Home

  • Den underliga Hemingwayintervjun

    NBCs intervju med Hemingway 1954 handlar bland annat om han ska åka till Sverige för att ta emot Nobelpriset i litteratur.

    Det underliga är hans sätt att prata, intervjun har tagits som intäkt för att han var fullständigt neddrogad efter sviterna av att ha överlevt två (!) flygolyckor samma dag i januari samma år. Men lyssna riktigt ordentligt. Perfekt meningsbyggnad. Det som händer är att Hemingway, den gamla utlandskorrespondent han är – som ofta ringt in artiklar till redaktionen – dikterar svaren för att de lätt ska kunna transkriberas och publiceras i textform. I slutet hjälper han till och med till med interpunktionen.

    ,

  • Bokbiten av Yukiko Duke

    Missa inte Yukiko Dukes kanal Bokbiten. Här pratar hon om Julian Barnes bok Citronbordet.

    Länk till kanaltrailern: https://www.youtube.com/watch?v=-kQJVx1ppLs

    Dukes egen presentation av kanalen:

    Vad vore livet utan böcker? Oändligt mycket tråkigare.
    Böcker hjälper oss att förstå världen och oss själva. Vissa av oss läser för att bli roade, andra för att bli oroade. Till den senare gruppen hörde Franz Kafka, som uppfordrande skrev: ”Jag tror att vi ska läsa böcker som sårar oss och genomborrar oss. En bra bok skall vara ishackan till den frusna sjön inom oss.”

    Riktigt så masochistisk inställning till läsning behöver man inte ha, tycker jag. Som känner större släktskap med den store, polske 1700-talsförfattaren Ignacy Krasicki som skrev: ”Boken är en kamrat för livet, en osjälvisk vän, en sambo som inte besvärar”. För mig, liksom för Krasicki, är läsning ren och skär lust.

    Roande eller oroande läsning – bra böcker tål att umgås med, om och om igen. Men var ska man hitta dem? Utgivningen är stor i Sverige och det är inte alltid lätt att hitta rätt i bokfloden. I den här kanalen recenserar jag böcker som jag tycker är angelägna och värda att lyftas fram.
    Titta på recensionerna nedan och låt dig inspireras att hitta nya och gamla bokvänner!

     

    ,

  • Om att springa 184 mil genom Iran

    Kristina Palténs bok Den rädda löparen är den senaste i en lång rad spännande löparböcker som har kommit på senare år. Den svenska rekordhållaren på löpband bestämmer sig för att springa rakt genom Iran – 184 mil – för att lära känna landet och inte minst ta itu med sina egna rädslor.

    Hon avråds från att genomföra projektet, till och med av sina iranska vänner. Det anses helt enkelt för farligt att som ensam kvinna springa på de här sättet. Det är en mångbottnad historia som vänder upp och ner på många av hennes föreställningar. Hon möter gästfrihet som hon sällan skådat. Sätter hon sig på en restaurang blir hon som utlänning bjuden på maten, vart hon än kommer ställer folk upp och tar hand om henne. Hon får kost, logi och alla möjliga presenter, och massor av nya vänner. Samtidigt vet hon att hon balanserar på slak lina. Myndigheterna är i allra högsta grad medvetna om vad hon håller på med och hon får därför vara försiktig med vad hon säger. Det här är ett land där kvinnan enligt regimen ska underställa sig mannen. Det här är också ett land där folk kan fängslas av minsta svepskäl och ett land där hon som kvinna inte räknas som ett helt tillförlitligt vittne om någonting händer.

    Kristina Paltén (tillsammans med Desirée Wahren Stattin) har lyckats återskapa ett formidabelt spännande äventyr. Det här är en bok som man med svårighet lägger ifrån sig.

    Litterära händelser har tidigare tipsat om bl a Dekius Lacks löparromaner Springa med vingar och När natten kommer är vägarna mina; och  Springa – Jean Echenoz bok om den tjeckiska löparen Zapotek.

    Köp boken t ex på Bokus eller Adlibris.

    ,
    , ,

  • Jag är en snobb… ser svenska filmer… dricker whisky à gogo…


    Boris Vian levde det jazziga pariserlivet på 1950-talet, skrev kultromaner som Dagarnas skum och Hjärtkniparen och hade stora framgångar med visor som Le déserteur och Je suis snob. Lars Forssell berättar dråpligt om sitt besök hos Vian i boken Vänner.

    I visan Je suis snob (Jag är en snobb) raljerar Vian över sin tids hipstertyp, en figur i det parisiska 50-talsvimlet – snobben som är så mån om att vara inne, som går på bio och ser svenska filmer (”J´vais au cinéma voir des films suédois”)  och sen går till baren och dricker ”whisky à gogo”, han har italiensk slips och en liten näsduk i bröstfickan och varje tisdag går han på snobbparty och äter camembert med tesked och när han dör vill han ha en svepning från Dior.

    Lars Forssell berättar i boken Vänner om hur han söker upp Vian i Paris när denne bor i ett litet krypin högt uppe i det hus som varit det gamla nöjespalatset Moulin Rouge, beläget på bigatan Cité Veron nära det nya Moulin Rouge. Forssell och Carl-Fredrik Reuterswärd tar sig upp för en bred trappa i mörkret, så långt det går, och sedan uppför ytterligare en trappa, en smal knirkande trätrappa och när Vians dörr slår upp väller ett moln av stinkande rök ut.

    Forssell och Reuterswärd tar fram sina näsdukar och täcker mun och näsa och pressar sig in. Det är Vian som inte fått fason på den kamin han själv just har konstruerat. Han bjuder på whisky och de samtalar med svidande, rinnande ögon. Vian berättar om sina knep som författare, att börja med vad som helst, t ex en kamin, och sedan improvisera sig vidare. Forssell ber om tillstånd att få översätta Le déserteur till svenska och Vian erbjuder sig på fläcken att sälja de skandinaviska rättigheterna till Forssell för ”- han tänker efter länge – en centime”.

    Forssell träffade Vian ännu några gånger och iakttog hur han mot slutet av sitt liv blev som ”en skugga,  en genomskinlighet, en gestalt av glas överklädd med stram tunn vit hud”. Vian hade svagt hjärta. Läkaren hade förbjudit honom att fortsätta med trumpetspelandet. Skulle han blåsa ett enda c till skulle han falla död ner, hette det. Vian dog 1959, helt plötsligt i en biofåtölj under förhandsvisningen av filmatiseringen av hans roman Jag ska spotta på era gravar. Han blev bara 39 år.

    Forssells bok Vänner kan hittas på antikvariat, eller på nätet hos t ex på Antikvariat.net eller Bokbörsen.

    Peter Glas

     

     

     

    , , ,
    , , ,

  • Kommunikation via flaskpost

    Joar Gerhardssons debutroman Vi dricker drucket vatten är en skildring av hur natur och kultur omsluter oss alla och kräver något av oss – kräver balans och måtta, kräver medverkan. Vare sig vi vill det eller inte, vare sig vi vet om det eller inte. Inga linjära processer fungerar i längden. Allt är ett kretslopp. (Foto: Niclas Tilosius)

    Flera av personerna i romanen har – eller har haft – stora kreativa ambitioner. De kämpar – eller har kämpat – för att förverkliga sina skapardrömmar. De vill så mycket. De vill prestera det stora, det nya, det geniala. Men med tiden inställer sig en annan känsla, ett beslutsamt och luttrat sinnestillstånd. En ny form av självständighet, en rör-mig-inte-autonomi, låt-mig-få-skapa-ifred, jag-är-trött-på-alla-förväntningar, jag-behöver-ingen-förståelse, jag-behöver-ingen-publik. Jag är en ö.

    För det är bokstavligt talat på var sin ö de två huvudpersonerna befinner sig och därifrån kommunicerar de med varandra via flaskpost – ett sätt att samtala som i jämförelse med dagens smattrande smartphone-umgänge framstår som en närmast högtidlig gemenskapsform, ett själfullt och fridsamt utbyte av innersta tankar.

    Medan Vincent utforskar sin ö, och tyvärr skadar sig allvarligt, nöjer sig Paula med att tänka tillbaka på tider som varit, på åren hon flängde runt i konstnärskretsarna i Berlin och Hamburg. Paula behöver komma underfund med vad hennes liv har handlat om, vad hon har råkat ut för, vad hon har gjort rätt och vad hon har gjort fel.

    På det konkreta planet handlar romanen om Vincent, Paula, Allen och deras anhöriga och vänner, alla är mer eller mindre vinddrivna figurer. Paula är ung skådespelerska men har redan dragit sig tillbaka från scenen och skärmen. Hennes döde bror Salem var en berömd poet och hon retar sig på att hon ständigt får frågor om honom, om hur han var för dem som verkligen kände honom. Allen är en diversekonstnär som övergått från film till stillbilder. Han har författarambitioner och kämpar med ett manus. Bor i en enrumslägenhet i Neukölln i Berlin. Han äter knappt och är mycket mager. Salvatore/”Salty” är bror till Allen och bor i Hamburg med sin fru Diane. Salty får in sina pengar på att fotografera maträtter så att de ser aptitliga ut.

    På det inre planet handlar romanen om något helt annat. Om sönderfall, om små skador och skavanker som leder till större skador, om obalanser som inte bringas i jämvikt utan snabbt leder till värre och värre störningar, kort sagt – det dysfunktionella problemet. Detta svårhanterliga läge som infinner sig när den livsnödvändiga gemenskapen ständigt måste framlevas med smärtan från några taggar i tassen, några taggar som aldrig verkar vilja ge med sig.

    Men förhoppningarna till lösning finns, och dessa framskymtar hela tiden och föds successivt fram i denna synnerligen intressanta romans underliggande process. Personerna anstränger sig. Vardagen vrids runt runt tills det knakar och förändring sker. Och så till sist har vi något alldeles nytt att begrunda.

    Tommy Terabyte

    Köp boken t ex på Adlibris eller Bokus.

    ,
    , ,

  • Översiktliga kartor över oron

    Alex Schulmans och Sigge Eklunds senaste bok med livsfunderingar har fått titeln Rum – en roadtrip genom psyket och inleds med handritade kartor över deras respektive psykiska landskap. Alex karta har t ex platsnamn som Kontrollbehovets öken och Melankoliklippan, på Sigges karta finns t ex Nostalgins djungel och Släktanekdoternas berg och utmed Idolkusten ligger öar som Dylan-ön och Paul Simon-ön. Ett originellt och lyckat grepp för att ge överskådlighet åt den brainstorming som gissningsvis pågick när de båda författarna planerade boken.

    Efter brainstormingen och formulerandet av bokens hållplatser började de – kan man gissa – glida omkring i de olika territorierna, se sig omkring i sina minnen, i sina erfarenheter, inventera sina hågkomster av aviga händelser de varit med om genom åren. Resultatet är mycket trivsamt, det är läsning man kan få impulser av, material att använda för egna grubblerier. Allt är flyhänt och skissartat, här finns inget djupborrande ända ner i regionerna som gör så ont att man kan dö, det är alltså aldrig fråga om särskilt nattsvart ångest och det är väl OK. Lättläst ångest är faktiskt oftast mer givande än tungläst och har dessutom fördelen att man som läsare slipper stå ut med typiska pretentiösa tonfall och stora anspråk som man redan har nog av från annat håll.

    Även en bok som denna kan anses falla in i den väldiga trenden new sincerity, alltså trenden med självbiografiska ”sanningsenliga” försök att berätta om sitt eget liv från djupet av sitt inre. Störst av alla är naturligtvis Knausgård, han står i en klass för sig. Efter honom kan listan göras lång, var och varannan skönlitterär bok som kommit de senaste åren har utgjorts av försök att berätta ärligt om det egna dysfunktionella privatlivet. Att det så ofta gör succé kan bero på igenkänning (tänka sig, den som skrivit denna bok har haft det lika miserabelt som jag) eller kanske lika gärna på avståndstagande (ojdå, sådär extremt rubbad är i alla fall inte jag). Hursomhelst är behovet av ärlighet och uppriktiga redogörelser för hur livet kan te sig stort. Innerst inne är vi alla grubblare och såklart uppskattar vi alla den som berättar ärligt och osminkat. Ingen kan väl tycka illa om uppriktighet, om sincerity.

    Tommy Terabyte

     

  • Kärleken är viktigast av allt

    Dagens tips: Lär känna Jeanette Winterson på fem minuter. Hon får snabba frågor av Matthew Stadlen på BBC:s nyhetssida på nätet. Här berättar hon om allt från hur löpning hjälper henne att tömma huvudet på tankar till kärleken som det viktigast av allt.

    Winterson är aktuell på svenska med tre böcker: Juldagar, Tidsklyftan (som pocket) och Vintergatan går genom magen.

    ,

  • Att göra litteratur av sin egen skilsmässa

    Geir Gulliksens roman Berättelse om ett äktenskap handlar om Jon och hans fru Timmy. De är drygt fyrtio, har två barn och bor i ett radhus i Oslo med en liten mysig trädgård med välskötta fruktträd. Timmy är utbildad läkare men jobbar nu i hälsodepartement, Jon är frilansande skribent. De har många år bakom sig i ett kärleksfullt äktenskap, ett mycket jämställt sådant, Jon utför det mesta av hushållsarbetet och han gör det med perfektion, Timmy är mitt i en framgångsrik karriär, hon jobbar ofta över och kommer ofta hem sent. Hon är vacker och välträndad, springer mycket, åker skidrundor på vinterkvällarna efter jobbet.

    Så får hon en motionspartner, Harald, som bor i närheten. De börjar göra sina träningsrundor tillsammans. Jon och Timmy är så öppna mot varandra att Jon hela tiden får veta vad som sker. Att Timmy känner en stark attraktion till Harald, att hon börjar bli kär i honom. Jon reser inga hinder. Du ska låta dina känslor komma fram, säger han, försök inte hejda din fötjusning. Han nästan uppmuntrar sin fru att inleda en affär med en annan man. Vi är ju så fria och förstående, vi två, det här är ju bara en liten flört, en liten fling som strax är över. Din och min kärlek för varandra däremot, den är på riktigt, och den tål allt.

    Som läsare blir jag smått upprörd. Men Jon, har jag lust att ropa, du måste sätta ner foten nu! Stoppa henne! Du håller på att förlora din kvinna! Hindra henne! Tillåt henne inte att springa iväg kväll efter kväll med en man som helt uppenbarligen är på väg att bli hennes älskare!

    Steg för steg händer det som tydligen måste ske och som läsare har jag bara att följa med i turerna. Geir Gulliksen berättar med en utsökt känsla för relationerna, och med en mycket imponerande kunskap om hur det psykiska spelet fortskrider när ett äktenskap rasar ihop på just det här viset. Det måste vara självupplevt, tänker jag som läsare. Hur som helst är det spännande läsning, storartad romanframställning.

    Diskussionen om boken har främst gällt hur mannen – alltså berättaren Jon som verkar stå författaren Geir Gulliksen mycket nära – kan anse sig veta vad kvinnan, frun Timmy, tänker, veta hur hon upplever allt detta och hur hon resonerar inom sig. För det är främst kvinnans inre värld vi följer. Några recensenter/läsare har reagerat på att Gulliksen tagit sig friheten att fästa sin kvinnas påstådda tankar på pränt och föra dem till tryck och hänga ut dem till allmänhetens beskådan. Han fabulerar ju! För han kan väl inte veta vad hon tänker! Mot en sådan anklagelse kan författaren förstås försvara sig med att detta är en roman. Det är inte en juridisk inlaga i en skilsmässotvist, Gulliksen har skapat en roman, han har skapat ett konstverk. Men vad är egentligen acceptabelt och vad är inte acceptabelt när man gör konst av något som är högst privat? När man offentliggör sitt eget och på samma gång sina anhörigas privatliv? Svår fråga.

    I detta fall har dock gränsen för de uthärdliga inte överskridits, anser jag. Allt som Gulliksen berättar om hustrun i romanen är välvilligt, empatiskt och förstående. Det finns massvis av andra romaner där verkliga personer svartmålas å det grövsta och där kan det kanske finnas fog för någon form av ifrågasättande av konstnärens frihet. Knappast så här.  Verklighetens Timmy (om hon existerar) har ingen anledning att vara förbannad över hur hon framställs i denna alldeles lysande roman.

    Tommy Terabyte

    Köp boken t ex på Adlibris eller Bokus.
     

     

    , ,
    , ,

  • Stor livsroman – som man sträckläser

    Anne Swärds nya roman Vera är briljant, i handlingen och personskildrandet, ända ut i minsta detalj. Det är samma skärpta stämning och samma precision i dialogen och personteckningen som i hennes föregående romaner, Polarsommar, Kvicksand och Till sista andetaget.

    Den nya boken tar sin början i slutet av andra världskriget. Vi träffar huvudpersonen Sandrine som sjuttonåring, hon lever med sin mamma och sina sina syskon i en fransk hamnstad, där männen ofta är frånvarande, de arbetar långt ute på havet, och många förolyckas därute, vilket gör hemmahamnen till de handlingskraftiga kvinnornas räjong. Det är matronorna, de tuffa kvinnorna, de som klarar sig alldeles utmärkt utan män, som styr och ställer med det mesta. Men med kriget stramas allting åt. Sandrine flyr med sin hårdföra mamma och sina systrar till en bergsby i Polen, de hoppas komma undan, men hamnar bara i en ny omöjlighet. Sandrine blir purung hålldam åt ett nazibefäl, och när hon på nytt lyckas fly och kommer med de vita bussarna till Sverige är hon gravid. I Sverige förbarmar sig en förmögen läkare över henne, tar henne till sin överklassvärld i Stockholm, gifter sig med henne, genast är allt så annorlunda. Dottern Vera föds in i ekonomiskt mycket fördelaktiga omständigheter, men känslomässigt mycket tillknäppta. Så börjar denna stora livsroman – som man förstås sträckläser.

    Alldeles extra upplyftande är alla de suveräna detaljerna. Tänk dig att en författare vill uttrycka att den stockholmska överklassen på slutet av 1940-talet var privilegierad, vill få det sagt med en helt kort mening. Hur kan det göras? Kanske något om deras toapapper. Kanske att deras toapapper var ”mjukare än bibelblad, bleka som rika kvinnors hud, väldoftande som deras puder”. Vad sägs om det? Så enkelt, så ledigt, så perfekt! Anne Swärd är en författare som till fullo behärskar detaljernas svåra konst, en författare som har alla sina litterära uttryckssätt under absolut kontroll. Som läsare har man bara att ge sig hän och njuta. Varenda mening, varenda formulering i hela boken är fulländad.

    Låt mig ta något ytterligare exempel: Hur uttrycka att det är en fattig familj som flyr undan andra världskrigets fasor med sina saker? Kanske genom att räkna upp vad de har för föremål fastspända på det skrangliga flyttlasset? ”Ett par pinnstolar, några sardinhinkar, en sliten oäkta matta, en zinkbalja, ett tvättbräde och en gammal lavoar.” Så har man bilden klar för sig. Det är detaljerna som gör det.

    Tommy Terabyte

    Köp boken t ex på Adlibris eller Bokus.

    , ,
    , ,

  • Sture Dahlströmsällskapet lever och frodas

    Dagens tips: Sture Dahlströmsällskapet lever och frodas. Medlemskapet är gratis. Läs mer på sällskapets webbplats.

    Sture Dahlström (1922–2001) har med romaner som Änglar blåser hårt och Den galopperande svensken fått positionen som Sveriges främste beatförfattare.  Sture Dahlströmsällskapet är en sammanslutning för alla hängivna läsare av Sture Dahlströms böcker. Sture Dahlströmsällskapet startades 1999 av Bakhåll och administreras av Bakhåll. Medlemskapet är gratis.

     

Senaste inläggen