdelning i företag genom arbetarrepresentation i företagens styrelser. Universell kapitaldonationer till alla vuxna, d v s en basinkomst eller medborgarlön är också ett lämpligt medel. Basinkomsten är naturligtvis inte något som gör att staten får avsvära sig ansvar för utbildning, sjukvård och andra nödvändigheter. Kapitalet får ej heller styra politiska valkampanjer som i USA. Transparens behövs för vad skatterna används till. Social federalism, talar han om. Vilket innebär ett samarbete mellan länder med ett gemensamt skattesystem och transnationell rättvisa.

Piketty menar sig inte ha alla lösningar, men är övertygad om att kapitalansamlingen är något vi måste göra något åt, annars kommer det gå illa.

Augustpriset 2020

Alldeles nyss kom utnämningarna till 2020-års Augustpris. Litterära händelser gratulerar.

Årets svenska skönlitterära bok: Samlade verk, Lydia Sandgren, Albert Bonniers Förlag. Årets svenska fackbok: Herrarna satte oss hit. Om tvångsförflyttningarna i Sverige, Elin Anna Labba, Norstedts. Årets svenska barn- och ungdomsbok: Humlan Hanssons hemligheter, Kristina Sigunsdotter & Ester Eriksson, Natur & Kultur.

Priset utdelades vid ett digitalt direktsänt evenemang.

Lydia Sandgrens bok Samlade verk står strax på tur att recenseras på Litterära händelser.

 

 

 

Om zen och konsten att hantera sitt liv

Dags att sjunka ner i läsfåtöljen när Dekius Lack för minst trettionde gången låter publicera en bok. Den här gången en roman om människans existentiella sökande och zenbuddhism.

Året är 1980. Sverige har fått en ny socialtjänstlag. Ungdomsfängelser heter inte ungdomsfängelser längre. Ungdomarna ska i stället vårdas under ”hemliknande” förhållanden i speciella ungdomshem. Men mycket är sig likt från förr. Samma lokaler, samma personal och taggtråden sitter kvar på murarna som en påminnelse. Den enda skillnaden är att man enklare kan få föräldrar att frivilligt gå med på att låta sina besvärliga tonåringar byta ”hem” för en tid.

Conny som är fjorton år hamnar på ett särskilt dysfunktionellt ungdomshem för att hans föräldrar låtit sig övertalas av socialen. Hans föräldrar som passar på att åka till Japan för att genom zenbuddhismen finna sig själva. Hemma i Sverige tvingas deras son ta fighten med alla värstingar på boendet. Conny är ensam och utlämnad, men vägrar ge upp. Vad föräldrarna inte förstår är att det är pojken som är den sanne zenbuddhisten.

Ovanligt att en präst och en socialarbetare för en gångs skull kan få vara hjältar. Det är också en ovanlig form av introspektion för att vara en modern svensk roman. Normalt är huvudkaraktärerna uppfyllda av sig själva, sin ångest, sin dåliga självkänsla. Här befolkas romanen i stället av personer som ställer de riktigt stora frågorna.

Köp boken t ex på Bokus eller Adlibris.

Jana Kippos öden och äventyr

Karin Smirnoff har skrivit tre delar om Jana Kippo: Jag for ner till bror, Vi for upp med mor, Sen for jag hem. Den norrländska landsbygden skildras med en smärtsam röra av smuts, kyla, dödande, självmord, incest, galenskap, otrohet och bottenlösa svek. Definitivt inget för  Västerbottens turistförening men otroligt spännande och intressant.

Första delen Jag for ner till bror, som är författarens debutbok, nominerades till Augustpriset 2018. Boksviten inleds med att Jana Kippo åker till sin tvillingbror i norrländska inlandet. En håla som Gud sällan har tid med. Brodern är alkoholiserad och på väg att bryta ihop, inte blir det bättre av att hon får ihop den med mannen i granngården som också är på väg att gå under och att hon tar jobb i hemtjänsten bara för att få möta ett självmord och efter det sin svårt cancersjuka väninna från skoltiden. Och det är ändå bara början på allt som ramlar över henne. Jana är ingen superhjälte, men hon kavlar upp ärmarna och strävar på. Någonstans där framme måste ljuset finnas.

Tredje delen Sen for jag hem utkommer i pocket nu i dagarna. Det ryktas om en fjärde del. Litterära händelser följer sviten med spänning.

Louise Glück tilldelas Nobelpriset i litteratur 2020

Årets Nobelpris i litteratur tilldelas den amerikanska poeten Louise Glück.

”För hennes omisskännliga poetiska röst, som med sträng skönhet gör den enskilda människans existens universell”, lyder Svenska Akademiens motivering.

Louise Glück har publicerat tolv diktsamlingar och några essäsamlingar om poesi. Hon har bl a tilldelats Pulitzer Prize for poetry (1993) och National Book Award (2014).

Fem böcker om Nordkoreas terror

Flykten från Nordkorea
Litterära händelser har tidigare rekommenderat fyra böcker som alla berättar om hur det är att fly från den nordkoreanska diktaturen. De ger samtliga en mycket svårsmält beskrivning av vad som pågått och ännu pågår i landet. Senast i raden av skräckskildringar av Nordkorea står Masaji Ishikawas bok Flykten från Nordkorea – en mans kamp för överlevnad.

1960 är Ishikawa tretton år och hans familj som bor i Japan lockas att flytta tillbaka till det nya socialistiska paradiset på jorden – det nybildade och enligt rekryterarnas utsagor mycket välmående landet Nordkorea. Sanningen är förstås en helt annan. Familjen lämnar en fattig tillvaro i Japan och kommer till värsta sortens misär. Boken handlar en hel del om utanförskap. Om att bara vara halv medborgare, först som ett slags halvjapan i Japan, sedan som ett slags halvjapan i Korea. En upplevelse som Ishikawas försupna far särskilt tydligt får gestalta i takt med att han gång efter annan ömsar skinn och förvandlas. Fattigdomen i Nordkorea saknar gränser, att bara överleva är en konst och att ta sig därifrån visar sig allt annat än lätt.

Alla fem böcker har det gemensamt att blottlägger en vansinnig statsapparat, med en personkult av ledaren – den evige presidenten Kim il-Sung och senare hans son Kim Jong-il och sonsonen Kim Jong-un.

Blaine Hardens handlar om Flykten från läger 14, den enda dittills lyckade rymningen från det ökända läger 14. Nordkorea har mängder med läger för oliktänkare, det största är tjugo kvadratmil stort. Shin Dong-huyk föddes i läger 14 och avtjänade ett livslångt straff för ett brott hans föräldrar begått. Efter 20 år av svält och umbäranden får han chansen att fly.

Jang Jin-sung tillhörde Nordkoreas propagandaministerium där han skrev falsk nyhetsjournalistik och hyllningstexter till diktatorn Kim Jong Ils ära. En dag upptäcks det att han lånat ut en förbjuden tidskrift till en vän och han förstår att ett strängt straff väntar. I Käre ledare får vi följa hans uppseendeväckande flykt. När en topptjänsteman avviker ska han stoppas till varje pris, även utanför landets gränser.

I Flickan med sju namn – min flykt från Nordkorea av Hyeonseo Lee och Yeonmi Parks bok För att kunna leva – en nordkoreansk flickas resa till frihet får vi följa unga kvinnor på flykt. Två böcker skrivna av kvinnor som väl i frihet, men med risk för eget liv utmanar regimen. I båda böckerna får vi följa extrema missförhållanden i Nordkorea, hur en ung flicka som flyr landet ofta hamnar i kinesisk trafficking, flykten vidare till Sydkorea och hur deras historia når världssamfundet. Det är gripande bladvändande berättelser som knappast lämnar någon oberörd. Kvinnorna har inte nöjt sig med att skriva böcker. De ägnar sig numera åt att berätta om vad som pågår i världens mest slutna land. Inför Trumps första möte med Kim Jong-un frågade sig Yeoni Park om han verkligen vet vad han ger sig in i: https://youtu.be/HVPjoEN1a8k Hyeonseo Lee håller ett Ted-talk om allt hon har varit med om: https://youtu.be/PdxPCeWw75k