Om att springa 184 mil genom Iran

Kristina Palténs bok Den rädda löparen är den senaste i en lång rad spännande löparböcker som har kommit på senare år. Den svenska rekordhållaren på löpband bestämmer sig för att springa rakt genom Iran – 184 mil – för att lära känna landet och inte minst ta itu med sina egna rädslor.

Hon avråds från att genomföra projektet, till och med av sina iranska vänner. Det anses helt enkelt för farligt att som ensam kvinna springa på de här sättet. Det är en mångbottnad historia som vänder upp och ner på många av hennes föreställningar. Hon möter gästfrihet som hon sällan skådat. Sätter hon sig på en restaurang blir hon som utlänning bjuden på maten, vart hon än kommer ställer folk upp och tar hand om henne. Hon får kost, logi och alla möjliga presenter, och massor av nya vänner. Samtidigt vet hon att hon balanserar på slak lina. Myndigheterna är i allra högsta grad medvetna om vad hon håller på med och hon får därför vara försiktig med vad hon säger. Det här är ett land där kvinnan enligt regimen ska underställa sig mannen. Det här är också ett land där folk kan fängslas av minsta svepskäl och ett land där hon som kvinna inte räknas som ett helt tillförlitligt vittne om någonting händer.

Kristina Paltén (tillsammans med Desirée Wahren Stattin) har lyckats återskapa ett formidabelt spännande äventyr. Det här är en bok som man med svårighet lägger ifrån sig.

Litterära händelser har tidigare tipsat om bl a Dekius Lacks löparromaner Springa med vingar och När natten kommer är vägarna mina; och  Springa – Jean Echenoz bok om den tjeckiska löparen Zapotek.

Jag är en snobb… ser svenska filmer… dricker whisky à gogo…


Boris Vian levde det jazziga pariserlivet på 1950-talet, skrev kultromaner som Dagarnas skum och Hjärtkniparen och hade stora framgångar med visor som Le déserteur och Je suis snob. Lars Forssell berättar dråpligt om sitt besök hos Vian i boken Vänner.

I visan Je suis snob (Jag är en snobb) raljerar Vian över sin tids hipstertyp, en figur i det parisiska 50-talsvimlet – snobben som är så mån om att vara inne, som går på bio och ser svenska filmer (”J´vais au cinéma voir des films suédois”)  och sen går till baren och dricker ”whisky à gogo”, han har italiensk slips och en liten näsduk i bröstfickan och varje tisdag går han på snobbparty och äter camembert med tesked och när han dör vill han ha en svepning från Dior.

Lars Forssell berättar i boken Vänner om hur han söker upp Vian i Paris när denne bor i ett litet krypin högt uppe i det hus som varit det gamla nöjespalatset Moulin Rouge, beläget på bigatan Cité Veron nära det nya Moulin Rouge. Forssell och Carl-Fredrik Reuterswärd tar sig upp för en bred trappa i mörkret, så långt det går, och sedan uppför ytterligare en trappa, en smal knirkande trätrappa och när Vians dörr slår upp väller ett moln av stinkande rök ut.

Forssell och Reuterswärd tar fram sina näsdukar och täcker mun och näsa och pressar sig in. Det är Vian som inte fått fason på den kamin han själv just har konstruerat. Han bjuder på whisky och de samtalar med svidande, rinnande ögon. Vian berättar om sina knep som författare, att börja med vad som helst, t ex en kamin, och sedan improvisera sig vidare. Forssell ber om tillstånd att få översätta Le déserteur till svenska och Vian erbjuder sig på fläcken att sälja de skandinaviska rättigheterna till Forssell för ”- han tänker efter länge – en centime”.

Forssell träffade Vian ännu några gånger och iakttog hur han mot slutet av sitt liv blev som ”en skugga,  en genomskinlighet, en gestalt av glas överklädd med stram tunn vit hud”. Vian hade svagt hjärta. Läkaren hade förbjudit honom att fortsätta med trumpetspelandet. Skulle han blåsa ett enda c till skulle han falla död ner, hette det. Vian dog 1959, helt plötsligt i en biofåtölj under förhandsvisningen av filmatiseringen av hans roman Jag ska spotta på era gravar. Han blev bara 39 år.

Forssells bok Vänner kan hittas på antikvariat, eller på nätet hos t ex på Antikvariat.net eller Bokbörsen.

Peter Glas

 

 

 

Kommunikation via flaskpost

Joar Gerhardssons debutroman Vi dricker drucket vatten är en skildring av hur natur och kultur omsluter oss alla och kräver något av oss – kräver balans och måtta, kräver medverkan. Vare sig vi vill det eller inte, vare sig vi vet om det eller inte. Inga linjära processer fungerar i längden. Allt är ett kretslopp. (Foto: Niclas Tilosius)

Flera av personerna i romanen har – eller har haft – stora kreativa ambitioner. De kämpar – eller har kämpat – för att förverkliga sina skapardrömmar. De vill så mycket. De vill prestera det stora, det nya, det geniala. Men med tiden inställer sig en annan känsla, ett beslutsamt och luttrat sinnestillstånd. En ny form av självständighet, en rör-mig-inte-autonomi, låt-mig-få-skapa-ifred, jag-är-trött-på-alla-förväntningar, jag-behöver-ingen-förståelse, jag-behöver-ingen-publik. Jag är en ö.

För det är bokstavligt talat på var sin ö de två huvudpersonerna befinner sig och därifrån kommunicerar de med varandra via flaskpost – ett sätt att samtala som i jämförelse med dagens smattrande smartphone-umgänge framstår som en närmast högtidlig gemenskapsform, ett själfullt och fridsamt utbyte av innersta tankar.

Medan Vincent utforskar sin ö, och tyvärr skadar sig allvarligt, nöjer sig Paula med att tänka tillbaka på tider som varit, på åren hon flängde runt i konstnärskretsarna i Berlin och Hamburg. Paula behöver komma underfund med vad hennes liv har handlat om, vad hon har råkat ut för, vad hon har gjort rätt och vad hon har gjort fel.

På det konkreta planet handlar romanen om Vincent, Paula, Allen och deras anhöriga och vänner, alla är mer eller mindre vinddrivna figurer. Paula är ung skådespelerska men har redan dragit sig tillbaka från scenen och skärmen. Hennes döde bror Salem var en berömd poet och hon retar sig på att hon ständigt får frågor om honom, om hur han var för dem som verkligen kände honom. Allen är en diversekonstnär som övergått från film till stillbilder. Han har författarambitioner och kämpar med ett manus. Bor i en enrumslägenhet i Neukölln i Berlin. Han äter knappt och är mycket mager. Salvatore/”Salty” är bror till Allen och bor i Hamburg med sin fru Diane. Salty får in sina pengar på att fotografera maträtter så att de ser aptitliga ut.

På det inre planet handlar romanen om något helt annat. Om sönderfall, om små skador och skavanker som leder till större skador, om obalanser som inte bringas i jämvikt utan snabbt leder till värre och värre störningar, kort sagt – det dysfunktionella problemet. Detta svårhanterliga läge som infinner sig när den livsnödvändiga gemenskapen ständigt måste framlevas med smärtan från några taggar i tassen, några taggar som aldrig verkar vilja ge med sig.

Men förhoppningarna till lösning finns, och dessa framskymtar hela tiden och föds successivt fram i denna synnerligen intressanta romans underliggande process. Personerna anstränger sig. Vardagen vrids runt runt tills det knakar och förändring sker. Och så till sist har vi något alldeles nytt att begrunda.

Tommy Terabyte

Köp boken t ex på Adlibris eller Bokus.

Översiktliga kartor över oron

Alex Schulmans och Sigge Eklunds senaste bok med livsfunderingar har fått titeln Rum – en roadtrip genom psyket och inleds med handritade kartor över deras respektive psykiska landskap. Alex karta har t ex platsnamn som Kontrollbehovets öken och Melankoliklippan, på Sigges karta finns t ex Nostalgins djungel och Släktanekdoternas berg och utmed Idolkusten ligger öar som Dylan-ön och Paul Simon-ön. Ett originellt och lyckat grepp för att ge överskådlighet åt den brainstorming som gissningsvis pågick när de båda författarna planerade boken.

Efter brainstormingen och formulerandet av bokens hållplatser började de – kan man gissa – glida omkring i de olika territorierna, se sig omkring i sina minnen, i sina erfarenheter, inventera sina hågkomster av aviga händelser de varit med om genom åren. Resultatet är mycket trivsamt, det är läsning man kan få impulser av, material att använda för egna grubblerier. Allt är flyhänt och skissartat, här finns inget djupborrande ända ner i regionerna som gör så ont att man kan dö, det är alltså aldrig fråga om särskilt nattsvart ångest och det är väl OK. Lättläst ångest är faktiskt oftast mer givande än tungläst och har dessutom fördelen att man som läsare slipper stå ut med typiska pretentiösa tonfall och stora anspråk som man redan har nog av från annat håll.

Även en bok som denna kan anses falla in i den väldiga trenden new sincerity, alltså trenden med självbiografiska ”sanningsenliga” försök att berätta om sitt eget liv från djupet av sitt inre. Störst av alla är naturligtvis Knausgård, han står i en klass för sig. Efter honom kan listan göras lång, var och varannan skönlitterär bok som kommit de senaste åren har utgjorts av försök att berätta ärligt om det egna dysfunktionella privatlivet. Att det så ofta gör succé kan bero på igenkänning (tänka sig, den som skrivit denna bok har haft det lika miserabelt som jag) eller kanske lika gärna på avståndstagande (ojdå, sådär extremt rubbad är i alla fall inte jag). Hursomhelst är behovet av ärlighet och uppriktiga redogörelser för hur livet kan te sig stort. Innerst inne är vi alla grubblare och såklart uppskattar vi alla den som berättar ärligt och osminkat. Ingen kan väl tycka illa om uppriktighet, om sincerity.

Tommy Terabyte

 

Kärleken är viktigast av allt

Dagens tips: Lär känna Jeanette Winterson på fem minuter. Hon får snabba frågor av Matthew Stadlen på BBC:s nyhetssida på nätet. Här berättar hon om allt från hur löpning hjälper henne att tömma huvudet på tankar till kärleken som det viktigast av allt.

Winterson är aktuell på svenska med tre böcker: Juldagar, Tidsklyftan (som pocket) och Vintergatan går genom magen.

Att göra litteratur av sin egen skilsmässa

Geir Gulliksens roman Berättelse om ett äktenskap handlar om Jon och hans fru Timmy. De är drygt fyrtio, har två barn och bor i ett radhus i Oslo med en liten mysig trädgård med välskötta fruktträd. Timmy är utbildad läkare men jobbar nu i hälsodepartement, Jon är frilansande skribent. De har många år bakom sig i ett kärleksfullt äktenskap, ett mycket jämställt sådant, Jon utför det mesta av hushållsarbetet och han gör det med perfektion, Timmy är mitt i en framgångsrik karriär, hon jobbar ofta över och kommer ofta hem sent. Hon är vacker och välträndad, springer mycket, åker skidrundor på vinterkvällarna efter jobbet.

Så får hon en motionspartner, Harald, som bor i närheten. De börjar göra sina träningsrundor tillsammans. Jon och Timmy är så öppna mot varandra att Jon hela tiden får veta vad som sker. Att Timmy känner en stark attraktion till Harald, att hon börjar bli kär i honom. Jon reser inga hinder. Du ska låta dina känslor komma fram, säger han, försök inte hejda din fötjusning. Han nästan uppmuntrar sin fru att inleda en affär med en annan man. Vi är ju så fria och förstående, vi två, det här är ju bara en liten flört, en liten fling som strax är över. Din och min kärlek för varandra däremot, den är på riktigt, och den tål allt.

Som läsare blir jag smått upprörd. Men Jon, har jag lust att ropa, du måste sätta ner foten nu! Stoppa henne! Du håller på att förlora din kvinna! Hindra henne! Tillåt henne inte att springa iväg kväll efter kväll med en man som helt uppenbarligen är på väg att bli hennes älskare!

Steg för steg händer det som tydligen måste ske och som läsare har jag bara att följa med i turerna. Geir Gulliksen berättar med en utsökt känsla för relationerna, och med en mycket imponerande kunskap om hur det psykiska spelet fortskrider när ett äktenskap rasar ihop på just det här viset. Det måste vara självupplevt, tänker jag som läsare. Hur som helst är det spännande läsning, storartad romanframställning.

Diskussionen om boken har främst gällt hur mannen – alltså berättaren Jon som verkar stå författaren Geir Gulliksen mycket nära – kan anse sig veta vad kvinnan, frun Timmy, tänker, veta hur hon upplever allt detta och hur hon resonerar inom sig. För det är främst kvinnans inre värld vi följer. Några recensenter/läsare har reagerat på att Gulliksen tagit sig friheten att fästa sin kvinnas påstådda tankar på pränt och föra dem till tryck och hänga ut dem till allmänhetens beskådan. Han fabulerar ju! För han kan väl inte veta vad hon tänker! Mot en sådan anklagelse kan författaren förstås försvara sig med att detta är en roman. Det är inte en juridisk inlaga i en skilsmässotvist, Gulliksen har skapat en roman, han har skapat ett konstverk. Men vad är egentligen acceptabelt och vad är inte acceptabelt när man gör konst av något som är högst privat? När man offentliggör sitt eget och på samma gång sina anhörigas privatliv? Svår fråga.

I detta fall har dock gränsen för de uthärdliga inte överskridits, anser jag. Allt som Gulliksen berättar om hustrun i romanen är välvilligt, empatiskt och förstående. Det finns massvis av andra romaner där verkliga personer svartmålas å det grövsta och där kan det kanske finnas fog för någon form av ifrågasättande av konstnärens frihet. Knappast så här.  Verklighetens Timmy (om hon existerar) har ingen anledning att vara förbannad över hur hon framställs i denna alldeles lysande roman.

Tommy Terabyte

Köp boken t ex på Adlibris eller Bokus.